Norska regeringen måste köpa utsläppsutrymme och/eller kolinlagring av andra för att klara EU-lagstiftningens krav
Norge är inte med i EU, men via det så kallade EES-avtalet gäller nästan all EU-lagstiftning även Norge.
Ett exempel är den så kallade LULUCF-förordningen, som för perioden 2021-2025 (lite förenklat uttryckt) innebär att nettoinlagringen av kol i landskapet och i träprodukter i de länder som berörs måste motsvara nivån under första decenniet efter 2000 (2026-2030 måste nettoinlagringen öka).
Ett annat exempel är ESR, ansvarsfördelningsförordningen (Effort Sharing Regulation), som tilldelar respektive land ett maximalt utsläppsutrymme utanför utsläppshandeln för perioden 2021-2030.
Att Norge (och Island) åtagit sig att följa EU-lagstiftningen regleras i det så kallade protokoll 31 till EES-avtalet.
I en skrivelse till Stortinget bedömer nu den norska regeringen att nettoinlagringen 2021-2025 kommer att bli sammanlagt 34 miljoner ton koldioxid lägre än LULUCF-förordningen kräver av Norge. Förutsatt att alla andra länder som lagstiftningen omfattar kollektivt lyckas klara kraven, skulle Norge under vissa förutsättningar kunna räkna ned siffran till 16 miljoner ton, men sannolikheten för detta är nog liten.
För att klara dilemmat ber därför den norska regeringen hos Stortinget att under 2024 få använda upp till 3 miljarder norska kronor ur den norska statsbudgeten för att köpa ”överprestationer” av andra länder som omfattas av lagstiftningen (EU27 + Island, Lichtenstein & Norge).
Det kan handla om ”överprestationer” antingen under LULUCF-förordningen (om inlagringen i ett land har varit större än förordningen kräver) eller under ESR (om landets ESR-utsläpp har varit lägre än dess tilldelning av utsläppsutrymme).
De inköpta LULUCF-enheterna skulle den norska regeringen kunna bokföra direkt mot det norska LULUCF-kravet och därmed klara lagkraven.
Köper man istället ESR-enheter, måste dessa först föras in i den norska ESR-redovisningen, så att det där uppstår en bokförd överprestation – först därefter kan det inköpta utrymmet överföras till och bokföras under LULUCF. För en sådan manöver krävs dock att de norska ESR-utsläppen 2021-2025 är mindre än (eller i varje fall inte nämnvärt överstiger) landets tilldelning av ESR-utrymme för perioden – vilket inte verkar vara helt oproblematiskt. Enligt EU-kommissionens färska lägesrapport ”Trends and projections in Europe 2023” (sid 64) var visserligen de norska ESR-utsläppen 2021 lägre än det tilldelade utsläppsutrymmet, men för 2022 väntas Norge tillsammans med ytterligare 7-8 länder (bland annat Italien och Danmark) redovisa högre ESR-utsläpp än sin tilldelning.
Handeln med ESR- eller LULUCF-utrymme är nästan obefintlig, så ingen kan därför säga hur mycket utsläppsutrymme eller kolinlagring Norge kommer att kunna köpa för 3 miljarder NOK. Att anslaget skulle räcka till 34 miljoner ton koldioxid förefaller dock helt orimligt. 3 miljarder NOK för 34 miljoner ton CO2 motsvarar ett pris på drygt 88 NOK eller 7,4 euro per ton, mindre än en tiondel av det aktuella priset på utsläppsrätter inom EUs utsläppshandel, ETS1.
Reguljära utsläppsrätter under nuvarande ETS1 kan visserligen inte användas under EUs två andra ”växthusbudgetlagar”, ESR och LULUCF-förordningen, men indirekt finns det kopplingar som gör att priserna under ETS1 antagligen smittar av sig på de övriga två systemen.
