Klimatpolitiska rådet avslöjar luckorna i klimatpolitiken
Det mest tankeväckande med Klimatpolitiska rådets årsrapport 2022, som idag presenterades, är inte kritiken mot regeringen och riksdagen om att klimatomställningen går för långsamt, att takten måste öka och åtgärderna bli tuffare. Ungefär så har rådet formulerat sig i sina tidigare årsrapporter.
Mera intressant är att årets rapport blottlägger de besvärande luckor som finns i det som inte bara är kärnan i det svenska klimatarbetet, utan faktiskt även själva motivet för att det klimatpolitiska rådet tillsattes, dvs. det klimatpolitiska ramverk riksdagen fastställde 2017.
Rådets uppdrag är inte att bedöma om den svenska klimatpolitiken är klok och lyckad. Uppdraget är att utvärdera om arbetet sker i linje med det klimatpolitiska ramverket.
I praktiken går det inte att begränsa uppdraget på det sättet. Avsiktligt eller oavsiktligt tvingas rådet i sina analyser röra sig bortom och utöver ramverkets i längden omöjliga begränsningar.
Skogen
Om strävan är att bedriva en rationell och effektiv klimatpolitik, går det inte, särskilt ur det kortsiktiga perspektivet (och det är den korta horisonten som är den viktiga när det gäller att hejda klimateffekterna), att ignorera skogens och landskapets potential som kollager. En avgörande svaghet, en av luckorna, hos det klimatpolitiska ramverket är därför att denna för klimatpolitiken helt centrala aspekt saknas. I ramverket är kolinlagring i landskapet reducerat till en möjlig ”kompletterande åtgärd”.
I takt med att utsläppen minskar, och vi tar sikte på ”negativa utsläpp”, växer kolinlagringens betydelse.
Tidigare har rådet lyckats runda detta faktum, men nu fungerar detta uppenbarligen inte längre. Fullt ut vågar man dock inte ta steget. I kringelikrokar, lite utspritt i rapporten, går rådet runt frågan om skogen och klimatet som katten kring en het gröt.
Den svenska skogens och det svenska landskapets potential att mer eller mindre omgående garanterat kunna leverera ytterligare kolinlagring i en omfattning av flera miljoner ton per år, diskuteras således inte separat, utan buntas ihop och jämställs med de delvis spekulativa förhoppningarna om att via så kallad bio-CCS, om kanske något decennium – till höga kostnader och i nivån några hundratusen eller någon miljon ton per år, kunna lagra in biogen koldioxid från fjärrvärme eller cellulosaindustrin i berggrunden. Långsiktigt kanske i bästa fall i storleksordningen en fjärdedel av den nettoinlagring som redan pågår i det svenska landskapet.
Skogen ges stort utrymme i rapporten, men då med fokus på möjligheterna att elda ännu mera biomassa och utveckla nya produkter, baserade på cellulosa från skogen.
EU
Den andra kärnfråga rådet har svårt att hantera, är det faktum att svensk klimatpolitik i snart sagt alla väsentliga avseenden är en del av och underordnad den lagstiftning svenska politiker är med och beslutar om i EUs ministerråd och i Europaparlamentet.
”EU utmanar den nationella politiken” som rådets vice ordförande, ekonomiprofessorn Cecilia Hermansson, lite försiktigt formulerade det i samband med presentationen.
Det är först när inhemska åtgärder leder till lägre utsläpp inom EU som de blir meningsfulla. Att göra lysande soloprestationer i ett lag som förlorar kan möjligen ge någon typ av tillfredsställelse, men är i längden inget recept för framgång.
De processer som pågår inom EU betyder att den redan svaga kopplingen mellan ramverket och EU-politiken efterhand kommer att bli allt svagare.
Det handlar om ramverkets kärna. Målet om att de svenska utsläppen av växthusgaser 2045 ska vara minst 85 procent lägre än de var 1990 omfattar inte bara sådana utsläpp som inom EU ligger utanför utsläppshandeln och därför kan regleras på nationell nivå, utan även utsläppen inom handelssystemet.
