Hur ska Sverige göra för att till 2030 sänka energianvändningen med 2-3, 10 eller kanske 19 procent?
Den 1 mars, om drygt fyra veckor, ger EU-kommissionen medlemsstaterna besked om vilken energianvändningsnivå de måste utgå från i sin planering fram till utgången av 2030.
För Sverige, där energidebatten fokuserar på hur vi snabbt ska kunna öka produktionen och användningen av el, handlar beskedet inte om hur mycket vi får öka energianvändningen, utan om vi till 2030 måste sänka den med 2-3, 10 eller rentav 19 procent. Den högre siffran verkar mera sannolik än de lägre.
Det handlar om EUs nya energieffektivitetsdirektiv, som slutförhandlades under det svenska ordförandeskapet våren 2023 och började gälla i september i fjol. Den svenska regeringen lotsade fram och gav sitt stöd till beslutet, som också fick tummen upp av de flesta svenska ledamöter i Europaparlamentet.
Enligt direktivet får den totala slutanvändningen av energi* inom EU 2030 inte överstiga 763 Mtoe (miljoner ton oljeekvivalenter), vilket motsvarar knappt 8 874 TWh (terawattimmar).
Ramen för den slutliga energianvändningen 2030 fastslås i punkt 1 i artikel 4:
”1. Medlemsstaterna ska kollektivt säkerställa en minskning av energianvändningen på minst 11,7 % till 2030 jämfört med EU:s referensscenarioprognoser från 2020, så att unionens slutliga energianvändning uppgår till högst 763 Mtoe. /…/”
I artikelns punkt 2 fastslås att nivån 763 Mtoe är bindande.
Nivån 763 Mtoe och målet om en minskning ”på minst 11,7 %” relateras således inte till nuvarande eller tidigare energianvändning, utan till den prognos för användningen 2030 som kommissionen tagit fram i dialog med medlemsstaterna, och som ungefär motsvarar ”business as usual”, dvs. vad som antas hända om inga ytterligare åtgärder sätts in.
Jämfört med 2022 (då den slutliga användningen av energi inom EU var 940 Mtoe) betyder ”energianvändningstaket” på 763 Mtoe att slutanvändningen av energi i medlemsstaterna till 2030 måste minska med i genomsnitt knappt 19 procent.
Det handlar om ett nollsummespel; för att en medlemsstat ska kunna tillåtas minska sin energianvändning mindre än 19 procent, måste andra stater minska mera.
De användningsnivåer för respektive medlemsstat som kommissionen 1 mars kommer att fastslå, ska i sin tur vara utgångspunkten när regeringarna senast 30 juni i år fastställer de nya, uppdaterade nationella energi- och klimatplaner som är ett av unionens viktigaste redskap för att säkra de antagna energi- och klimatmålen.
Fördelningen av energianvändningsutrymmet mellan medlemsstaterna ska primärt baseras på en formel i direktivets bilaga I, som ger ett standardvärde för respektive medlemsstat. Senast den 1 februari, dvs. på torsdag i denna vecka, ska samtliga EU-regeringar meddela kommissionen dels vilket energianvändningsutrymme formeln beräknas ge för det enskilda landet 2030, dels ”en vägledande utvecklingsbana” från nuläget till nivån 2030. Direktivet tillåter en planerad avvikelse från det 2030-värde formeln levererar på högst 2,5 procent (punkt 4 i artikel 4).
Om kommissionen, när den sammanställt samtliga nationella rapporter, bedömer att summan överstiger det lagstadgade, kollektiva 2030-taket på 763 Mtoe, ska den, enligt direktivet, senast 1 mars 2024 ”lägga fram ett korrigerat vägledande nationellt energieffektivitetsbidrag för slutlig energianvändning”, dvs. ålägga de medlemsstater som rapporterat högre energianvändning än vad som följer av formeln i bilaga I att justera sin energiplanering på ett sådant sätt att den samlade energianvändningen inom unionen 2030 inte överstiger 763 Mtoe.
I punkt 5 i artikel 4 sägs samtidigt att kommissionen inte får sänka målnivån för medlemsstater som rapporterat i linje med formeln i bilaga I. Konsekvensen blir att utrymmet för kommissionen att meddela högre användningsnivåer för något land än de som följer av formeln i bilaga I antagligen är väldigt begränsat.
Hur mycket måste den svenska energianvändningen minska?
För två veckor sedan avrapporterade Energimyndigheten ett regeringsuppdrag som handlade om att beräkna vilket energianvändningsutrymme det nya direktivet tilldelar Sverige. Myndigheten konstaterar att enligt formeln i direktivet får den svenska energianvändningen 2030 uppgå till högst 292 TWh (med en uppräkning på 2,5 procent 299 TWh). Jämfört med 2022 (då den svenska energianvändningen beräknas ha uppgått till 360 TWh), skulle detta innebära en minskning med 19 resp. 16,9 procent.
