Tänker Sverige punktera EU:s klimatlagar?
Idag (25/2) publiceras nedanstående text på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt.
—————————
Under innevarande decennium, 2021–2030, får de svenska växthusgasutsläppen utanför nuvarande utsläppshandel uppgå till högst drygt 270 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Det fastslås i EU:s ansvarsfördelningsförordning (Effort Sharing Regulation, ESR).
Av dessa utsläpp orsakas för närvarande 60–70 procent av förbränning av fossila drivmedel, 20–25 procent är utsläpp av metan och lustgas från jordbruket.
I teorin kan Sverige skaffa sig rätten att släppa ut mer än 270 miljoner ton genom att köpa utsläppsutrymme av andra EU-länder, men det förutsätter att det finns medlemsstater som är villiga att minska sina utsläpp mera än lagstiftningen kräver av dem, vilket Sverige inte kan styra över.
Ett viktigt ”ingångsvärde” är att det visat sig mycket svårt att minska jordbrukets utsläpp av metan och lustgas. Att klara kraven i ESR handlar därför i praktiken om att snabbt minska försäljningen av fossila drivmedel.
Sköter Sverige inte korten rätt kan det dessutom hända att vår ”ESR-bubbla” i själva verket blir mindre än 270 miljoner ton. Det inträffar om Sverige 2021–2025 inte lyckas öka kollagren i skog och mark och i träprodukter på det sätt en annan EU-lagstiftning, LULUCF-förordningen, kräver. Skulle Sverige missa inlagringskravet 2021–2025 med till exempel 5 miljoner ton (vilket i varje fall inte är uteslutet), krymper den svenska ”ESR-bubblan” automatiskt från 270 till 265 miljoner ton.
Beträffande perioden 2026–2030 innebär LULUCF-förordningen att Sverige måste öka de naturliga kollagren i landskapet och i träprodukter med motsvarande sammanlagt ungefär 235 miljoner ton koldioxid. Avgörande för att detta ska lyckas är att virkestillväxten i den svenska skogen fortsatt är betydligt större än avverkningarna.
Jämfört med nuläget måste det årliga inlagringsnettot 2026–2030 öka med cirka 4 miljoner ton koldioxid per år jämfört med i dag, en höjning med cirka 10 procent. För att på så kort tid lyckas med detta krävs att uttaget av virke begränsas. Andra åtgärder kan bidra, till exempel att återväta utdikade torvmarker (koldioxidläckaget från utdikade torvmarker är ungefär lika stort som utsläppen från den tunga vägtrafiken), men det är kvoten virkestillväxt/avverkning som i praktiken avgör om vi lyckas respektera lagkraven.
Samtidigt finns ett vidöppet ”kryphål” som regeringen och riksdagen skulle kunna ta till om man vill slippa att begränsa avverkningarna. Det handlar om ESR-bubblan och de 270 miljoner tonnen. Om de svenska ESR-utsläppen 2021–2030 bara blir till exempel 250 mot tillåtna 270 miljoner ton, kan hela ”överprestationen” på 20 miljoner ton utnyttjas som kompensation under LULUCF-förordningen. Då minskas de samlade kraven på kolinlagring 2026–2030 från 235 till 215 miljoner ton, vilket i sin tur minskar behovet av åtgärder för att begränsa virkesuttaget.
Det är detta dilemma regeringen och riksdagen nu står inför: Ska man tvinga fram minskade avverkningar, eller ska man i stället rejält pressa ned försäljningen av fossila drivmedel (vilket knappast är möjligt utan högre eller betydligt högre drivmedelspriser)?
Utan den här typen av ganska dramatisk omläggning är det svårt att se att Sverige kan undvika att hamna i en situation där vi bryter mot både ESR och LULUCF-förordningen.
Det finns fortfarande en viss marginal för regering och riksdag att agera, men tiden håller snabbt på att rinna ut. Till följd av att både reduktionsplikten och drivmedelsskatterna sänkts, räknar regeringen med att koldioxidutsläppen från fossila drivmedel 2024 kommer att bli drygt 4 miljoner ton eller omkring 25 procent högre än 2023. Som en konsekvens krävs därför under de närmaste åren mycket kraftfulla åtgärder, allt tuffare ju längre de avgörande besluten skjuts upp.
