Magnus Nilsson Produktion

Sverige lovar minsta möjliga klimatinsats?

Hittills har klimatpolitiken i både Sverige, EU och internationellt nästan uteslutande handlat om hur vi ska minska utsläppen av växthusgaser. Den rapport FNs expertpanel IPCC presenterade förra månaden visar  dock övertydligt att det inte räcker med lägre utsläpp, eller ens med (som det står i Parisavtalet) ”balans mellan antropogena utsläpp av växthusgaser från källor och upptag av växthusgaser i sänkor under andra halvan av detta sekel” för att nå avtalets mål.

Ska vi klara målen om att begränsa temperaturökningen till 2 eller helst 1,5 grader måste atmosfärens halt av koldioxid och andra växthusgaser sjunka.

Ett sätt att åstadkomma ”negativa utsläpp” är att öka volymen levande eller död ved.

I somras började den nya LULUCF-förordningen (Land-Use, Land-Use Change and Forestry) gälla inom EU. I korthet innebär den att varje medlemsstat måste säkra att inlagringen av koldioxid i landskapet är större än det utflöde som orsakas när cellulosan (t.ex. avverkade eller självdöda träd (efter en kortare eller längre tid)) bryts ned eller eldas upp, eller när den kolhaltiga jorden på utdikade marker bryts ned.

Beträffande skogslandskapet bestäms miniminivån för inlagringen för varje land av en s.k. referensnivå, beräknad enligt ett komplicerat regelverk som anges i förordningen.

Förslag till referensnivå ska tas fram av medlemsstaterna och lämnas till Kommissionen före årsskiftet 2018/2019. De slutliga nivåerna för respektive land ska godkännas av Kommissionen. Separata referensnivåer ska tas fram för 2021-2025 resp. 2026-2030.

Var referensnivån hamnar är politiskt högexplosivt, särskilt i skogsländer som Sverige och Finland, eftersom nivån påverkar hur mycket virke som kan tas ur den skogen. Oavsett hur den sätts, innebär referensnivån ett slags avverkningstak. En låg referensnivå minskar kravet på kolinlagring vilket ökar utrymmet för avverkningar, en hög nivå kan innebära restriktioner för virkesuttaget.

I vårt land har Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, regeringens uppdrag att (i samråd med Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket) ta fram underlag för det förslag regeringen ska skicka till Kommissionen senast 31 december.

Beräkningsreglerna i förordningen ger visst tolkningsutrymme. I det material SLU lämnade till regeringen i slutet av september (tabell se nedan) föreslås en referensnivå på drygt -30 miljoner ton per år (minustecknet betyder nettoinlagring), dvs. långt under den inlagringsnivå på mellan 40 och 50 miljoner ton per år som gällt de senaste 25-30 åren, och även långt under den referensnivå på drygt -41 miljoner ton per år som gäller för Sverige enligt Kyotoprotokollet.

Förslaget från SLU siktar inte på att optimera skogens klimatnytta utan formulerar en referensnivå baserat på vad som händer om vi maximerar virkesuttaget. Av tabellen ovan framgår att man räknar med att virkesuttaget på den aktivt brukade skogsarealen ska vara så stort att denna areal fungerar som en källa till koldioxidutsläpp på ett par miljoner ton per år. I ett läge där vi måste jaga kolsänkor, öppnar således förslaget för en utveckling där det svenska bidraget till den globala klimatpolitiken devalveras med 15-20 miljoner ton per år. Det motsvarar samtliga utsläpp från den svenska vägtrafiken.

Enligt dokumentet är Skogsstyrelsen med på noterna medan Naturvårdsverket protesterar och vill ha en högre referensnivå som ”är mer i linje med den förväntade utvecklingen och bättre speglar intentionen med förordningen”.

Bakom förslaget om sänkta klimatambitioner ligger nog inte bara vetenskapliga överväganden utan också ett hårt tryck från skogsnäringen, som framställt LULUCF-reglerna som ett övergrepp mot den privata äganderätten eftersom de kan leda till att möjligheterna att avverka begränsas.

