Nya siffror från Kommissionen visar på balans i utsläppshandeln
1 693 904 897, dvs. knappt 1,7 miljarder.
Så många outnyttjade utsläppsrätter (EUA) inom EUs utsläppshandelssystemet fanns ute ”på marknaden” (hos företag eller mäklare) vid årsskiftet 2016/2017. Det visar en sammanställning Kommissionen publicerade i fredags.
Det handlar alltså om utsläppsrätter som Kommissionen delat ut gratis eller som medlemsstaterna auktionerat ut, men som ännu inte har lämnats tillbaka till Kommissionen – antingen för att täcka utsläpp från någon av de 11 000 anläggningar som ingår i systemet eller som annullerats innan de utnyttjats för utsläpp, dvs. som ett sätt att förhindra utsläpp.
Så här ser kalkylen ut:
| TILLFÖRDA UTSLÄPPSRÄTTER | |||
| Outnyttjade utsläppsrätter 31/12 2012 | 1 749 540 826 | ||
| Utgivna utsläppsrätter 2013-2016 | 6 675 062 763 | ||
| Internationella utsläppsminskningskrediter som tillförts 2013-2016 | 408 812 200 | 8 833 415 789 | |
| ANNULLERADE UTSLÄPPSRÄTTER | |||
| Redovisade utsläpp från berörda anläggningar 1/1 2013-31/12 2016 | 7 139 317 195 | ||
| Utsläppsrätter som annullerats utan att täcka utsläpp 1/1 2013-31/12 2016 | 193 697 | 7 139 510 892 | |
| UTSLÄPPSRÄTTER I OMLOPP 31/12 2016 | 1 693 904 897 | ||
Av siffrorna kan man, vill jag påstå, dra slutsatsen att på det hela taget råder det sedan 2013 balans mellan utgivning och förbrukning av utsläppsrätter.
Som framgår var det ”överskott” av utsläppsrätter som fanns vid årsskiftet 2016/2017 faktiskt aningen mindre (-55 miljoner) än det som fanns när den nuvarande s.k. tredje handelsperioden 2013-2020 inleddes, dvs. mer än hela det ”överskott” som debatten om systemet i hög grad kretsat kring beror på saker som skedde före 2012.
Överskottet kan delvis förklaras med den ekonomiska nedgången som inleddes 2008. De stora (subventionerade) utbyggnaderna av förnybar elproduktion har också sänkt efterfrågan på utsläppsrätter.
Den tredje, och sannolikt viktigaste, förklaringen är dock att det under 2011 men framför allt 2012 inträffade ett extremt inflöde till systemet av internationella utsläppsminskningskrediter (CER/ERU), dvs. utsläppsrätter som genererats genom klimatåtgärder i länder utanför EU.
Totalt tillåter systemet att högst 1,6 miljarder krediter kommer in i systemet fram till 2020. Nästan halva detta utrymme utnyttjades 2011 och 2012, och kan till stor del kopplas till ett kryphål i reglerna för dessa krediter som innebar att det blev lönsamt att i länder utanför EU starta anläggningar som ägnade sig åt att både producera och förstöra dels halogenerade kolväten (populärt kallade ”freoner”, oftast utnyttjade för kylningsändamål), dels dikväveoxid, N2O.
Den typen av åtgärder ger givetvis ingen som helst klimatnytta, men genererade, med det regelverk som då gällde, likväl utsläppsminskningskrediter, som gick att sälja in i den europeiska utsläppshandeln.
Problemet uppmärksammades tidigt av Kommissionen, men fram till årsskiftet 2012/2013 var hanteringen tillåten, vilket samtidigt förklarar det väldiga inflöde som inträffade åren innan förbudet slog till.
Att utsläppshandelssystemet netto redovisar balans beror också på det som brukar kallas ”back-loading”. Det innebär att försäljningen av 900 miljoner utsläppsrätter, som skulle ha auktionerats ut 2014-2016, senarelades.
Tillbaka till begreppet ”utsläppsrätter i omlopp”. Den redovisning som Kommissionen kom med i fredags är det första steget i en ny utveckling av utsläppshandelssystemet som innebär att antalet nya utsläppsrätter som släpps ut på marknaden i framtiden delvis kommer att styras av antalet ”utsläppsrätter i omlopp” (Allowances in circulation, AIC).
I maj varje år kommer en redovisning av AIC vid senaste årsskiftet att ske, och storleken på AIC kommer att avgöra hur många utsläppsrätter medlemsländerna kommande år får auktionera ut (gratistilldelningen till industrin påverkas inte), och hur många de måste lägga i vänteläge i den marknadsstabilitetsreserv (Market Stability Reserve, MSR) som ska börja fungera från 2019.
Antalet ”utsläppsrätter i omlopp” (AIC) får man fram genom att från det totala antal utsläppsrätter som givits ut (inkl. internationella utsläppsminskningskrediter) subtrahera dels det antal som lämnats in till Kommissionen för att täcka utsläpp eller frivilligt, dels de utsläppsrätter som placerats i MSR.
Den lagstiftning som beslutades 2015 säger att om 12 procent av AIC ett år är mera än 100 miljoner så ska hela denna mängd placeras i MSR istället för att direkt auktioneras. Och tvärtom; om AIC ett år är lägre än 400 miljoner ska 100 miljoner EUA auktioneras ut utöver den reguljära potten. När AIC är under 100 miljoner EUA, töms MSR.
Till MSR ska man dessutom lägga de 900 miljonerna outnyttjade utsläppsrätterna från back-loading-processen.
Detta var den modell man beslöt 2015, men under förhandlingarna om nya regler för utsläppshandeln har både Europaparlamentet och regeringarna i ministerrådet ställt sig bakom en lösning där alla dessa siffror fördubblas; 12 procent ska vara 24 procent, 100 miljoner 200 miljoner etc.
Inga av dessa manövrer påverkar det totala utbudet av utsläppsrätter och därmed inte heller utsläppen. Syftet är enbart att försöka driva upp priset på utsläppsrätter. Huruvida åtgärderna reellt påverkar priset på utsläppsrätter är mycket tveksamt. Att lägga utsläppsrätter i vänteläge i MSR påverkar ju inte den framtida tillgången, och bör därför rimligen ha liten effekt på priset. Att marknadspriset på utsläppsrätter stabilt ligger kring 4-7 euro per ton indikerar inte direkt att besluten har betydelse för prisutvecklingen.
För att minska utsläppen krävs att hela systemet stramas åt, och därför har parlamentet föreslagit att man 2021 ska annullera 800 miljoner utsläppsrätter i MSR, dvs. nästan hela inflödet från ”back-loading”. Ett tämligen oenigt ministerråd kräver som alternativ att man istället från 2024 införs en sorts automatisk annullering över en viss nivå (jag har bloggat om detta här och här). Hur det till sist blir bestäms av utfallet av den s.k. trialog som just nu pågår mellan kommissionen, parlamentet och ministerrådet.