Översynen av EUs klimatpolitik in på upploppet
Efter en process på mer än fyra år är arbetet med EUs nya klimatpolitik nu inne på upploppet. Före jul gjorde Europaparlamentet och EU-regeringarna definitivt upp om reglerna för den framtida utsläppshandeln, ETS, och under onsdagen gav Europaparlamentets miljöutskott, ENVI, det slutgiltiga klartecknet till ytterligare två centrala delar av lagstiftningen:
Ansvarsfördelningsförordningen (Effort Sharing Regulation, ESR), som sätter gränser för hur stora medlemsländernas utsläpp från verksamheter utanför den handlande sektorn får vara 2021-2030.
LULUCF-förordningen (Land-Use, Land-Use Change and Forestry), som ställer krav på länderna att lagra in kol i landskapet under samma period.
——————————————–
I den nya ansvarsfördelningsförordningen, ESR, fastslås att EUs samlade utsläpp utanför utsläppshandeln (transporter, småskalig uppvärmning, lätt industri, utsläpp av metan och lustgas från jordbruket) 2030 ska vara minst 30 procent lägre än de var 2005. Genom lagstiftningen tilldelas varje land ett minskningsbeting, i huvudsak relaterat till BNP per capita: I Bulgarien får utsläppen 2030 inte vara högre än de var 2005, i Sverige och Luxemburg ska de 2030 vara minst 40 procent lägre än 2005.
Fast egentligen tilldelas länderna en sorts utsläppsbubbla. ESR kräver att utsläppen löpande sjunker – det räcker inte att pressa ned utsläppen 2030 utan de måste successivt minskas, år från år, enligt en linje som börjar i augusti 2019, antingen vid den nivå landets ESR-utsläpp hade som genomsnitt 2016-2018 eller på målnivån för 2020 under det nuvarande ansvarsfördelningsbeslutet, ESD (lägsta alternativet gäller). Dessutom kan länderna (inom vissa ramar) ”flytta” utsläppsutrymme mellan åren under perioden 2021-2030.
Konsekvensen blir att lagstiftningen egentligen definierar ett totalt utsläppsutrymme, en sorts utsläppsbubbla, för varje medlemsstat att disponera 2021-2030. Det land som ”överpresterar” de första åren kan därför faktiskt 2030 ha högre utsläpp än minskningsmålet.
ESR vimlar dessutom av s.k. flexibiliteter, vilket ytterligare länkar ihop ländernas utsläppspolitik:
– Länder som ”överpresterar”, dvs. lyckas minska sina utsläpp mera än ESR kräver, kan sälja outnyttjat utsläppsutrymme till länder som inte klarar kraven.
– Nio länder, bl.a. Sverige, får (om de vill) från utsläppshandeln, ETS, till ESR flytta över utsläppsrätter som egentligen skulle ha auktionerats, motsvarande 2 eller 4 procent av landets ESR-utsläpp 2005. För Sveriges del handlar det om knappt 900 000 ton. (Denna manöver kan vara ekonomiskt lockande eftersom priset på ett antal utsläppsrätter oftast är mycket lägre än kostnaden för att ytterligare minska ESR-utsläppen lika mycket.)
– Länder som inte lyckas klara ESR-kraven kan (som nämnts), dels köpa ESR-utrymme från länder som ”överpresterat”, men de kan dessutom klara kraven genom att lagra in mera kol i landskapet än LULUCF-förordningen kräver.
Om Sverige får problem med att klara sitt ESR-åtagande har vi på detta sätt rätt att 2021-2030 ”flytta över” upp till 4,9 miljoner ton ”överprestation” inom LULUCF till ESR. För hela unionen är utrymmet 280 miljoner ton koldioxid.
Genom ett tillägg i slutfasen av LULUCF-förhandlingarna kan dock länderna, till de 280 miljoner tonnen, dessutom addera den långsiktiga inlagring av kol som sker dels när virke används för att bygga t.ex. hus eller möbler, dels när mängden död ved i skogen ökar.
För unionen som helhet är detta ett väldigt litet kryphål, men för länder med mycket skog och stor sågverksindustri (vi kallar dem ”Sverige” och ”Finland”…) ökar regeln möjligheterna att sälja ”klimatkompensation” till andra EU-länder med hänvisning till produktion av sågvaror (det är det land där virket avverkats som får tillgodoräkna sig inlagringen) eller till att mängden död ved i våra skogar ökar.
