”Livet som pågår här” – årets viktigaste klimatbok?
Texten nedan är hämtad från ”Livet som pågår här ― samtal om klimatet och omställningen” (Atlas 2024) av Marika Palmér Rivera, civilingenjör i samhällsbyggnadsteknik och utredare vid Landsorganisationen, LO, och Lisa Pelling, statsvetare och chef för tankesmedjan Arena Idé. Boken bygger på drygt 200 intervjuer kring klimatfrågan med boende runtom i Fagersta, Hultsfred, Ljusdal och Sollefteå, fyra kommuner med stora utmaningar när det gäller arbetstillfällen, åldersstruktur, kommunikationer, välståndsutveckling etc. Intervjuerna genomfördes i maj och juni 2023.
Det är inte okunskap som ligger bakom motståndet mot klimatåtgärder, utan ängslan inför åtgärdernas effekter på den egna tillvaron och andras. Plus kravet om rättvisa, en allmän uppfattning att den som redan har det tufft inte ska behöva bära en tyngre börda än andra.
Det svåra är inte att få ned utsläppen. Det svåra är att hantera effekterna av de åtgärder som krävs om vi ska lyckas få ned utsläppen tillräckligt snabbt och till så låga kostnader för samhället som möjligt.
Betydelsen av rättvisa har fångats väl av EU:s tidigare klimatkommissionär, Frans Timmermanns: ”If the transition will not be just, there will just be no transition.”
Om du blir sugen på att läsa hela boken, kan den beställas här.
Jag tackar Marika, Lisa och Jesper Bengtsson, chef för bokförlaget Atlas, för möjligheten att publicera texten.
(Obs ― kommentarfunktionen är tyvärr för tillfället ur funktion. Åtgärdas under sommaren.)
————————————————————————–
6. FOLK MÅSTE JU LEVA – VEM HAR FÖRUTSÄTTNINGAR ATT STÄLLA OM?
Jag tror det styrs främst av ekonomi. Ja, mer ekonomi än klimat. Så är det ju. Det ska funka i vardagen.
49-årig man i Fagersta
De flesta vi träffade i Fagersta, Hultsfred, Ljusdal och Sollefteå har märkt att klimatet förändrats. Vintern kommer senare och slutar tidigare, somrarna är hetare och det blåser mer. Årstiderna är inte som de brukade vara. ”Vi har ju haft himla konstiga vintrar här, inte som vintrarna när jag var liten”, säger en 45-årig kvinna i ett radhusområde i Sollefteå.
– Det har ju varit vintrar då det har varit bara regn och rusk, i januari. Det har varit vintrar då vi bokstavligt talat haft två meter snö, upp i kronan på äppelträdet. Så det har inte alls varit likt sig, utan ytterligheter.
– Det blir varmare helt klart, och torrare. Jag ser ju på golfbanan där jag tillbringar hela min tid nästan. Jorden spricker ju, berättar en 81-årig man i Fagersta.
– Från 1990 då jag kom till Sverige har det ändrats mycket, blivit varmare somrar, till exempel, svarar en 60-årig man i Hultsfred, som invandrat till Sverige från Dubai, på frågan om han märkt att klimatet förändrats. ”Det är ju lite kaos ändå i årstiderna”, reflekterar en 48-årig kvinna i Ljusdal.
En 72-årig kvinna i Hultsfred säger:
– De sista åren har vi haft problem med grundvattnet. Vi får ju inte vattna gräsmattor, så det kommer säkert att komma snart. Och eldningsförbud kommer också. Det är inte så sällan som det är så.
– Förut hade vi aldrig varmt, men nu kan vi ha 35 grader ibland. Det hade man ju aldrig förut, för 10 år sedan, berättar en 22-årig kvinna i Sollefteå. Några kopplar ihop klimatkrisen och att arter dör ut.
– Att det är så lite insekter, de finns knappt numera. Hela tiden tänker man på det. Fåglar försvinner, säger en 79-årig man i Fagersta.
En jämnårig kvinna, också i Fagersta, har gjort en liknande iakttagelse.
– Jag har inga humlor i mina blommor i år, och hade inte förra året heller.
Människors berättelser illustrerar att vi lever i en pågående klimatkris. I sin rapport om det globala klimatet 2023 visar Världsmeteorologiska organisationen, WMO, att 2023 har varit det varmaste året sedan mätningarna började(1). När vi gjorde våra intervjuer under maj och juni 2023 hade Sverige ännu inte drabbats av ovädret Hans, som orsakade stora översvämningar och andra omfattande skador i stora delar av landet under augusti. Många av dem vi träffade i Fagersta, Hultsfred, Ljusdal och Sollefteå kunde ändå redogöra för hur klimatförändringarna redan märks i deras vardag.
