Snabba framsteg i förhandlingarna om EUs nya klimatlagstiftning
Parallellt med det globala klimatmötet i Egypten, fortsätter de så kallade trilogerna kring EU-kommissionens klimatlagstiftningspaket ”Fit for 55”. Trilogerna handlar om att jämka samman EU-ländernas regeringar (ministerrådet) och Europaparlamentet, så att dessa bägge institutioner senare, var för sig, kan godkänna identiska beslut om den nya lagstiftningen.
Tre uppgörelser är redan klara – om lätta fordon och koldioxid, om ramarna för respektive medlemsstats utsläpp utanför utsläppshandeln fram till 2030, och om kraven på medlemsstaterna att ökad inlagringen av kol i landskapet och träprodukter fram till 2030. Ingen av de slutliga lagtexterna har offentliggjorts, vilket gör det lite vanskligt att definitivt uttala sig om vad uppgörelserna innebär. Av det som rapporterats tycks man dock kunna dra slutsatsen att samtliga uppgörelser hamnat väldigt nära kommissionens ursprungsförslag. De slutgiltiga texterna kan dock innehålla väsentliga detaljer som inte kommit fram i rapporteringen. (och djävulen sitter som bekant i detaljerna)
Bilar och koldioxid: Från och med 1 januari 2035 får endast personbilar och lätta lastbilar/bussar med nollutsläpp nyregistreras inom EES (EU27 + Island, Lichtenstein och Norge). Från 1 januari 2030 skärps kraven så att snittutsläppen från de fordon som därefter registreras måste vara minst 55 (personbilar) resp. 50 (lätta lastbilar/bussar) procent lägre än snittnivån för de fordon i de bägge kategorierna som registrerades 2021. I nuvarande lagstiftningen är kravet för 2030 37,5 resp. 31 procent.
Krav på medlemsstaterna att minska utsläppen utanför utsläppshandeln 2021-2030 (regleras i ansvarsfördelningsförordningen, Effort Sharing Regulation, ESR): Kravet på den samlade utsläppsminskningen 2005-2030 skärps från 30 (efter Storbritanniens utträde i praktiken 29) till 40 procent. För Sveriges del skärps kravet från minus 40 till minus 50 procent (inte långt från det mål som finns i det nationella, klimatpolitiska ramverket). I praktiken sätts en samlad ram för respektive lands utsläpp under perioden, som utgörs av ett successivt minskat utsläppsutrymme år från år. Möjligheten för medlemsstaterna att uppfylla lagkraven genom att köpa ”överprestationer” av andra länder, istället för att minska de egna utsläppen, tycks begränsas något jämfört med nuvarande lagstiftning och kommissionens förslag. Idag finns i princip inga begränsningar för ländernas möjlighet att handla med outnyttjat utsläppsutrymme.
Krav på medlemsstaterna att till 2030 lagra in kol i landskapet och träprodukter (LULUCF-förordningen): Kommissionens förslag om en samlad nettoinlagring 2030 på motsvarande minst 310 miljoner ton godtas av både medlemsländerna och parlamentet. Även den preliminära fördelningen mellan medlemsstaterna får grönt ljus, vilket betyder ett inlagringskrav för Sverige 2030 på strax över 47 miljoner ton. Hur inlagringskravet på respektive land år från år skruvas upp kommer att fastställas senare på basis av den faktiska nettoinlagringen i respektive land under perioden 2021-2023. Lagkraven kan delvis uppfyllas genom att ett land överför ”överprestationer” under ESR till LULUCF. Länder som ”överpresterar” under LULUCF-förordningen kan dessutom utan begränsningar sälja överprestationer till andra medlemsstater.
De tre uppgörelser som hittills slutits tillhör förmodligen det som varit enklast att enas om. Till det som återstår hör bland annat översynen av förnybartdirektivet, där den svenska regeringen och de flesta svenska Europaparlamentariker väntas trycka på för att slippa miljökrav på biomassa från skogen. Sverige saknar ju i stort sett naturvårdsregler inom skogsbruket; tanken är istället att miljömålen i skogen genom ”frihet under ansvar” – en modell som det inte är enkelt att få acceptans för, eftersom den svårligen låter sig förenas med centrala principer om likabehandling inom EU och världshandelsorganisationen WTO.
