Inget är klart förrän allt är klart – avgörande klimatveckor i EU
EUs klimatförhandlare laddar återigen upp för några heta förhandlingsdagar. De stora ramverket – ”den hårda klimatpolitiken” – är redan beslutat och har i stora delar redan trätt i kraft. Det gäller dels reglerna för utsläppshandeln, dels kraven på medlemsstaterna att fram till 2030 minska utsläppen utanför utsläppshandeln (och kopplat till dessa regler krav om koldioxidinlagring i landskapet, LULUCF).
Nu gäller det ”den mjuka klimatpolitiken”, dels hur man ska öka andelen förnybar energi, dels totalt sett hålla nere energianvändningen (brukar kallas ”energieffektivisering”).
I morgon, onsdag, möts representanter för Europaparlamentet, medlemsstaternas regeringar (i första hand ordförandelandet Bulgarien) och Kommissionen i en så kallad trialog för att hitta en kompromiss om energieffektiviseringen. En övergripande stötesten är den allmänna ambitionen där medlemsstaterna inte vill gå högre än 30 procents effektivisering till 2030 medan parlamentet kräver minst 35 procent. Parterna är dessutom oense om huruvida denna ambition ska vara bindande för unionen eller bara just en ambition – sannerligen ingen liten bifråga.
Var det övergripande målet hamnar styr i sin vilket krav om årliga effektiviseringar som den nya lagstiftningen kommer att rikta mot länderna – här finns bud om bindande sänkningar av energianvändningen från 1 till 2 procent per år. En ytterligare fråga är vad länderna måste räkna in i målet – ska det gälla unionens och medlemsstaternas hela energianvändning eller ska vissa delar kunna undantas, ska t.ex. transportsektorn räknas in? Vilken gräns ska sättas för hur mycket länderna totalt får räkna bort?
Generellt gäller att medlemsstaternas regeringar motsätter sig tuffa, bindande krav medan Europaparlamentet driver på. Inför förhandlingarna har parlamentets förhandlare lanserat fyra alternativa vägar framåt som kort sammanfattas i detta dokument.
Dagen därpå, på torsdag, ska motsvarande övning genomföras när det gäller översynen av förnybartdirektivet. Även här är åsiktsskillnaderna betydande. Regeringarnas position är att målet om förnybar andel av energitillförseln 2030 inte bör ställas högre än 27 procent, medan parlamentet driver nivån 35 procent.
På bordet ligger också ett otal detaljförslag som t.ex. gäller hur stor förnybarandel länderna måste uppnå specifikt inom transportsektorn, inklusive en inte mindre rik flora av specialregler (typ: ”Ska en kWh förnybar el som använts i en batteribil multipliceras med 2,5 eller 5?”).
Över hela diskussionen svävar dessutom diskussionen om den övergripande styrningsförordningen (”Governance”) som ska innehålla detaljerade krav på hur länderna år från år, och dessutom bortom 2030 ska minska sina utsläpp, öka andelen förnybart, pressa ned sin energianvändning etc. Här är en stridsfråga om de trender som fastställs i förnybart- och energieffektiviseringsdirektiven fram till 2030 automatiskt ska anses gälla bortom detta årtal eller om det ska krävas nya beslut för detta.
När det gäller detta regelverk har förhandlarna redan bokat in en trialog den 19 juni, och förmodligen bör man räkna med att det är först vid detta möte som en uppgörelse kan nås, men då inte bara om ”Governance” utan om alla tre paketen. ” Inget är klart förrän allt är klart.”
Min gissning är därför att onsdagens och torsdagens möten inte kommer att resultera i några uppgörelser helt enkelt därför att ingen av de inblandade har något intresse av redan nu spela ut sina bästa kort utan tvärtom har starka skäl att avvakta till den sista avgörande förhandlingen 19 juni.
Att det hela skulle dra ut längre än så är å andra sidan osannolikt. Från 1 juli övertar Österrike ordförandeskapet i unionen. Österrikarna drömscenario är nog inte att behöva fortsätta tröska med dessa frågor ytterligare ett halvår eller så. I augusti stänger dessutom EUs-apparaten för semester, så nås ingen uppgörelse under juni lär processen hamna i vänteläge tills långt in på hösten, en ovisshet som knappast gagnar någon.