Många av de vi intervjuade uttryckte oro för klimatförändringarna. ”Miljön, jag tror det kan bli riktigt illa”, säger en 77-årig man i Fagersta, till exempel. ”Åh herregud! Det första jag börjar tänka på är klimatet”, säger en 25-årig kvinna i Fagersta när vi frågar henne om Sveriges största utmaningar, ”hur allting förändras med värmen och kylan och regn och sånt där. Det är redan varmare nu och man märker av det på allting. De måste försöka göra nånting nu. För fortsätter det så här när man inte gör nånting, då tror jag det kommer bli en stor utmaning i framtiden där de inte har några resurser.” En 65-årig kvinna i Ljusdal är orolig:
– Man kan fundera många gånger: Vad lämnar jag över för jord till mina barnbarn? Jag tycker det är hemskt.
Enligt den nationella SOM-undersökningen 2022 är 85 procent av svenskarna mycket eller ganska oroade över förändringar i jordens klimat(2). En undersökning genomförd av det nordiska forskningsinstitutet Nordregio visar att 75 procent av svenskarna tycker att klimatförändringarna är ett allvarligt eller mycket allvarligt problem, näst högst i Norden efter danskarna (där är andelen 80 procent). Svenskarnas oro är så stor att de kan acceptera skattehöjningar för att motverka klimatförändringar: I samma nordiska undersökning höll också 55 procent av svenskarna med om påståendet att mer offentlig finansiering bör läggas på att förhindra klimatförändringar, även om det leder till att skatterna måste höjas.
En 73-årig man i Järvsö i Ljusdals kommun kan till och med tänka sig att lägga om sina matvanor och äta vegetariska köttbullar och korvar.
– En del smakar ju bra! Men det är ju det att man ska lära sig äta sånt där, det är svårt i början. Men vad tar man fram för föda nu, jo insekter. Och det där tror jag är nånting som kommer. Tänker man inte på vad man äter ska det nog gå bra(3).
Bland dem vi träffar i Fagersta, Hultsfred, Ljusdal och Sollefteå finns så klart även de som inte ser klimatkrisen som ett problem, och inte vill ställa om samhället i en klimatvänlig riktning. De är ganska få, men det finns en risk att de blir fler framöver. När mindre orter lämnas i sticket och missnöjet med sådant som högre bränslepriser ökar finns det risk att stödet för klimatomställningen minskar och fler blir klimatförnekare. Särskilt eftersom det finns krafter som utnyttjar missnöjet. I kapitel åtta skriver vi mer om det.
Det handlar inte bara om vilja – utan om förutsättningar
Diskussionen om människors inställning till klimatomställningen handlar ofta om medvetenheten om klimatkrisen och villigheten att ändra sina vanor och beteenden för klimatets skull. Men det vi sett i våra samtal med människor i de fyra landsbygdskommuner som vi besökt är att det inte är viljan som saknas – utan förutsättningarna.
En 72-årig man i Hultsfred vill ta ansvar för att vi ska minska vår klimatpåverkan, men tycker att det är svårt.
– Det är spara och gneta och använda det som skitar ned så lite som möjligt. Visst, jag kör en bensinbil, det gör jag, men jag har inte råd att köpa nån elbil, tyvärr.
I Sollefteå träffar vi en kvinna i 40-årsåldern som konstaterar att ekonomin är ett stort hinder.
– Jag skulle ju gärna ge mina barn genomgående ekologisk mat, men vem har råd? Det är ju alltid pengarna det sitter i. Jag skulle ju gärna ha en miljövänlig bil, men jag har inte råd att köpa en ny bil. Så det är ju hela tiden det på något vis, som är nyckeln. Man snackar om sockerskatt och grejer när man egentligen borde subventionera den miljövänliga maten. Det är ett baklängestänk.
En kvinna i 60-årsåldern som vi pratar med vid köksbordet i hennes radhus i Färila i Ljusdals kommun tror att det kommer att bli svårt att ställa om.
– Folk måste ju leva. Folk måste ha bilar och dieselbilar och allt sånt där. Det är inte bra för klimatet.
Klimatomställningen innebär att vi måste ändra hur vi producerar varor och tjänster, hur vi transporterar oss, hur vi värmer upp våra hus, vad vi äter och vilka grejer vi köper. En del kan göras utan att det kostar pengar, men många av de nödvändiga förändringarna får ekonomiska konsekvenser. För att minska utsläppen från transporter måste vi köra mindre bil och då måste priset på bensin och diesel höjas. Samtidigt måste människor fortfarande kunna ta sig till jobbet, åka till affären och sina fritidsaktiviteter. Medan privatpersoner behöver göra investeringar i till exempel fossilfria bilar eller elcyklar, måste kommuner och regioner investera i bland annat laddstolpar, kollektivtrafik och gång- och cykelvägar. Stora offentliga investeringar kan minska behovet av privata investeringar, till exempel genom att en utbyggd kollektivtrafik minskar behovet av att köpa en elbil. Det omvända gäller också: om de offentliga investeringarna är för små eller uteblir, kommer enskilda att behöva stå för en större andel av kostnaderna för omställningen.