Något överskott under ESR, som kan användas för att undvika begränsningar av skogsbruket, är knappast i sikte. Bortsett från lite bidrag till återvätning av våtmarker gör politiken just nu, såvitt jag kan förstå, inget för att säkra att kolinlagringen i landskapet ska öka på det sätt som EU-lagstiftningen kräver. Senast under nästa år krävs beslut som börjar leverera ökad kolinlagring från och med årsskiftet 2025/26.
Det här handlar inte om självspäkning för att visa att Sverige går före. Det handlar bara om att respektera EU:s rättsordning och inte medvetet bryta mot den lagstiftning medlemsstaterna och Europaparlamentet ställt sig bakom.
Ytterst handlar det om att bidra till att EU lever upp till de löften under Parisavtalet EU:s stats- och regeringschefer enades om 2020. Sviker unionen dessa löften skulle EU:s möjligheter att fortsatt vara den viktigaste pådrivande kraften i det globala klimatarbetet allvarligt skadas.
Vilken väg väljer vår nationella politiska ledning: högre pris på fossila drivmedel? Eller minskade virkesuttag? Eller kanske båda? Eller tänker Sverige bidra till att EU-politiken och därmed det globala klimatarbetet punkteras?
Magnus Nilsson
miljökonsult, klimatpolitisk analytiker, författare till Temperaturhöjning i klimatpolitiken (ESO 2023), biträdde John Hassler i hans regeringsuppdrag om klimatpolitiken
Wilhelm Dyrssen
Du har flera invändningar på Magnus artikel men har inte mycket till konstruktiva förslag på alternativ du själv ser passar din bild av klimatläget. Jag nu fråga dig om dessa: Vad är dina konkreta förslag på hur du vill EU och Sverige ska gå framåt? Tack på förhand.
Såvitt jag vet har Energimyndigheten tagit fram underlaget till konsekvensbedömningarna i propositionerna om sänkt reduktionsplikt och sänkta drivmedelsskatter. Förändringen är rimligen baserad på ”allt annat lika”. I verkligheten existerar inte tillståndet ”allt annat lika” – oljepriserna varierar, liksom valutakurser, inflation, et, etc. Det kommer inte att säljas exakt 25 procent mindre fossila drivmedel 2024 än 2023 just därför att allt annat inte är detsamma under de bägge åren, men det vore sensationellt försäljningen inte skulle gå upp betydligt. Om du lyckas visa att det förhåller sig tvärtom, dvs. att priset på fossila drivmedel inte påverkar försäljningen, så tror jag att du kan räkna med att inom några år tilldelas Nobelpriset i ekonomi.
Varför det inte anläggs fler våtmarker? Vi kan kalla det kostnadskänslighet. De som har möjlighet och lust att anlägga våtmarker tycker inte att kostnaden motsvarar nyttan.
Hej Magnus, undersökt förbruknings siffror för bensin och diesel 2018 tom 2023 samt jämfört med 2017. reduktionsplikten infördes 2018 och man kan se att för bensinen har det skett en minskning med 10% jämfört med 2017 så reduktionsplikten har säkerligen haft effekt.
Däremot visar siffrorna att det inte minskat på dieseln utan tom haft en ökning från 2017 till 2018. Förbrukningen därefter ligger ungefär på samma nivå mellan åren. Detta trots att det vart en stor ökning av reduktionsplikten. Då kan man verkligen fråga sig vad det är som gjort att någon har bedömt att det kommer att bli en stor ökning (25%). Kan man gissa att det är en killgissning och vad är syftet med det.
Jag tror att förbrukningen av diesel, som för övrigt är ung dubbelt så stor som bensinförbrukningen, är till största delen tung trafik som transporterar gods runt landet och måste så göra.
Vad är det som hindrar att det startas ett jobb att göra våtmarker igen och att det planteras nya träd på så många möjliga platser som möjligt.
Jag är övertygad om att svaret på din fråga är Ja.
EUs klimatpolitik saknar fyra viktiga egenskaper som krävs för att få allmänhetens medverkan.
Politiken måste vara
– effektiv,
– rättvis och
– transparent.
Dessutom måste den ge allmänheten möjlighet att anpassa sig.
Utsläppshandeln uppfyller inget av dessa krav.
Om inte Sveriges klimatförnekande politiker lyckas punktera politiken, så finns det flera andra länder som kan göra det.
De gula västarna visade hur sårbar en politik som inte gynnar allmänheten är.
Situationen hade varit helt annorlunda ifall allmänheten hade fått en månatlig utdelning som var lika stor för alla, och som finansierades av en stadigt stigande skatt på klimatskadliga utsläpp. (Man kunde då t.o.m. ge dubbel utdelning till dem som har svårast att ställa om, typ boende i glesbygd.)