Samtidigt är det bärande motivet för utsläppshandeln att de samlade, europeiska utsläppen från stora energianläggningar, tung industri och flygtrafiken antas kunna minskas snabbare och till lägre kostnad om systemet är unionsövergripande och bortser från i vilket land utsläppen sker. Därför bör dessa utsläpp inte regleras via nationell politik. Att, som i ramverket, ha ett inhemskt mål som inkluderar även utsläpp vi per definition varken kan eller bör reglera med nationell politik, bäddar för problem.
Rådets ledamöter är naturligtvis medvetna om EUs betydelse. I rapporten finns en fyllig genomgång av det stora klimatlagstiftningspaketet ”Fit for 55” som just nu processas inom EU. Genomgången ter sig som ett rop efter en ny svensk politik.
När regeringarna och Europaparlamentet har satt ned foten om EUs framtida klimatlagstiftning är det dags att uppdatera det svenska klimatpolitiska ramverket. Anpassa der efter EU-lagstiftningen. Och med mål för kolinlagringen i landskapet.
Om skogen och dess vård:
https://www.dn.se/sverige/kampanj-mot-artskyddsregler-synkroniserades-med-forskare/
Alla förvånade räcker upp en hand!
”och det är den korta horisonten som är den viktiga när det gäller att hejda klimateffekterna” Det står förvisso i parentes men jag tycker ändå att det perspektivet är felaktigt. Det finns alldeles för strategier som bygger på snabba förändringar, och det är givetvis bra med snabbt, men det används också som argument för att inte göra något åt mer långsiktiga strukturella problem, varav det främsta givetvis är förbränningen av fossila bränslen och ett globalt ekonomiskt system som bygger på ständig ekonomisk expansion. Att ”lösa problemen” genom ett skogsavverkningsmoratorium eller massiv utslaktning av kor löser egentligen nästan inga problem alls.
I engelska sammandraget nämns ”forest” sex gånger:
* The path to net-zero emissions… four key areas … • Biomass from forestry and agriculture
* the role forests play in the natural uptake of carbon dioxide and biomass production
* Create a clearer roadmap and strive for greater consensus on the role of forests and
agriculture in climate policy.
* 3 times explanation of LULUCF
Så behovet är, enligt rådet, mer bättre samförstånd om skogens roll än ökad polarisering.
Att nettoupptaget i skog räknas in under ”övriga åtgärder” är inget Sverige hittat på eller ensidigt kan ändra på.
Jag önskar mer satsning på bio-CCS, dvs att man vid de stora kraftvärmeverken och massafabrikerna samlar in från skogen skördat kol och lagrar det. Tidigare var det alldeles för dyrt, men när utsläppsrätterna sista året ligger uppåt 1000 kr/ton blir det realistiskt. Skogen fungerar som CO2 dammsugare som sedan ”töms bland soporna”. Det är har goda chanser att erbjuda en långsiktig lösning att långsamt sänka CO2 halten i atmosfären
Skogslobbyn, kärnkraftslobbyn och vägtrafiklobbyn har ett absurt stort inflytande i Sverige. Kalavverkningarna galopperar (och oansvariga influerare underblåser fantasierna om storskalig BECCS), duperade (och omoraliska) politiker tror (eller låtsas tro?) på snabbfrälsning medelst kärnkraft och Trafikverket, denna stat i staten med obegränsad tillgång till statskassans miljarder, planerar för ytterligare utsläppshöjande vägar och skyller detta på prognoser i stället för att föra en ansvarsfull, handlingskraftig och klimatriktig politik.
En nödvändig första åtgärd vore att ge Klimatpolitiska rådet rejäla befogenheter. Eftersom riksdagen inte klarar av att följa sina egna lagar, måste rådet kunna lägga in veto mot alla planer som strider mot Sveriges klimatåtaganden.