Som vi beskrivit i föregående kapitel har behovet av att ställa om transporterna för att minska våra utsläpp hittills inte lett till stora investeringar i att bygga ut kollektivtrafiken. Hittills har klimatpolitiken i stället förlitat sig på ekonomiska styrmedel för att få enskilda människor att ändra sitt beteende. Men ohållbara beteenden beror inte bara på människors preferenser och val, utan bestäms också av socioekonomi och geografi: kort sagt av vad man har råd med, och av vilka avstånd man måste transportera sig. Det är, i sin tur, en konsekvens av politiska beslut, om investeringar i laddinfrastruktur, kollektivtrafik, elbilssubventioner, och så vidare(4).
Många i de orter vi besökt har begränsade möjligheter att på egen hand minska sina utsläpp från resor. I dag finns det helt enkelt inga ekonomiskt överkomliga alternativ till att använda en bensin- eller dieseldriven bil i vardagen.
Det gör att många av dem vi pratar med oroar sig för sin ekonomi i omställningen. En 52-årig kvinna i Långsele i Sollefteå kommun oroar sig för ökade kostnader och tror att klimatförändringarna kommer att påverka hennes vardag.
– Ja, om de höjer bränslepriserna, då kommer det definitivt att göra det. Det har ju märkts i plånboken. […] Dit jag jobbar går det inga bussförbindelser. Det går en buss per dag.
En 35-årig man som vi intervjuar i Målilla oroar sig för att det inte finns tillräckligt billiga elbilar på andrahandsmarknaden.
– Säg för tio år sedan, då fanns det begagnade bilar att köpa för tio tusen kronor. De var helt okej, de var besiktigade och sådant. Det finns ju inte i dag. Nu är det ganska stora pengar.
Han berättar att han själv köpt en Volvo för femtio tusen kronor, som ”ser ut som skit egentligen men har gått jättemånga mil”.
En 43-årig man som står ute och gräver i sitt trädgårdsland i Långsele i Sollefteå kommun tror att det behövs mer stöd i omställningen:
– En omställning är ju oftast ganska dyr, och den som blir drabbad i slutändan är ju oftast sista personen i ledet. Och skulle man kunna göra så att den personen inte är lika drabbad tror jag omställningen skulle gå snabbare. Och då kanske vi skulle kunna utnyttja pengarna som vi faktiskt har i det här landet.
– För vi vill sätta på solceller hemma, men det blir för dyrt, lägger hans fru till.
– Med subventioner hade vi nog redan gjort det. Om det fanns bättre ekonomiska förutsättningar.
På de orter som vi har besökt är medelinkomsterna låga. Det är lite billigare att bo utanför storstäderna. I de kommuner vi besökt är både hyror och huspriser lite lägre, samtidigt är kommunalskatten mycket högre. Den disponibla inkomsten är mellan 20 000 och 30 000 kronor lägre per år än i Sverige i genomsnitt. Medianen för det som kallas ”disponibel inkomst per konsumtionsenhet”, alltså ungefär det som varje person i ett hushåll har att röra sig med, är 292 000 kronor per år i Sverige. I Ljusdal är medianinkomsten 261 200 kronor per år, i Hultsfred bara 250 100 kronor(5). Andelen med låg ekonomisk standard är också högre i de orter vi besökt än i Sverige som helhet. I landet som helhet har 14 procent låg ekonomisk standard, medan andelen är 16 procent i Ljusdal, 19 procent i Sollefteå, 21 procent i Fagersta och hela 22 procent i Hultsfred(6).
Klimatåtgärder kan få brett stöd – om de uppfattas som rättvisa
En klimatpolitik som inte tar hänsyn till människors förutsättningar, och därmed inte skapar förutsättningar för att människor ska kunna ställa om, uppfattas lätt som orättvis. Det får konsekvenser för människors inställning till klimatpolitiken. Det stabila stöd för minskad klimatpåverkan som finns bland svenskarna i stort, och bland de människor vi intervjuat för den här boken, betyder inte att det automatiskt finns stöd för specifika klimatpolitiska åtgärder. Den nationella SOM-undersökningen visar till exempel att 52 procent tycker att det är ett mycket dåligt eller ganska dåligt förslag att höja koldioxidskatten på bensin(7).
En sammanställning av ett stort antal studier om acceptans för klimatpolitik som genomförts vid Göteborgs universitet visar att det viktigaste för att klimatpolitiska åtgärder ska få brett stöd är att de uppfattas som effektiva och rättvisa. Andra faktorer, till exempel kön, ideologi, utbildningsnivå och ålder, spelar betydligt mindre roll för acceptansen. Det är, konstaterar forskarna som gjort sammanställningen, rättvisa som är den allra viktigaste aspekten(8). Det som framför allt är viktigt för att människor ska acceptera en klimatåtgärd är att den uppfattas som rättvis i stort.