Med ett sådant upplägg hade det varit mycket svårt för klimatförnekande politiker att minska koldioxidskatten, eftersom det hade drabbat utdelningen och därmed väljarna.
Wilhelm Dyrssen skriver:
”1. Grunden för Parisöverenskommelsen var att forskarkollektivet i IPCC var eniga om sambandet mellan CO2 i atmosfären och klimatförändringarna på jorden . Detta har alltmer ifrågasatts dels utifrån att dagens klimatförändringar visat sig vara ”normala” jämfört med perioder före människans påverkan av CO2 samt dels jämfört med mycket gamla tidsserier där temperaturförändringen gått före CO2 förändringen således tvärtemot grunden för Parisöverenskommelsen.”
-> Det stämmer inte.
Du grundar ditt resonemang på politiserad propaganda mot naturvetenskapens resultat.
Tack Magnus!
Ett mycket pedagogiskt uppnystande steg för steg , alternativ för alternativ mynnande i att regeringen /Tidöpartierna inte ser någon annan utväg (inte lösning) idag än att skjuta åtgärder på framtiden (liksom målen). Underliggande motivering är att det finns vallöften och idag inte finns folkligt stöd (återvalbarhet? – detta fast nödvändiga tuffare åtgärder i framtiden kommer att svida ännu mer, en ”kissa-i-byxan-taktik”). Underliggande förhoppning verkar vara att vinna tid tills de bindande EU-reglerna och lagstiftningen kommer att tvingas justeras- och så förhoppningen om stabil och billig kärnkraft (ännu längre i framtiden!) garanterad av subventioner via skatten i st f direkt från plånboken.
Tack för en avslöjande konsekvensanalys och en påbörjan av en sakdiskussion om vad det kan finnas för handlingsalternativ/åtgärder på kortare resp längre sikt!
Nippe Hylander
Hej,
Politikens stora lyhördheten mot den del av befolkningen som inte ännu insett vidden av vad klimatförändringarna kommer innebära är mycket bekymmersam. Istället för ta ett steg tillbaks borde vi öka takten i omställningen. Rädslan för att leda och sälja in den nödvändiga visionen om vad ett fossilfritt samhälle innebär gör uppenbarligen så att flertalet politiker istället sätter sig på händerna och skyller besluten på folket. Påtvingade förändringar innebär alltid oro och ställer höga krav på ledare men det faktumet kan inte vara ett alibi för att låta bli då forskningen tydligt visar att alternativet kommer vara förödande. Som du skriver Magnus kommer nuvarande steg tillbaka ge politikerna ett mycket stort dilemma där de om målen skall infrias kommer tvingas att reglera att antingen minska fossildrivna transporter mycket snabbt och radikalt och/eller ställa om jord och skogbruket på ett fåtal år. Det är mycket olyckligt då den resan kommer vara mycket smärtsammare särskilt då budskapet med nuvarande politik istället annonserar till personer och företag att de skall fortsätta att göra val som ger ett fortsatt fossilberoende. En cynisk slutsats man kan dra är att pausen som Romina aviserade för tre år av kommande utredning är att det är ett sätt att ducka och skjuta frågan till nästa mandatperiod och regering.
Du glömmer historien Magnus. Mina du inte de finansiella underskottsbalanseringar? Att ligga under 3% var regeln. Hur många länder låg under 3% ? Syndare har inte bara Polen varit utan även Grekland, Ungern och även självaste Frankrike! Historien är bra att ha med sig innan man tar på sig dommarperuken!
Har du ingen kommentar till det övriga i min replik eller är vi överens om dessa?
Wilhelm
Väldigt intressant läge! Frågan är vilken riksdagsledamot som plockar upp frågan? Nu har miljöministern en otroligt konkret fråga som är svår att slingra sig undan.
Prognoser stämmer sällan exakt och ibland blir det stora fel och mycket finns det överhuvudtaget inte bra prognoser för. Även förutsättningar och starttillstånd är osäkra. Det är säkert bra att/om EU sätter upp exakta räkne-regler, för det kommer att göra prognoserna i olika scenarier exaktare och jämförbarare. Det blir säkert tolkningsfrågor och det blir svårare eftersom regler ofta görs ,mer diffusa än de borde varit för att få politisk uppslutning. Dvs det är inte förutsebart som Sverige kommer att leva upp till vad som förpliktigas. Detta i sin tur resulterar nog i att EU inte när målen. Men det kommer att ta drygt ett år att konstatera detta. Och alla osäkerheter gör att straffen inte kommer att vara så hårda, Troligen bara att vad som saknas 2030 belastas nästa mål period. Men själv tycker jag Sverige skall ta på sig offertröjan så att Sverige omedelbart implementerar åtgärder som Sverige allvarligt och ärligt tror kommer att uppfylla målen.
