Ska verkligen skattebetalarna finansiera klimatomställningen?
Det har blivit populärt att kräva att staten ska lätta på den finanspolitiska svångremmen och investera stort i klimatet. Nyaste medlemmen i kören är klimatpolitiska rådet, som ägnar en del av årets rapport åt att argumentera för att staten borde lägga mera pengar på klimatet.
Regeringen får kritik för att den inte slussat en större andel av alla pandemibudgetar till klimatet.
”Experter: Staten måste låna mer – för att satsa på klimatet” sammanfattar Dagens Nyheter.
Vad man tänker sig att staten egentligen ska satsa de ytterligare skattepengarna på, är dock rådet ganska vagt kring. Otydligheten förklaras förmodligen av att det nog faktiskt är både oklart och osäkert om receptet Stora Ytterligare Statliga Satsningar överhuvudtaget är ett effektivt sätt att hantera klimatkrisen.
Att statliga pengar är helt avgörande för att finansiera forskning och teknikutveckling, liksom för att kunna testa ny teknik i större skala, är uppenbart. Det satsas redan väldigt mycket skattepengar på dessa områden. Sannolikt är det direkt dumt att inte satsa ännu mera.
Kanske borde staten också inrätta en grön investeringsbank som kan ge fördelaktiga krediter för projekt de kommersiella bankerna inte vågar bevilja lån.
Granskar man mera brett de mycket stora satsningar på klimatomställning som genomförts och som nu pågår, är det dock uppenbart att skattepengar på det hela taget spelar en rätt marginell roll.
I inledningsskedet fick vindkraftsutbyggnaden rena bidrag av staten, men i huvudsak har den väldiga utbyggnaden genomförts utan stöd från skattebetalarna. Det viktigaste politikerna har gjort är förmodligen införandet av elcertifikaten, som inneburit att hushållen betalat en extraavgift som tillförsäkrat ny förnybar el ett högre pris än vad marknaden kunnat leverera. På så sätt blev vindkraften konkurrenskraftig utan bidrag från staten. Idag är vindkraften mycket lönsam, inte minst på grund av EUs utsläppshandel.
I de norra delarna av vårt land pågår en ”grön” industriboom av enorma proportioner. I Skellefteå bygger Northvolt en hiskelig batterifabrik. De fossilfria stålverken står som spön i backen. LKAB tänker investera flera hundra miljarder i helt nya produkter till stålindustrin.
Bakom dessa satsningar finns väldigt viktiga, antagligen avgörande, statliga forsknings- och utvecklingsstöd, men skattebetalarnas bidrag är i sammanhanget inte ens växelpengar jämfört med de kolossala belopp privata investerare nu skottar in i rent vinstsyfte.
Avgörande för den utveckling vi nu bevittnar är förmodligen att investerarna numera bedömer att den klimatpolitik det i flera decennier snackats om nu är på väg att bli verklighet. ”Klimatneutralitet” är inte längre bara ett slagord utan faktiskt på väg att bli europeisk lag.
En tydlig drivkraft är utsläppshandeln. Nyutgivningen av utsläppsrätter faller nu allt snabbare. På tre år har priset femdubblats till idag över 40 euro per ton. EUs nya utsläppsmål för 2030 innebär att utgivningen måste strypas ännu kraftigare redan på kort sikt. De dyra utsläppsrätterna driver upp kostnaderna för kolkraften, som är på väg att slås ut, vilket i sin tur kommer att gör vindkraften ännu mera lönsam.
Prisutvecklingen innehåller en dödsdom även för den traditionella ståltillverkningen, vilket förklarar varför det plötsligt blivit högintressant att satsa många miljarder på fossilfri stålproduktion i Norrbotten.
Statistik över elbilsförsäljningen i Sverige är ytterligare en illustration till EU-lagstiftningens betydelse. I december 2020 bestod 20 procent av bilförsäljningen i Sverige av rena batteribilar. Månaden därpå, i januari 2021, hade andelen fallit till fem procent. Varför? Svaret finns i EUs koldioxidregler för nya bilar, som innebär att snittutsläppet från de bilar ett bilföretag säljer på den europeiska marknaden från och med 2020 inte får överstiga 95 gram per km. För biltillverkare som inte klarar lagkraven väntar drakoniska böter.
Så vad gör en biltillverkare som mot slutet 2020 upptäcker att det riskerar miljardböter – i euro?! Svar: Dumpar ut så många elbilar på marknaden det bara går, så att snittutsläppet från de bilar man sålt under året faller, helst under 95 gram! Det var inte så att intresset för elbilar nästan försvann under nyårsnatten – det försäljningssiffrorna återspeglar är istället några biltillverkares desperata behov av att få ut fler elbilar på marknaden. Samma effekt skulle antagligen kunnat uppnås genom att göra den redan frikostiga ”klimatbilsbonusen” ännu mera frikostig, men varför ska skattebetalarna prioritera elbilsbidrag när äldreomsorgen skriker efter fler välutbildade undersköterskor och EU-lagstiftningen klarar uppgiften på egen hand?
Staten måste säkert ta ledningen på några centrala områden som handlar om infrastruktur. Det är svårt att föreställa sig att vi ska kunna få upp en heltäckande laddinfrastruktur för vägtrafiken utan att staten tar ett fast grepp om utvecklingen. På samma sätt krävs säkert statligt ledarskap för att bygga upp ett distributionsnät för vätgas, om detta visar sig attraktivt.
Men att staten förser sådana projekt med kapital betyder ju inte att skattebetalarna ska stå för notan. Laddinfrastrukturen för vägtrafiken bör självfallet betalas av de bilister som utnyttjar systemet på samma sätt som hela elnätet ytterst betalas över elräkningen, inte via skattsedeln. (Förbättringar av järnvägsnätet måste nog dock finansieras över statsbudgeten.)
Där de ekonomiska trösklarna är för höga för att nya initiativ ska kunna lotsas fram till ett läge där de klarar sig själva, är det viktigt att staten kliver in med träffsäkra stöd, men sådana insatser blir effektiva först om det i botten finns regelverk och prissignaler som kan ge långsiktig lönsamhet åt verksamheten.
På det europeiska planet måste EU-länderna tillsammans gå in och ekonomiskt stötta, framför allt i de kolberoende regionerna, där stora delar av näringslivet obönhörligen måste slås ut. Svenska skattebetalare är med och finansierar EUs Just Transition Fund.
Pandemin har samtidigt illustrerat hur otroligt viktigt det är för oss alla att kvaliteten på de grundläggande välfärdssystemen – sjukvården, skolan, äldreomsorgen – är hög och stabil (man kan fylla på med pensionerna, a-kassan, psykvården, polisen och varför inte försvaret?).
Om förtroendet för dessa fundamentala samhällsfunktioner tillåts svikta, samtidigt som det slussas skattemiljarder till klimatinvesteringar som egentligen borde betalas på annat sätt än över skattsedeln, bäddar vi för ett politiskt klimat där det till sist blir omöjligt att genomföra de skärpningar av regelverken som ytterst garanterar att klimatpåverkan trycks tillbaka.
Är det så svårt?
Förorenarna ska naturligtvis betala omställningen.
Det kan vi åstadkomma med en stigande avgift på alla typer av klimatförstörande bränslen.
Allmänheten kan acceptera en sådan avgift ifall statens hela intäkt från denna avgift delas ut varje månad i lika delar till alla medborgare, med ett särskilt stöd till landsbygd och glesbygd. Så som Klimatsvaret föreslår.