I motsats till vad som ofta antas i debatten så handlar det inte bara om den personliga rättvisan, det vill säga att jag uppfattar åtgärden som rättvis mot just mig. I studier av forskningslitteraturen om acceptans för koldioxidskatt framgår att människor också är oroliga för att koldioxidskatt ska drabba andra, till exempel låginkomsttagare(9). Motståndet mot koldioxidskatten beror troligen både på att man själv är orolig för att drabbas av höga kostnader och på att många uppfattar den som orättvis, till exempel på grund av att landsbygdsbor drabbas hårdare än andra eftersom de inte har något alternativ till bilen.
Att åtgärder för klimatet ska vara rättvist fördelade återspeglas även i de svar vi får i intervjuerna. En 75-årig kvinna från Fagersta har märkt av klimatförändringarna, ”gräsmattan är så torr att man inte törs klippa gräset”. Hon tycker att människor i Stockholm borde ta ett större ansvar att ta sig fram kollektivt i stället för med bil.
– Att man åker kommunalt! Om man ser till Stockholm: så mycket bilar överallt. Och det sitter en person i varje bil!
En man i 20-årsåldern i Fagersta tycker att man måste se till människors olika förutsättningar.
– Det är lättare för en miljonär att skaffa en elbil, än någon som har mindre pengar och bor i ett mindre samhälle.
Samtidigt kan användningen av begreppet rättvisa, kopplat till klimatpolitiken, vara problematisk. På senare tid har rättvisa ofta använts som argument för att inte genomföra omställningen. Anke Fischer, professor i miljökommunikation vid Sveriges lantbruksuniversitet, har tillsammans med doktoranden Nora Söderberg studerat riksdagsdebatter om den gröna omställningen mellan 2019 och 2021. Deras slutsats är att riksdagspolitikerna är upptagna med att måla ut offer för klimatomställningen.
Riksdagspolitikernas definition av rättvis omställning var, enligt de båda forskarna, att ”ingen väljargrupp ska missgynnas av någon enskild omställningsåtgärd”. Efter Rysslands invasion av Ukraina och höjningen av el- och bränslepriser förändrades rättvisedebatten i riksdagen. Plötsligt blev avgörande klimatåtgärder som reduktionsplikten ”orättvisa” och sådant som tidigare varit närmast otänkbart, som att subventionera fossila bränslen, till en rättviseåtgärd för att avlasta hushållen. Riksdagens klimatpolitiska debatter handlade mycket om den här sortens orättvisor, och ”väldigt lite om åtgärder som skulle kunna leda till en mer rättvis fördelning av resurser, ansvar och bördor”, sammanfattar forskarna(10).
I en debattartikel i Aftonbladet skriver sex mobilitetsforskare att den transportpolitik som regeringen genomfört sedan valet 2022, som gått ut på att göra det billigare att åka bil, gynnat de redan ekonomiskt starka. Men den har drivits igenom med rättvisa som argument. I rättvisans namn har man alltså ökat orättvisorna(11).
En rimligare användning av begreppet rättvisa i klimatpolitiken är att skapa rättvisa förutsättningar för alla att ställa om, oavsett var man bor eller vad man tjänar. En rättvis klimatpolitik kan inte handla om att ingen ska missgynnas av någon enskild åtgärd, utan om att se till att kostnaderna för omställningen fördelas på ett rättvist sätt. Höginkomsttagare har större möjligheter att ta kostnader att ställa om, medan människor med lägre inkomster är beroende av gemensamma investeringar och stöd som skapar strukturella förutsättningar för att göra nödvändiga förändringar.
Den här synen på rättvis omställning verkar dock inte särskilt närvarande bland dem som ska genomföra klimatpolitiken. När forskare på IVL Svenska miljöinstitutet, inom ramen för en studie om rättvis tillgänglighet på landsbygden och i mindre orter, intervjuade tjänstepersoner på Trafikverket nämnde ingen att satsningar på rättvis tillgänglighet skulle kunna vara en aktiv strategi för att öka acceptansen för klimatåtgärder(12).
Elefanten i rummet: ojämlikheten
En rättvis fördelning av omställningens kostnader, liksom omställningens vinster, kräver att vi pratar om elefanten i klimatomställningsrummet: ojämlikheten. De växande inkomstskillnaderna gör att olika grupper har olika förutsättningar att anpassa sig till de förändringar som klimatomställningen innebär. Den ökande inkomstojämlikheten har därmed ökat behovet av politiska åtgärder för att underlätta omställningen.