Med hänvisning till att det på andra ställen i direktivet talas om att kommissionen vid fördelningen av energianvändningsutrymme ska beakta ”nationella omständigheter”, och att kommissionens prognos för 2030 inte tillräckligt beaktar effekterna av de nya elslukande, svenska industriprojekten, hävdar dock Energimyndigheten att när en slutlig taknivå fastställs, måste Sverige tilldelas ett större utrymme än vad som ”mekaniskt” följer av formeln i bilaga I. Kommissionens prognos duger helt enkelt inte. Med en justerad prognos skulle formeln i bilagan leda till en minskning av den svenska energianvändningen 2022-2030 på ”bara” kring 10 procent.
Fast allra bäst vore det, enligt myndigheten, om tilldelningen av svenskt energianvändningsutrymme inte baserades på kommissionens utan på Energimyndighetens egen prognos. Med en sådan, hemsnickrad lösning, skulle den svenska energianvändningen fram till 2030 inte behöva minska med mer än på sin höjd ett par procent.
Senast den 1 februari, på torsdag, måste alltså regeringen meddela kommissionen hur Sverige anser att direktivet bör tolkas och vilken energianvändningsnivå 2030 den svenska planeringen och den uppdaterade svenska energi- och miljöplanen bör utgå från. En månad senare meddelar kommissionen vad som gäller.
Med tanke på att kommissionens uppdrag, i enlighet med direktivtexten, är att fördela ett samlat utrymme på 763 Mtoe, och att direktivet tydligt säger att tilldelningen primärt ska styras av formeln i direktivets bilaga I, måste nog både den svenska regeringen, myndighets-Sverige och det svenska samhället i stort ställa in sig på att planera för en minskning av den svenska energianvändningen fram till 2030 med 17, kanske rentav 19 procent.
Kravet på förändring kan förefalla mycket långtgående, men i andra EU-länder, till exempel i unionens bjässar Frankrike och Tyskland, har man redan presenterat lagstiftning och planer för att kraftigt dra ned på energianvändningen. Enligt en lag som antogs av förbundsdagen i höstas, ska den tyska energianvändningen 2030 uppgå till högst 1867 TWh, en minskning med drygt 22 procent jämfört med 2021. I det franska utkastet till uppdaterad nationell energi- och klimatplan siktar man på en energianvändning 2030 på 1209 TWh, 19 procent lägre än 2022.
Om fler medlemsstater visar sig lika ambitiösa som Tyskland, kommer kommissionen kanske att kunna tillåta Sverige att minska energianvändningen något mindre än 17 eller 19 procent, men det kan visa sig att andra medlemsstater bedöms ha större rätt till eventuellt utestående utrymme än Sverige.
Hur tänkte regeringen?
Planerna på att sänka energianvändningen inom EU handlar till en del om klimatpolitik, men ännu mera om säkerhetspolitik och självförsörjning. Med lägre energianvändning blir det (generellt sett) lättare att sänka utsläppen, men det gör det betydligt enklare att dels avveckla beroendet av rysk gas. dels säkra en robust energiförsörjning även i lägen där möjligheterna till import från resten av världen hotas.
Men hur tänkte egentligen den svenska regeringen när man lotsade fram denna lagstiftning?
– En första (faktiskt mindre djuplodande) fråga är hur den tänkt sig att kraven på Sverige att sänka sin energianvändning ska kunna förenas med prognoserna om en betydligt högre elanvändning, kopplade till planerna att dramatiskt öka produktionen av vätgas för bland annat ståltillverkning och framställning av drivmedel.
– En andra, mera fundamental fråga är hur det gick till när den svenska regeringen, till synes utan att problematisera saken eller söka efter nationella undantag, som ordförandeland valde att lotsa fram en europeisk lagstiftning som av allt att döma går på tvärs med den nationella energi- och klimatpolitiken på ett ganska dramatiskt sätt, ett faktum som hittills inte beaktats i den nationella diskussionen. Hur ser regeringens plan ut?
* I energieffektivitetsdirektivet definieras begreppet ”slutlig energianvändning” på följande sätt:
”all energi som levereras till industrin, transporter (inklusive energianvändning inom internationell luftfart), hushåll, offentliga och privata tjänster, jordbruk, skogsbruk och fiske samt andra slutanvändarsektorer, undantaget energianvändning inom internationell sjöbunkring, omgivningsenergi och leveranser till omvandlingssektorn och energisektorn, och förluster till följd av överföring och distribution enligt definitionen i bilaga A till förordning (EG) nr 1099/2008.”
Den intresserade kan läsa mera om bland annat energieffektivitetsdirektivet och det omarbetade direktivet om förnybar energi i en komplettering till ESO-rapporten ”Temperaturhöjning i klimatpolitiken” som kan laddas ned här.