Att det därmed har satts ett pris på det virke som får stanna kvar i skogen får nog sägas vara lätt epokgörande…
————————————————
Den nya LULUCF-förordningen handlar inte om utsläpp från energianvändning eller industriprocesser utan om kolflödena i landskapet i respektive medlemsland.
Det grundläggande kravet är att inget land får förvalta sitt landskap så att det uppstår ett nettoläckage av koldioxid (kallas ”no debit”) – i alla länder måste inlagringen av kol i växtlighet och mark vara större än utflödet (via jordbruk, skogsavverkning, bränder, avrinning etc.)
Den i sammanhanget helt dominerande faktorn är skogen. Utöver ”no debit”-regeln definierar lagstiftningen för varje land en s.k. referensnivå, den lägsta tillåtna nivån på nettoinlagringen av koldioxid i respektive lands skogar. Referensnivån ska baseras på den uppmätta nettoinlagringen i respektive land 2000-2009, men denna nivå kommer att justeras med hänsyn bl.a. till att ålderssammansättningen (och därmed både tillväxt/kolinlagring och avverkningar) 2021-2030 kommer att vara en annan än 2000-2009, även om intensiteten i skogsbruket skulle vara densamma som den var 2000-2009. Om man utgår från de data Sverige redovisat till FN och EU kommer den svenska referensnivån att landa på ca -41 miljoner ton koldioxid per år (eftersom det handlar om ”negativa utsläpp” anges referensnivån med minustecken). Detta är visserligen 7-8 miljoner ton mindre än den nettoinlagring vi haft de senaste åren, men förordningen är i princip tvingande och svenska politiker måste skapa garantier för att nettoinlagringen även i fortsättningen i genomsnitt håller sig över 41 miljoner ton CO2 per år.
En justering som lyftes in i förordningen på sluttampen, och som kan underlätta för Sverige är att, som nämnts, länder där en stor del av avverkningen går till sågverksindustri och/eller där mängden död ved i skogarna ökar, får möjlighet att räkna av denna koldioxidinlagring från referensnivån. Enligt den svenska redovisningen till FN och EU ökar mängden koldioxid, bunden i död ved, i svenska skogar för närvarande med 7-8 miljoner ton per år, den Sverige-anknutna ”poolen” av sågade trävaror växer med motsvarande 3-4 miljoner ton koldioxid per år. Tillsammans med en schablonavräkning av 2,5 miljoner ton (3,5 procent av de svenska LULUCF-utsläppen 1990 – en kvarleva från Kyoto-protokollet…) kan det reella kravet på nettoinlagring i den svenska skogsmarken (exklusive ökningen av död ved) därmed landa på 27-28 miljoner ton per år.
Finland har förärats en specialregel som innebär att vårt östra grannland, som enda EU-medlem, får underskrida sin referensnivå (som lär hamna kring -37 miljoner ton koldioxid per år) med upp till 10 miljoner ton per år. (Som jag beskrivit tidigare på bloggen är bakgrunden att man i Finland planerar att öka skogsavverkningarna (och därmed minska nettoinlagringen av koldioxid i landskapet) så kraftigt att man förmodligen tvingas minska sina ESR-utsläpp 2005-2030 med mera än de 39 procent ESR stadgar för att inte bryta mot LULUCF-förordningen.)
————————————————————–
Den lagstiftning som nu beslutats skiljer sig väldigt lite från de förslag Kommissionen presenterade sommaren 2016. För att köpa politiskt stöd från ett antal länder i Östeuropa har ESR-utrymmet för dessa länder ökats med en ”säkerhetsreserv” på totalt 105 miljoner ton, en rätt beskedlig ”muta” som i första hand gynnar Rumänien (11 miljoner ton), Polen (7,5 miljoner ton) och Ungern (6,7 miljoner ton). Detta utrymme tas från det gemensamma och innebär inte att utsläppen totalt kan öka. Finland har på motsvarande sätt fått en mindre krävande referensnivå.