Ökad ojämlikhet gör det svårare att genomföra en rättvis klimatpolitik. Ekonomerna Julius Andersson och Giles Atkinson visar i en studie att koldioxidskatten blir mer regressiv, ju större inkomstskillnaderna är(13). I en genomgång av många olika forskningsstudier om hur demokrati påverkar klimatpolitiken finner forskarna Daniel Lindvall och Mikael Karlsson vid Uppsala universitet att länder med högre ekonomisk ojämlikhet har svårare att föra en ambitiös klimatpolitik(14).
Trots att det finns en stark koppling mellan ojämlikhet och klimatomställning är ojämlikheten osynliggjord i debatten om klimatpolitiken. Ojämlikheten är inte heller något som människorna vi träffade pratade om. Konsekvenserna av ojämlikheten var dock synliga i intervjuerna.
När vi frågar en kvinna i Målilla om hon tror att hennes vardag kommer att påverkas av åtgärder för att minska klimatförändringarna har hon ett tydligt svar.
– Det har den redan gjort. Den har påverkats jättemycket. Vi har ständigt 14 grader inomhus på vintern. Och ständiga 36 grader inomhus på sommaren. Vi har stängt av allt som heter element, så det existerar inte. Vi kör inte bil mer än nödvändigt.
En 21-årig man i Fagersta berättar att klimatomställningen redan påverkar hans vardag:
– Jag har ett sådant jobb att jag far runt mycket, vi måste köra bil mellan Mora, Södertälje och andra städer. Jag arbetar med tryckluft, utan tryckluft stannar sjukhus. Vår bransch påverkas av ökade bensinpriser, det blir också dyrt att driva kompressor med el. För mig blir det dyrare att ta sig till jobbet, och hyran blir dyrare med höjda elpriser.
Klimatomställningen skapar nya arbetstillfällen, men människors arbetsvardag kommer också att påverkas när arbetstillfällen förändras, flyttas eller försvinner. Många arbetstagare kommer att behöva skaffa sig nytt kunnande och nya kompetenser. I en rapport konstaterar doktoranden Linn Brolin att ”omställningen sker i en kontext av en alltmer otrygg arbetsmarknad, med en nedmonterad arbetsmarknadspolitik och med fler tidsbegränsade och osäkra anställningsförhållanden”(15). Detta minskar både arbetsmarknadens och den enskildes möjlighet att anpassa sig till omställningen.
LO ser också hur den svenska arbetsmarknadsmodellen, som historiskt varit framgångsrik i att hantera strukturomvandling, försvagats de senaste decennierna. Arbetslösheten har permanentats på en hög nivå och trygghetssystemen försämrats. Det här riskerar att försvåra klimatomställningen och göra den mindre rättvis och trygg(16).
Under de senaste decennierna har det ekonomiska välståndet ökat kraftigt, till stor del drivet av en ohållbar användning av naturresurser. Samtidigt har inkomstskillnaderna skjutit i höjden. På 1980-talet var Sverige ett av världens mest jämlika länder när det gäller inkomstfördelning. Sedan dess har inkomstskillnaderna ökat i nästan alla länder, särskilt i de mer välbärgade delarna av världen. I Sverige har klyftorna ökat snabbare än i något annat OECD-land(17).
Ökningen av det ekonomiska välståndet har framför allt gynnat grupper med höga inkomster. Sedan början av 1990-talet har den genomsnittliga ekonomiska standarden för den svenska befolkningen ökat med nästan 80 procent. Den rikaste tiondelen av svenskarna har dock ökat sina inkomster med i genomsnitt 150 procent, medan ökningen för tiondelen med lägst inkomster i genomsnitt har varit drygt 30 procent(18). Det här gör att andelen av inkomsterna som går till de rikaste tio procenten i Sverige nu är på samma nivå som på 1940-talet(19).
Att inkomstskillnaderna har ökat så snabbt beror inte bara på att de med högst inkomster har dragit ifrån, utan också att stora grupper har halkat efter i inkomstutvecklingen. Som tidigare nämnts räknas i dag cirka 14 procent av den svenska befolkningen som relativt fattig, vilket är en fördubbling sedan början av 1990-talet(20).
De rika släpper ut mer – och har större möjligheter att ta kostnaden för omställningen
De brittiska jämlikhetsforskarna Kate Pickett och Richard Wilkinson, författare till bland annat Jämlikhetsanden och Den inre ojämlikheten, lyfter fram flera aspekter av ojämlikhet som ett hot mot klimatomställningen.