[…] Enligt EU:s energieffektivitetsdirektiv Sverige måste minska sin totala energianvändning. Hur det ska gå till ska regeringen redovisa till Unionen senast den 30 juni i sin nya uppdaterade […]
[…] Conforme alle direttive UE sull'efficienza energetica La Svezia dovrebbe ridurre il proprio consumo energetico totale. Il governo deve presentare una relazione all’Unione Europea entro il 30 giugno sul suo nuovo e […]
Det är inte givet att satsningar på grönt stål och annan elektrifiering medför ökad total slutlig energianvändning. I allmänhet innebär sådana satsningar att de ersätter fossila bränslen som ju också ingår i energianvändningen. Övergång från fossildrivna fordon till eldrivna medför minskad energianvändning eftersom elmotorerna är effektivare än förbränningsmotorerna. Om produktionen i landet ökar kraftigt, med stora batterifabriker för export, gruvor, datahallar mm kan det förstås bli ökad energianvändning ändå.
Det känns som att här blir det viktigt att kunna se vart man kan minska energianvändningen och då måste man kunna se över alternativ. Jag tänker att det blir viktigt att jämföra transporter i energi per kilo last dvs beräkna om det är energimässigt bättre med tung trafik eller med lätta lastbilar. Samt följa upp den diskussionen med jämförelsen på fossil drift samt elektrisk drift jämför med biogas. Sedan att ha full kontroll på hur man redogör för energianvändning inom luftfarten både internationellt och nationellt så att det blir en diskussion och inte pajkastning.
Att man som privatperson går runt och funderar över hur det kan komma sig att alla skyltar som släcktes ner när elen var dyr nu åter kan vara på under årets alla timmar, likväl som alla byggfirmor som har på full belysning dygnet runt i sina byggnationer och hur denna förbrukning kan minskas det hjälper ju inte särskilt mycket. Här kommer man ju att behöva se över så mycket mer än att bara kapa effekttoppar om man ska ha möjlighet att få ladda sin elbil så som man vill. Missförstå mig inte nu, utan tänk över hur detta kommer att ställa krav på oss alla. Det känns spontant som att en större diskussion är viktig redan nu.
Världen MÅSTE ”trappa ned”, Det är rimligt att minskad energianvändning i välfärdslandet Sverige är en del av detta. Så visst stöder jag att energianvändningen skall minska märkbart. Men det är ändå viktigare med ”ren” energianvändning.
Så skönt att läsa texten.
Efter att ha följt regeringen under den senaste tiden utgår jag från att regeringen skall göra sitt bästa att inte följa EUs:direktiv. De tycks göra allt för att inte uppfylla klimatmålen. Det är verkligen sorgligt att ha en sådan regering!
Tack för svaren Magnus och Per, Vi får följa utvecklingen och se vad som kommer ut av det hela. Kan vara så att Kommissonen avser att detta direktiv endast skall vända sig till slutanvändarna medan övriga styrinstrument som ETS mm hanterar tillförd energi.
Skillnaden mellan primär och slutlig energianvändning utgörs av förluster vid värmebaserad produktion, medan den förhållandevis låga verkningsgraden vid produktion av el från sol och vind inte beaktas (liksom inte heller förluster i vattenkraftverk).
En intressant fråga med tanke på de svenska planerna på gigantiska vätgasprojekt är om framställning av vätgas genom elektrolys innebär att elektrolysörens förluster inte ska räknas som slutlig användning. I sammanhanget måste man dock konstatera att vätgas kan användas för många olika ändamål varav en del innebär att den utgör råvara i en framställningsprocess, t.ex. vid produktion av elektrobränslen. Men den kan också användas direkt i motorer och då är den självklart att betrakta som slutlig användning. Och om stenkol som används som reduktionsmedel räknas som slutlig användning måste väl vätgas som används för detta syfte bedömas på samma sätt.
Märkligt att inte Energimyndigheten diskuterar detta! Den fokuserar istället på argument som Sverige kunde ha framfört under beslutsprocessen. Skulle vara intressant att få veta vilka som deltog från svensk sida och vilken roll regeringens expertorgan hade (eller inte hade).
Hej Gert!
Måste medge att jag inte fullt ut behärskar gränsdragningen mellan primär och slutlig energianvändning, inte heller hur till exempel kol som används som reduktionsmedel dyker upp i tabellerna.
Dina frågor illustrerar att vår bild av verkligheten styrs av hur man bestämt att bokföra till exempel slutlig energianvändning.
Finns det någon annan bloggbesökare som kan ge ett fylligare svar på Gerts frågor?
Hej Magnus och tack för en intressant läsning.
Vad jag förstår på siffrorna du nämner så är det den nyttjade energin som avses. Betyder det att en övergång från energikällor med låg verkningsgrad till dito med hög, exempelvis sol och vind inte får någon fördel trots bruttoenergianvändningen för landet går ned?
Funderar också på det kol som idag används för reduktion och därmed är ett bränsle för den processen. Ingår den ej heller utan en övergång till H2 gör att det hamnar inom Energieffektivitetsdirektivet. Tänker att både kolatomen som väteatomen är ett bränsle (energi) för reduktionsprocessen.