För svensk del betyder möjligheten att flytta över utsläppsutrymme från utsläppshandeln ETS till ESR att svenska regeringar får en ny möjlighet att på egen hand skärpa den europeiska klimatpolitiken. Medlemsstaterna är normalt skyldiga att sälja hela sin pott av utsläppsrätter inom ETS vid offentliga auktioner, men om vi från svenskt håll bestämmer oss för att flytta över 900 000 utsläppsrätter från ETS till ESR, kan den svenska annulleringen av outnyttjat utsläppsutrymme under ESR i samma utsträckning ökas, vilket skulle få ett antal positiva sidoeffekter:
a/ Tillgången på utsläppsrätter minskas en aning
b/ Varvid priset på dessa också stiger en aning.
c/ Vilket i sin tur minskar förbrukningen av utsläppsrätter inom ETS.
d/ Vilket i sin tur ökar den mängd utsläppsrätter inom utsläppshandeln som 2024 automatiskt kommer att annulleras, dvs. den europeiska klimatpolitiken skärps med mera än de ytterligare 900 000 ton som vi själva annullerar!
De kampanjer mot LULUCF-förordningen som drevs av den svenska skogsnäringen och ett antal Europaparlamentariker med Fredrick Federley (C) och Christofer Fjellner (M) i spetsen, och som, enligt retoriken, gick ut på att förhindra det ”avverkningstak” som varje referensnivå, oavsett nivå, innebär, får nog sägas ha landat i fiasko.
Direkt efter att den nu beslutade uppgörelsen blev klar twittrade trots detta både Federley och Fjellner entusiastiskt om att de genom sitt arbete nu satt stopp för Kommissionens förslag om avverkningstak. Granskar man slutresultatet så ligger det dock, som nämnts, väldigt nära Kommissionens ursprungsförslag. Federley, Fjellner och den svenska regeringen har således gett grönt ljus för ett svenskt ”avverkningstak” som innebär att det varje år 2021-2030 netto (inklusive död ved) måste lagras in minst 41 miljoner ton koldioxid i det svenska skogslandskapet.
Nu vidtar tillämpningen av lagstiftningen. Man kan ana det kommer att krigas bl.a. om tolkningen av vissa delar av LULUCF-förordningen, ett arbete där experter från medlemsstaterna kommer att medverka. I ett särskilt uttalande i samband med beslutet markerar dock Kommissionen att den inte tänker tillåta medlemsstaternas särintresse styra utan att i första hand tänker luta sig mot oberoende experter.
1. Vet inte varifrån du får uppgiften att ETS-andelen av de totala utsläppen 2005 var 45 %, men hur som helst så spelar andelen ingen roll för tillämpningen av lagstiftningen. Den ”bassiffran” för utsläppen 2005 som hela lagstiftningen bygger på är 2 299 306 453, i princip faktiskt oavsett hur stora dessa utsläpp egentligen var 2005. ETS-utsläppens andel av de totala är inget som berörs i lagstiftningen.
2. EUs mål är naturligtvis en minskning 1990-2030 med 40 procent, inget annat. Tack för korrigeringen.
Tack! Förvirringen tycks bero på att ”bassiffran” för år 2005 inte stämmer med den info jag hittade här från Eurostat:
http://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php/File:Total_greenhouse_gas_emissions_by_countries_(including_international_aviation_and_indirect_CO2,_excluding_LULUCF),_1990_-_2015_(million_tonnes_of_CO2_equivalents)_updated.png
För där uppges 2005 års utsläpp vara 5345 MtCO2e vilket med 45 % inom ETS så borde ha varit 2405 MtCO2e och inte 2299 …
Har du nån förklaring till varför dessa av Eurostat uppgivna tal inte passar in i ditt resonemang? Tack ändå för klargörandet!
(Du råkade skriva 30 % där det borde stå 40 % för EUs totala minskningar till 2030.)
Hej Lars!
Det är väldigt lätt att gå vilse i siffrorna, bl a därför att många ”basfaktorer” förändrats sedan utsläppshandeln startade. T ex har unionen idag fler medlemmar än när utsläppshandelssystemet infördes. Dessutom finns det två olika basår i politiken, 1990 resp. 2005.
Så här är det i alla fall:
1. Nuvarande regelverk syftar till att utsläppen från de verksamheter som ingår i utsläppshandeln 2020 ska vara 21 procent lägre än de var 2005. Detta styrs via utgivningen av nya utsläppsrätter, dvs det målet för utsläppshandeln handlar om är egentligen inte utsläppen utan storleken på nyutgivningen av utsläppsrätter.