Det handlar, skriver de, inte minst om de rikas klimatavtryck. I alla länder står de allra rikaste för mycket stora utsläpp per person. Beräkningar som har gjorts av Stockholm Environment Institute, och som bearbetats av Oxfam Sverige, visar att en svensk som tillhör den rikaste procenten av befolkningen släpper ut nästan tio gånger så mycket per person som någon som tillhör den halva av befolkningen som har lägst inkomster(20). Om världens befolkning delar lika på den återstående globala koldioxidbudgeten, det vill säga utsläppsutrymmet som finns för att nå Parisavtalets mål om högst 1,5 graders uppvärmning, måste utsläppen minska till 2,8 ton koldioxid per person och år. Det skulle innebära att alla svenskar måste minska sina utsläpp, men de med högst inkomster måste minska allra mest. Den översta procenten måste minska sina utsläpp med 93 procent på bara sju år. Det är svårt att se hur det skulle gå till utan kraftfulla politiska åtgärder.
Ojämlikheten i utsläpp gäller också på geografisk nivå. En analys av svenskarnas konsumtionsbaserade utsläpp som Stockholm Environment Institute gjort, visar på stora skillnader i klimatpåverkan från konsumtion mellan hushållen, från omkring 3,5 ton koldioxidekvivalenter per person och år i mer resurssvaga områden, till närmare 18 ton koldioxidekvivalenter per person och år i mer resursstarka. Invånarna i välbärgade områden, som Östermalm i Stockholm eller Danderyds kommun, eller Askim i Göteborg, har klart störst utsläpp. Lägst utsläpp har områden med låga inkomster, som Rinkeby och Tensta i Stockholm eller Rosengård i Malmö. I kommunerna där vi gjort våra intervjuer är utsläppen avsevärt högre per person än i Rosengård och Tensta, men mycket lägre än i Danderyd och Askim(21).
Ändå är frågan om hur vi minskar de rikas utsläpp är fortfarande frånvarande både i debatten och i politiken. Bara en person i vår studie svarade ”de riktigt jävla rika!” på frågan om vem som har störst ansvar för att minska människans påverkan på klimatet. En majoritet svarade att det är ”vi alla” som bär ansvaret för utsläppen. Många lägger också stort ansvar på sig själva som individer, ungefär en av sex svarar att det är ”jag själv” som har störst ansvar.
Samtidigt som medvetenheten om de planetära gränserna, ett ramverk som klimatforskaren Johan Rockström lanserade 2009, ökar, fortsätter de rikas överkonsumtion att påverka konsumtionsmönster över hela världen. En rad forskningsstudier visar att människor som lever i ojämlika samhällen spenderar mer på statusprylar som märkeskläder och dyra bilar, eftersom status blir viktigare i samhällen med stora klassklyftor. I boken Den inre ojämlikheten från 2018 visar jämlikhetsforskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett hur ojämlikheten också påverkar människors hälsa: Vi mår dåligt av ojämlikhet, människor i mer ojämlika samhällen oroar sig mer över hur de ska upprätthålla sin status, och de skuldsätter sig oftare för att kunna delta i statusjakten.
Ojämlikheten gör det svårare att få med sig människor i omställningen
En anledning till att ojämlikhet är ett avgörande hinder för en hållbar utveckling är att människors tillit skadas när de rikaste drar ifrån och klyftorna ökar. Tillit är grundläggande för det kollektiva handlande som krävs för att bromsa klimatförändringarna.
Forskarna Malcom Fairbrother, Ingemar Johansson Sevä och Joakim Kulin, alla verksamma vid Umeå universitet, har visat att länder vars befolkningar är mest positiva till högre skatter på fossila bränslen inte är de länder där människor är mest medvetna och oroade över klimatförändringarna, utan där människor har de högsta nivåerna av tillit till det politiska systemet(22). Tillit spelar alltså en avgörande roll för att klimatomställningen ska lyckas. Samhällen med mindre inkomstskillnader och högre jämlikhet tenderar att ha högre nivåer av tillit. Den ökade tilliten gör också att stödet för åtgärder som minskar inkomstskillnaderna växer, vilket i sin tur bidrar till att tilliten ökar ytterligare(23).
Kopplingarna mellan växande ojämlikhet och minskad tillit till gemensam handling är många(24). Ökad ojämlikhet leder till ökad maktkoncentration: De rikaste får oproportionerligt stort inflytande över gemensamma institutioner, vilket ökar risken för korruption och undergräver människors förtroende för att institutionerna ska verka för det allmännas bästa. Större ojämlikhet ökar också de sociala spänningarna och konflikterna, en grogrund för en ”vi-mot-dem-dynamik som lätt kan utnyttjas av politikerna”, varnar en rad klimatforskare i boken En jord för alla(25). Här finns risk för en ond cirkel, där växande sociala spänningar leder till att förtroendet för styrande politiker minskar ännu mer, vilket ytterligare spär på den politiska oron. Regeringar som måste ägna all kraft åt att återvinna befolkningens förtroende förlorar handlingskraft, och får det allt svårare att fatta långsiktiga beslut.