Andra frågor som återstår att komma överens om gäller krav på länderna att bygga ut laddinfrastruktur för vägfordon liksom tillgång till laddström i hamnar. På bordet finns också krav om obligatorisk inblandning av förnybart flygbränsle och en reduktionsplikt för sjöfarten, liksom skärpta krav på medlemsländerna att dämpa energianvändningen. På flera områden har kommissionen, under processens gång, successivt tvingats lansera nya förslag för att möta de problem Ukrainakriget skapat och blottlagt, med koppling både till energisäkerhet och energipriser. Dessa förslag finns redan på både regeringarnas och parlamentets bord, och påverkar i större eller mindre grad hanteringen av förslagen i Fit for 55-paketet.
Den riktigt svåra stötestenen framöver är sannolikt översynen av reglerna för utsläppshandeln. Till det minst besvärliga hör förmodligen att förändra nuvarande handelssystem, där kommissionen bland annat föreslagit en inkludering av sjöfarten i systemet och ett stopp för nyutgivningen av utsläppsrätter 2040. Mera kontroversiellt är planerna på ett nytt, ytterligare handelssystem för i första hand utsläpp från vägtrafiken och bostadssektorn. För att få acceptans och förhindra att det nya utsläppshandelssystemet (som ju snarast syftar till att driva upp priserna på fossil energi, inklusive fossil bensin och diesel) får orimliga regional- och fördelningspolitiska effekter (vilket i sin tur kan leda till folkliga protester à la de franska gula västarna) vill kommissionen etablera en social klimatfond som ska underlätta rörelsen bort från det fossila. Ur fonden ska i första hand de resurssvaga medlemsstaterna i öst kunna få stöd för att energisanera bostäder, installera värmepumpar, elektrifiera vägtrafiken etc. Dessa investeringar måste komma igång genast och innan den nya utsläppshandeln startar. Det betyder att unionen på ett eller annat sätt centralt måste låna upp gigantiska belopp, som i efterhand är tänkt att betalas av med en del av auktionsintäkterna från det nya handelssystemet. Sverige tillhör den lilla grupp relativt rika medlemsstater, som motsätter sig ytterligare centrala upplåningar, kanske mindre för att det kommer att innebära kostnader för dessa länder, utan mera därför att det i förlängningen förskjuter makt över finanspolitiken från medlemsstaterna till unionen. I många andra länder är oron för de prishöjningar på fossila bränslen den nya handeln väntas orsaka samtidigt stor – utan kompenserande stöd till ekonomiskt svaga grupper och regioner riskerar det att bli politiskt omöjligt att minska utsläppen i den takt situationen (och EUs klimatlag) kräver.
En ytterligare stor stötesten i förhandlingarna om utsläppshandeln är hur snabbt gratistilldelningen av utsläppsrätter till den tunga industrin ska fasas ut. Detta kopplar i sin tur till hur snabbt den nya ”koldioxidtullen” CBAM (Carbon Border Adjustment Mechanism) ska fasas in. Tunga industriintressen trycker på ”sina” regeringar och Europaparlamentariker i syfte att slå vakt om företagens intressen – en del av lobbyisterna vill behålla gratistilldelningen, andra vill stoppa den så fort det bara går. Insatserna är höga och lobbyingen från industrin massiv.
Den gruppering av regeringsrepresentanter och Europaparlamentariker som (under ledning av den tjeckiska regeringen) förhandlar utsläppshandeln, den sociala klimatfonden och CBAM, har planerat in ett mastodontmöte 15 december, då man (kanske i bästa fall inpå småtimmarna den 16e) hoppas kunna lösa upp de sista knutarna. Lyckas detta, vilket nog mycket tyder på, kommer Sverige, som vid årsskiftet tar över som ordförandeland i ministerråden, att slippa undan en särdeles knepig förhandlingsuppgift.
[…] Snabba framsteg i förhandlingarna om EUs nya klimatlagstiftning […]
Det står ”är oron för de prishöjningar på fossila bränslen den nya handeln väntas orsaka samtidigt stor – utan kompenserande stöd till ekonomiskt svaga grupper och regioner riskerar det att bli politiskt omöjligt att minska utsläppen i den takt situationen (och EUs klimatlag) kräver.” Vad jag förstår har det blivit politiskt omöjligt för Sverige att leva upp till de klimatmål Sverige ställt upp för 2030 eftersom drivmedlen blev för dyra utan att detta specifikt drabbar ekonomiskt svaga grupper eller regioner (snarare tvärtom). Jag tror därför inte på den formulering som står, skälen till den möjliga politiska omöjligheten ligger inte hos de ekonomiskt svagaste grupperna.