2. 2013 utfärdades 2 084 301 856 utsläppsrätter för stationära anläggningar. Detta antal har därefter varje år minskats med 38 264 264 (kallas den linjära reduktionsfaktorn, LRF, och brukar ofta, lite förvirrande, beskrivas som 1,74%). 2020 kommer det därför att utfärdas 1 816 452 098 nya utsläppsrätter, vilket s a s per definition är 21 procent mindre än de beräknade utsläppen 2005 från de verksamheter som numera (efter flera justeringar av lagstiftningen) omfattas av utsläppshandeln. ”Bassiffran” för 2005 kan man få fram genom att räkna baklänges, dvs om 1 816 452 098 är 21 % lägre än ”bassiffran” så måste ”bassiffran” vara 1 816 452 098/0,79 = 2 299 306 453.
3. Från 2021 höjs den linjära reduktionsfaktorn (LRF) till 2,2. Eftersom nuvarande LRF (1,74) leder till en årlig reduktion av utgivningen med 38 264 264, innebär LRF 2,2 att den årliga reduktionen fr o m 2021 istället blir 2,2 x (38 264 264/1,74) = 48 380 104.
4. Nyutgivningen 2030 blir då lika med nyutgivningen 2020 (1 816 452 098) minus 10 x 48 380 104 (den ackumulerade minskningen varje år 2021-2030), dvs 1 332 651 058, vilket är 42,7 % lägre än det beräknade utsläppet från de ingående verksamheterna var 2005 (att det inte blir exakt 43 % beror på diverse avrundningar som jag gör).
Att minska utsläppen inom utsläppshandeln 2005-2030 med 43 procent är en av de viktigaste åtgärderna för att EU totalt sett ska kunna minska utsläppen 1990-2030 (obs annat basår!) med 30 procent. Detta klarar man genom att fr o m 2021 minska den årliga nyutgivningen av utsläppsrätter med 48 380 104 (att utsläppsrätterna har ett evigt liv och därför kan komma att utnyttjas ett annat år än utgivningsåret plus att tidigare utgivna utsläppsrätter kan komma att användas under 2030, och att utsläppet under detta år därför i realiteten inte kommer att överensstämma med antalet nyutgivna utsläppsrätter, är en helt annan sak, som faktiskt inte betyder något för klimatet).
Mindre förvirrande än så här går det nog inte att beskriva.
Magnus
Hej igen Magnus, ifall du har tid…
Jag får inte ihop talen.
Enligt Eurostat var utsläppen 1990 5716 miljoner ton CO2e.
2005 hade de sjunkit till 5345 MtCO2e.
2020 ska utsläppen totalt vara 80 % av 1990 = 4573 MtCO2e.
45 % ligger inom ETS, alltså 2058 MtCO2e.
Om nu dessa minskas med 48,4 MtCO2e per år 2021 till 2030 så blir utsläppen år 2030 ungefär 1574 MtCO2e inom ETS, vilket inte alls är 43 % lägre än 2005, utan bara 35 % lägre … ?
Så jag undrar var 43 % kommer ifrån?
”Den linjära reduktionsfaktorn”, LRF, är ett procenttal som egentligen relaterar till hur stora utsläppen var 2005 i de verksamheter som ingår i utsläppshandeln.
Idag är LRF 1,74 %, fr o m 2021 kommer faktorn att höjas till 2,2%. LRF 1,74 betyder att nyutgivningen av utsläppsrätter varje år minskar med 38 246 246. När LRF höjs till 2,2 kommer nedtrappningshastigheten att öka till 48 357 323.
LRF 2,2 var precis vad Kommissionen föreslog i januari 2014. Med den minskningstakten kommer det 2030 att ges ut utsläppsrätter motsvarande 43 procent mindre koldioxidutsläpp än vad verksamheter inom utsläppshandeln orsakade 2005.
LRF 2,2 från 2021 är dessutom precis vad som krävs för att unionen ska klara en minskning 1990-2030 med 40 procent – förutsatt att utsläppen utanför utsläppshandeln (ESR) 2005-2030 minskar med de 30 procent Kommissionen samtidigt föreslog.
Hej!
Innebär höjningen av reduktionsfaktorn till 2,2 % att EU skärpt sitt mål om 40 % minskning till 2030, eller innebär den bara att utsläppen inom ESR kan få vara lite större?