Ett exempel på hur brist på tillit försvårar omställningen såg vi i föregående kapitel, där människor inte litar på att omställningen av transporterna till elbilar och minskad biltrafik kommer att genomföras på ett sätt som fungerar för dem.
Vi måste alltså försöka öka människors tillit genom att öka jämlikheten. Därför, skriver den tidigare kulturpolitikern Per Sundgren och utredaren Mats Wingborg i boken Jämlikhet är lösningen, är den största nyttan vi kan göra som enskilda individer, ”att ta vårt ansvar som medborgare, genom att delta i föreningsliv, partier och miljöorganisationer, och där påverka så att nödvändiga strukturella beslut kommer att tas i nationella parlament och internationella organisationer som EU och FN”(26).
En arena där omställningen förhandlas och blir föremål för gemensam handling är på arbetsmarknaden. I rapporten Mot en återpolitiserad klimatomställning: Fackliga krav för en jämlik och rättvis omställning lyfter fackliga företrädare fram det faktum att omställningen är kantad av intressekonflikter, förhandlingar och kompromisser(27). Fackförbunden värjer sig mot bilden av omställningen som en win-win-situation som alla automatiskt tjänar på. Det kommer att krävas aktiva beslut om att fördela omställningens kostnader rättvist. På arbetsmarknaden är det avgörande att såväl arbetsmarknadspolitiken som utbildningssystemet och trygghetssystemen (som a-kassan) stärks.
Framtiden har alltid en fördelningspolitisk dimension
I sin bok Därför är ojämlikheten viktig påminner Jesper Roine, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, om att framtiden alltid har en fördelningspolitisk dimension(28). När samhället förändras, till exempel genom klimatomställningen, finns alltid vinster och kostnader, vinnare och förlorare. Alla diskussioner om hur omställningen ska gå till handlar därför alltid om fördelningspolitik. Det handlar om hur kostnaderna ska fördelas mellan länder och mellan generationer, men också om hur de ska fördelas mellan olika inkomstgrupper i Sverige och mellan stad och land.
”Framtiden är ett slagfält mellan olika intressen. När ’vi’ ska välja strategier för att förhindra eller anpassa oss till den globala uppvärmningen så finns det ingen mänsklighet utan olika intressen”, påpekar också framtidsforskarna Jenny Andersson och Erik Westholm i sitt bidrag till boken Klimat och moral – kalla tankar i hettans tid(29).
Det finns olika intressen bland oss som lever i dag, men intressena skiljer sig också mellan de som lever i dag och framtida generationer. Olika gruppers intressen skiftar helt enkelt beroende på tidsperspektiv. Det är betydligt lättare att komma överens om nollutsläpp 2050 än att dra åt oljekranarna i dag.
Att varken kostnaderna eller vinsterna av omställningen fördelas på ett rättvist sätt gör att människor inte känner att klimatomställningen är en gemensam angelägenhet, något vi gör tillsammans som samhälle. I stället upplever människor att omställningen blir en börda de måste bära ensamma.
Att klimatomställningen blir en enskild angelägenhet i stället för en gemensam beror också på att det saknas sammanhang att prata om klimatomställningen som en lokal politisk fråga. Det handlar nästa kapitel om.
———————————————————————–
Källor:
(1) Axelsson, S. & Jönsson, E. (2023). Miljö- och klimatopinion i Sverige 2022. MEK – Den svenska miljö-, energi- och klimatopinionen. (SOM-rapport nr 2023:40).
(2) Tapia, C., Sánchez-Gassen, N. & Lundgren, A. (2023). In All Fairness: Perceptions of Climate Policies and the Green Transition in the Nordic Region, Nordregio (Rapport 2023:5).
(3) Även omställning av maten polariserar. Ett exempel är när Moderaternas ungdomsförbund protesterade mot att Vägga gymnasieskola i Karlshamn infört en köttfri veckodag i skolmatsalen genom att dela ut hamburgare utanför skolan. Det är fel att ”tvingas äta vegetariskt”, enligt Muf Karlshamn. SVT Blekinge (2015). MUF delade ut burgare i protest, 2 januari.
(4) Dawkins, E., Strambo, C., Xylia, M., Grah, R., Gong, J., Axelsson, K. & Maltais, A. (2023). Who Is Most at Risk of Losing out from Low-Carbon Transition in the Food and Transport Sectors in Sweden? Equity Considerations from a Consumption Perspective. Energy Research & Social Science, vol. 95, 2023.
(5) Här avses disponibel inkomst per konsumtionsenhet.
(6) Statistiska centralbyrån (SCB) (2024). Inkomster och skatter, Sveriges officiella statistik. Siffrorna avser disponibel inkomst per konsumtionsenhet inkl. kapitalvinst år 2022.
(7) Statistiska centralbyrån (SCB) (2024). Inkomster och skatter, Sveriges officiella statistik. Siffrorna avser disponibel inkomst per konsumtionsenhet inkl. kapitalvinst år 2022.