Det beror på att ett antal länder, bland annat Sverige och Norge, har möjlighet att dra ned på sin auktionering av ETS1-utsläppsrätter och i motsvarande mån utvidga sitt ESR-utrymme. För att en sådan manöver ska vara ekonomiskt motiverad krävs dock att kostnaderna för att minska utsläpp under ESR är högre än den förlust i form av minskade auktionsintäkter som medlemslandet gör, annars blir det hela en förlustaffär. Sverige har hittills inte utnyttjat möjligheten att flytta utsläppsutrymme från utsläppshandeln till ESR (det kommer dock att ske från och med 2025), men det har Norge gjort. Rimligen betyder detta att man i Norge bedömer att kostnaderna för att minska sina ESR-utsläpp med ett ton är högre än marknadspriset på utsläppsrätter, för närvarande 75-80 euro per ton.
Eftersom alla medlemsstater dessutom har rätt att utan begränsningar överföra ”överprestationer” under ESR och bokföra dem under LULUCF, och eftersom Norge uppenbarligen har problem med att klara sitt ESR-åtagande, är det rimligt att föreställa sig att man i Norge värderar kostnaden för LULUCF-prestationer på samma nivå, dvs. en bit över 75-80 euro per ton. Det anslag på 3 miljarder NOK som regeringen nu ber om, måste därför betraktas som en första grundplåt för att hantera problemet, som redan under de närmaste 2-3 åren måste öka kraftigt. Ska anslaget fem- eller tiodubblas till budgeten 2025? (Eller är det bara en testballong – för vad gör man om det inte finns några ”överprestationer” att köpa, oavsett pris?)
I Sverige öppnar regeringen i sitt förslag till budget för 2024 för liknande lösningar. Ett anslag som tidigare använts för att stötta utvecklingen av trovärdiga globala utsläppskreditsystem (”1:12 Insatser för internationella klimatinvesteringar” inom utgiftsområde 20) görs om, så att pengarna istället kan läggas på att köpa utsläpps- eller inlagringsutrymme på samma sätt som Norge nu planerar. Det som totalt anslås 2024-2026 är dock endast 690 miljoner kronor, i sammanhanget en spottstyver som inte nämnvärt minskar behovet av utsläppsminskningar och/eller kolinlagring på svensk botten. Enbart en testballong?
Hej Sten!
I samband med att Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen rapporterade kolinlagringen 2021 varnade de för fallande kolsänka. Siffrorna för 2022 borde snart bli offentliga. Då går det kanske att uttala sig säkrare för svensk del.
https://www.naturvardsverket.se/om-oss/aktuellt/nyheter-och-pressmeddelanden/nettoinlagringen-av-koldioxid-i-vaxande-trad-minskar-kraftigt/
Hej Eva!
Delfråga 1. Enligt handboken är det kommissionens skyldighet att dra landet i fråga inför EU-domstolen. Straffet bör vara på sådan nivå att det hade blivit billigare för landet att uppfylla lagkraven.
Delfråga 2. Tja, vem vet vad som kan hända då? De aktuella medlemsstaterna lär väcka frågan om att medge undantag från lagstiftningen eller rentav ändra den. Kanske får de stöd av kommissionen. Rutinerna inom unionen erbjuder kommissionen flera tillfällen varje år att uppmana medlemsstater att ta sig i kragen och kanske återkomma med handlingsplaner för hur man ska säkra efterlevnaden av lagstiftningen. Jag har inte tillräcklig överblock över hur man gjort tidigare när liknande har inträffat för att kunna ha någn säker uppfattning.
Hej!
Vad händer om Norge (eller andra länder) inte klarar sina åtaganden och det inte finns utsläppsutrymme att köpa? Vad blir konsekvenserna om detta händer flera länder?
Det här kommer att bli knöligt. Jag misstänker att Finland och Estland är i en liknande situation då tillväxten och inlagringen i skogen har reducerats substantiellt under de senaste åren.