Tack, Jan-Eric!
Jag måste medge att jag inte hänger med i dina resonemang, Vilhelm.
Beslutad EU-lagstiftning gäller tills den upphävts eller ändrats. Min analys i artikel utgår från den lagstiftning som beslöts under det svenska ordförandeskapet och började gälla för drygt 9 månader sedan. Denna lagstiftning kommer naturligtvis att så småningom justeras, egentligen oavsett hur väl den bedöms fungera eller hur populär den är. Det sker löpande enligt de beslutsregler som gäller inom EU.
Ett bekymmer i den svenska debatten är att många inte verkar ha insett att det som beslutas inom EU inte är som med internationella konventioner. Poängen med EU är att medlemsstaterna har delegerat en del av lagstiftningsmakten till unionsnivå, där de flesta beslut tas med olika typer av majoriteter. Det betyder att man i alla länder möts av regelverk som inte är skräddarsydda efter de egna önskemålen. Polen har t ex under det senaste decenniet röstat emot praktiskt taget varenda klimatlagstiftning – ändå gäller denna lagstiftning lika mycket i Polen som i Sverige eller Spanien.
Magnus
Din artikel är logisk och klar så mina invändningar berör förutsättning och slutsats.
1. Grunden för Parisöverenskommelsen var att forskarkollektivet i IPCC var eniga om sambandet mellan CO2 i atmosfären och klimatförändringarna på jorden . Detta har alltmer ifrågasatts dels utifrån att dagens klimatförändringar visat sig vara ”normala” jämfört med perioder före människans påverkan av CO2 samt dels jämfört med mycket gamla tidsserier där temperaturförändringen gått före CO2 förändringen således tvärtemot grunden för Parisöverenskommelsen.
2. Du upphöjer EU,s lagstiftning och LULUCF förordningen som en ovillkorlig riktlikare för alla EU,s länder och bortser från att det inte är så det fungerar i praktiken. I EU,s grundlagar finns en överordnad skrivning som kallas för subsidiaritetsprincipen som du säkert känner och som kan vara orsaken till att EU,s länder mer tagit EU,s lagstiftning och förordningar som riktmärken att försöka nå. Att skambelägga Sverige om det tar ytterligare 5 – 10 – 20 år att begränsa CO2 utsläppet är en oförnuftig överdrift som bl.a. IPCC nya chef varnat för. Du har möjligen påverkats av ledningen i Sv. Näringsliv som har upphöjt ”Bråttom, bråttom” som viktigare än val av riktning och åtgärder för att nå målet. Sånt smittar.
3. Avsaknaden av uppföljning av hur omställningen verkligen går kvartal för kvartal kan du inte belastas för då du knappast har underlaget tillgängligt. Jag har föreslagit Regeringskanslit att med sina omfattande databaser ställa ihop och publicera. Din artikel idag utgår från osäker historiska data som jämförs med ännu osäkrare beräkningar av framtida data hämtade från planer på 5 – 10 – 20 – 30. års sikt. Osäkerheten och uppblandning med önsketänkande från många olika håll är påtaglig. Kritiken i samhället växer alltmer mot EU,s planer och förordningar när verkligheten bit för bit visar hur missvisande underlaget är. För att få med sig större delen av folket på förändringar som sänker välfärden, sänker medverkan i beslutsfattandet (subsidiariteten) och kräver försakelser, stora för några, krävs tillförlitligare, begripligare, aktuella fakta, som visar hur omställningen går, regionalt, nationellt, EU och i världen. Att som nu planerna (enligt dig lagstiftning och förordningar) ändras år efter år inte följs upp med utfallet i rapportering är direkt inte motiverande speciellt för dem som träffas hårdast av förändringar.
Dessutom måste förhållandet att det endast är mindre än 20% av jordens befolkning som deltager i CO2 jakten (Koldioxid) och enligt planerna skall stå för merparten av den GLOBALA kostnaden för omställningen följas upp.
Wilhelm Dyrssen
dyrssen@telia.com
Wilhelm Dyrssen
Tydligare kan det väl inte bli; tack Magnus
Jan-Eric