(8) Axelsson, S. & Jönsson, E. (2023). Miljö- och klimatopinion i Sverige 2022. MEK – Den svenska miljö-, energi- och klimatopinionen. (SOM-rapport nr 2023:40).
(9) Bergquist, M., Nilsson, A., Harring, N. & Jagers, S.C. (2022). Meta-Analyses of Fifteen Determinants of Public Opinion about Climate Change Taxes and Laws. Nature Climate Change nr 12, ss. 235–40.
(10) Maestre-Andrés, S., Drews, S. & van den Bergh, J. (2019). Perceived Fairness and Public Acceptability of Carbon Pricing: A Review of the Literature. Climate Policy. 19:9, ss. 1186–1204.
(11) Fischer, A., & Söderberg, N. (2022). Klimatpolitiken i riksdagsdebatterna 2018–2022: Hur rättvisan stoppade den gröna omställningen. I Bolin, N., Falasca, K., Grusell, M. & Nord, L. Snabbtänkt, ss. 26–27.
(12) Joelsson, T., Henriksson, M., Balkmar, D., Johansson, F., Kupersmidt, J. & Henriksson, G. (2024). Dyr kollektivtrafik gör Sverige mindre rättvist. Forskare: Transportpolitik måste vara mer än sänkt bränslepris. Aftonbladet, 22 januari.
(13) Hult, Å., Nyblom, Å., Lund, E. & Johansson, H. (2023). Rättvis tillgänglighet för landsbygder och mindre tätorter, IVL Svenska Miljöinstitutet, C-rapport C802.
(14) Andersson, J. & Atkinson, G. (2020). The Distributional Effects of a Carbon Tax: The Role of Income Inequality. Centre for Climate Change Economics and Policy Working Paper 378/Grantham Research Institute on Climate Change and the Environment Working Paper 349. London School of Economics and Political Science.
(15) Lindvall, D. & Karlsson, M. (2023). Exploring the Democracy-Climate Nexus: A Review of Correlations between Democracy and Climate Policy Performance. Climate Policy 24, ss. 1–17.
(16) Brolin, L. (2023). Mot en återpolitiserad klimatomställning – fackliga krav för en jämlik och rättvis omställning. Arena Idé. Studien bygger på intervjuer med representanter för IF Metall, Byggnads, Seko, Transport, GS-facket, Livsmedelsarbetareförbundet, Elektrikerna och Pappers, samt med LO.
(17) Almqvist, A. & Palmér Rivera, M. (2023). Vad krävs för en rättvis klimatomställning? Landsorganisationen i Sverige.
(18) OECD (2022). Income Distribution. OECD Social and Welfare Statistics Database.
(19) Statistiska centralbyrån (SCB) (2023). Inkomster och skatter, Sveriges officiella statistik. Avser disponibel inkomst per konsumtionsenhet, medelvärde, perioden 1991–2021.
(20) World Inequality Database (2024)
(21) Relativ fattigdom är ett mått på andelen av befolkningen som har en disponibel inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten i befolkningen. Statistiska centralbyrån (SCB) (2024). Inkomster och skatter, Sveriges officiella statistik.
(22) Oxfam Sverige (2023)
(23) Axelsson, K., Dawkins, E., Rahmati-Abkebar, M. & Broekhoff, D. (2022). Konsumtionskompassen: Ett digitalt verktyg för att förstå klimatpåverkan från konsumtion på lokal nivå. SEI brief.
(24) Fairbrother, M., Johansson Sevä, I. & Kulin, J. (2019). Political Trust and the Relationship between Climate Change Beliefs and Support for Fossil Fuel Taxes: Evidence from a Survey of 23 European Countries. Global Environmental Change nr 59.
(25) Reiersen, J. (2019). Inequality and Trust Dynamics. Disaster, Diversity and Emergency Preparation. L.I. Magnussen (red.).
(26) SE bl.a. Wilkinson, R. & Picket, K. (2022). From Inequality to Sustainability. Earth4All.
(27) Huvudförfattare till En jord för alla är Sandrine Dixson-Declève, Owen Gaffney, Jayati Ghosh, Jorgen Randers, Johan Rockström och Per Espen Stoknes (2023).
(28) Wingborg, M. & Sundgren, P. (2023). Jämlikhet är lösningen. Verbal Förlag.
(29) Brolin, L. (2023). Mot en återpolitiserad klimatomställning – fackliga krav för en jämlik och rättvis omställning. Arena Idé.
(30) Roine, J. (2023). Därför är ojämlikheten viktig. Om rika, fattiga och alla däremellan. Volante.
(31) Andersson, J. & Westholm, E. (2021). Kris och kunskap – framtiden som slagfält, i Linton, M. (red.) Klimat och moral. Nio tankar om hettan. Natur och Kultur.