I den svenska debatten brukar det ju tas som ett axiom att det är bra för klimatet att bedriva ett intensivt skogsbruk med hög avverkning. I tidningen Land blev jag av detta skäl själv på ledarplats nyligen praktiskt taget idiotförklarad eftersom jag i ESO-rapporten ”Skydda lagom” hade konstaterat att den väntade koldioxidinlagringen i det som Skogsstyrelsen idag definierar som ”naturvårdsarealer” är så omfattande att den samhällsekonomiska kostnaden för att skydda områdena sannolikt är lika med noll.

Hur det egentligen ligger till – om det är bäst för klimatet att låta skogen stå eller att bruka den med sikte på högt virkesuttag – går det, enligt min uppfattning, inte att bestämt uttala sig om, åtminstone inte för närvarande. När branschföreningen Skogsindustrierna ska övertyga om att det är bättre med intensivt skogsbruk, brukar de referera till en artikel från 2014 i tidskriften Forests av en grupp forskare med Tomas Lundmark, professor i skogsskötsel vid SLU, som huvudförfattare.

Problemet med de slutsatser Lundmark m.fl. drar är att de är helt avhängiga av att man räknar hem mycket stor klimatnytta av en s.k. substitutionseffekt, som man hävdar kommer att uppträda under i princip evärderlig tid. Varje vedpinne som används i framtiden för att bygga hus eller producera värme eller el förutsätts således i kalkylerna innebära att användningen av stål och betong resp. fossila bränslen minskar, vilket i sin tur minskar utsläppen av koldioxid, år efter år.

Det där kanske stämmer på kort sikt och i ett konstruerat scenario där klimatpolitik inte existerar, men i verkligheten finns inom EU ett regelverk (direktivet om utsläppshandeln) som innebär att utgivningen av utsläppsrätter upphör 2057. Detta innebär att utsläpp av koldioxid från stålverk, cementfabriker och stora energianläggningar därefter i princip är förbjudna. Att beskriva det som en substitutionseffekt när man inte längre använder något som är förbjudet ter sig väldigt märkligt.

När artikeln skrevs var författarna sannolikt omedvetna om vad lagstiftningen om utsläppshandeln innebär (2014 var reglerna dessutom något svagare – utgivningen av utsläppsrätter skulle då stoppas först 2068), men artikeln snurrar fortfarande runt och utnyttjas i debatten – påhoppet i Land ska nog ses som ett eko från Lundmark et cons.

Ett annat konstaterande i artikeln, som är mindre kontroversiellt, är att det i varje fall på kort sikt är bättre att hålla nere avverkningarna än att driva ett intensivt skogsbruk. Denna slutsats talar rimligen talar för att det av klimatskäl i varje fall på kort sikt kan finnas skäl att vara försiktig med att avverka.

Bland annat mot denna bakgrund är det gåtfullt varför SLU i sin rapportering till regeringen väljer att förorda en referensnivå som öppnar för precis denna från klimatsynpunkt negativa utveckling.

Att den föreslagna, låga referensnivån öppnar för ett från klimatsynpunkt orimligt högt virkesuttag är dock nog vare sig det mest sannolika eller värsta bekymret.

Mera realistiskt är att vissa av våra politiska partier kan komma att betrakta den föreslagna, extremt låga referensnivån som ett sätt att lite mera bekvämt klara de ambitiösa målen i det klimatpolitiska ramverket än att tvingas minska utsläppen. För att t.ex. klara 2030-målet om 63 procent lägre utsläpp utanför utsläppshandeln än 1990, tillåter ramverket att den ansvariga regeringen fyller ut med 3-4 miljoner ton ”kompletterande åtgärder” – varför inte utnyttja den överprestation under LULUCF-förordningen på 15-20 miljoner ton per år som den låga referensnivån lär komma att leverera? Istället för att tvingas sätta in impopulära utsläppsbegränsningar?

Om när det gäller målet att till 2045 ”inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp” – rimligen lockar det att kunna ersätta utsläppsbegränsningar (utöver de 85 procent relativt 1990 som ramverket kräver) med ”överprestationer” när det gäller koldioxidinlagring i skogen som uppstått tack vare den låga referensnivån? Och sedan gå vidare och hävda att Sverige är först med negativa utsläpp (tack vare den låga referensnivån)?

Efterfrågan på utsläppsminskningskrediter från aktörer på annat håll, t.ex. den internationella luftfarten eller mindre klimatambitiösa länder, kommer dessutom sannolikt att växa rejält framöver. Många (inte minst flygindustrin) kommer att vara beredda att betala bra för svenska ”skogsklimatkrediter” istället för att minska sina utsläpp.

När vi senast hade en Alliansregering, tog den genast chansen att sälja outnyttjade utsläppsrätter för att dra in några tiotals miljoner till statskassan istället för att minska utsläppsutrymmet. Vad säger att framtida, svenska regeringar inte agerar på samma sätt? Med SLUs förslag kan stora överskott av utsläppskrediter skapas utan att svenska regeringar behöver lyfta ett finger.

Det mest bekymmersamma med SLUs förslag är dock att det öppnar för mycket värre siffertrixande bland andra EU-medlemmar, ett siffertrixande som kan reducera den europeiska klimatpolitiken till ett spel för galleriet. I en märklig, självrannsakande formulering varnar SLU i rapporten för konsekvenserna om alla EU-länder använder samma kreativa bokföring som universitet själv rekommenderar för svenskt vidkommande:

”Om alla länder inom EU för perioden 2021 – 2030 skulle sätta referensnivån till högsta hållbara avverkningsnivå skulle det skapas en betydande mängd krediter inom EU som inte beror på verkliga åtgärder i skogsbruket, s.k. hetluft vilket skulle kunna minska klimatambitionen inom EU.”

Vilka svenska partier och vilken regering vill medverka till detta?

4 Svar to “Sverige lovar minsta möjliga klimatinsats?”

1. Magnus Nilsson skriver:

   2018-11-08 kl. 13:14

   Hej Anders!
   Förslaget till referensnivå innebär att Sverige lovar att det netto ska lagras in drygt 30 miljoner ton CO2 per år 2021-2025 i den svenska skogsmarken. För att den kalkylen ska spricka krävs att inlagringen sjunker dramatiskt jämfört med nuläget, vilket teoretiskt skulle kunna ske om avverkningarna ökar dramatiskt (plus att vi inte kan kompensera för detta genom att överprestera enligt Ansvarsfördelningsförordningen, ESR). I praktiken är det helt osannolikt, men teoretiskt skulle det kunna ske, vilket dock är förbjudet enligt LULUCF-förordningen.
   Vad man ska kalla det är en smaksak, men nog innebär detta att det sätts ett sorts avverkningstak.
   Detta är dock inget nytt. Under Kyotoprotokollet har Sverige lovat att lagra in 41 Mton om året. Dock är protokollet inte tvingande på samma sätt som förordningen.
   En annan sak, och där har du helt rätt, är ju att varken EU eller svenska staten utifrån befintlig lagstiftning har möjlighet att förhindra att avverkningarna ökar på ett sätt som gör att Sverige bryter mot LULUCF-förordningen.

2. Anders Grönvall skriver:

   2018-11-08 kl. 12:55

   Att referensnivån skulle innebära ett slags avverkningstak är ju den argumentation som SD och M använt flitigt och jag vänder mig mot det synsättet. Eu kan inte styra hur mycket Sverige avverkar. LULUCF är ju bokföringsregler för utsläpp och inget annat. Och att Sverige skulle ligga så illa till att klara de klimatmål som EU satt är ju mycket osannolikt eftersom vi har betydligt mer ambitiösa egna mål.
   Hur som helst avgör vi ju själva hur mycket vi avverkar. Och att svenska staten skulle kunna förbjuda företag eller markägare att avverka för att vi inte klarar klimatmålen är ju också juridiskt helt omöjligt, det skulle innebär stora och fundamentala ändringar av svensk grundlag.
   Så Nej. Inget avverkningstak. Helt fel sätt att uttrycka det.

3. Magnus Nilsson skriver:

   2018-11-06 kl. 13:22

   Tack, Åsa!

4. Åsa Kasimir skriver:

   2018-11-06 kl. 08:29

   Tack Magnus för att du skriver så klargörande, jag hoppas att detta får stor spridning.
   (men att tabellen visar uträkning för föreslagna referensnivån kunde gjorts klarare, alltså inte vad som rapporteras för närvarande för sektorn)