Hur många pseudodebatter tål klimatfrågan?
(”Nu är det på allvar” – din snabbguide till EU-kommissionens stora lagstiftningspaket ”Fit for 55” hittar du här).
—————————————————————-
”Att då lägga ned kärnkraften så man tvingas återstarta Karlshamnsverket och bränna 140 000 liter olja i timmen, det är usel klimatpolitik”, sa Ulf Kristersson under söndagens partiledardebatt i SVT. På hans (sannolikt på grund av klimatkrisen) redan rynkiga panna tycktes ytterligare några rynkor uppträda.
När Stefan Löfven och Per Bolund fick ordet, avstod de från att kommentera det Kristersson sagt.
Rimligen föreställde sig de stackars tittarna att Kristersson hade levererat en viktig poäng, dvs. att det faktum att det oljeeldade reservkraftverket i Karlshamn under hösten dragits igång för att klara elbalansen i Sydsverige, har inneburit ökade utsläpp av växthusgaser, och att regeringen på något vis har ansvaret för detta.
Problemet med Kristerssons argumentering är att det, paradoxalt nog, faktiskt inte spelar någon roll för klimatet om Karlshamnsverket är i drift eller står stilla.
Att producera el i Karlshamn är dyrt, riktigt svindyrt. Därför drar ägaren Uniper (som kontrolleras av finska Fortum, med finska staten som majoritetsägare) igång kraftverket enbart när elpriset är skyhögt.
Då spyr anläggningen ut koldioxid ur sina skorstenar. När 140 000 liter olja eldas bildas knappt 400 ton koldioxid.
För varje utsläppt ton koldioxid måste dock Uniper till EU-kommissionen lämna in en utsläppsrätt, vilket i sin tur tvingar andra aktörer inom systemet att i motsvarande mån begränsa sina utsläpp. Det beror på att reglerna för EUs utsläppshandelsdirektiv sätter ett tak för hur stor den totala mängden utsläpp från de verksamheter som ingår i systemet (tung industri, stora energianläggningar (som Karlshamnsverket) och flyg inom Europa) kan bli.
Ökar en anläggning sina utsläpp, måste andra utsläppare minska. Minskar en anläggning sina utsläpp kan de andra öka sina. Det brukar kallas ”vattensängseffekten”.
Hur stora de samlade utsläppen blir från de verksamheter som ingår i utsläppshandeln blir, avgörs därför (nästan) uteslutande av hur många utsläppsrätter som ges ut, vilket regleras i direktivet. Således spelar det i princip ingen roll för klimatet om Karlshamnsverket är igång eller står stilla.
Kristersson har säkert många skäl att rynka sin panna, men höstens ökade utsläpp i Karlshamn tillhör inte dessa.
Systemets konstruktion får ett antal paradoxala konsekvenser som såväl partiledarna som SVTs programledare antingen var omedvetna om eller inte ville låtsas om:
– Över tiden blir utsläppen från utsläppshandelssystemet lika stora vare sig vi bygger ut, behåller eller stänger kärnkraften, oavsett om vi bygger ut vindkraften mycket eller lite, oavsett hur mycket biomassa vi använder för el- och värmeproduktion, oavsett antalet elbilar.
– Det enda som kan ändra utsläppens storlek är om EU-regeringarna och Europaparlamentet gemensamt beslutar om ändringar i direktivet.
Systemet är enormt kraftfullt. 2005-2020 föll utsläppen från de verksamheter som berörs med 43 procent, långt mera än de utsläpp som ligger utanför utsläppshandeln, som medlemsstaternas regeringar ensamma ansvarar för.
Den lagstiftning om utsläppshandeln som antogs 2008 skulle ha inneburit att de återstående utsläppen från systemet från och med 2021 skulle ha uppgått till 38 miljarder ton koldioxid (blå staplar i figuren ovan). 2018 beslöts dock att skära ned nyutgivningen, och med nuvarande lagstiftning återstår ett utsläppsutrymme på drygt 30 miljarder ton (röda staplar). I juli föreslog kommissionen en ytterligare skärpning som begränsar de återstående utsläppen till 16 miljarder ton (svarta staplar). Går kommissionens förslag igenom ges den sista utsläppsrätten ut 2040, sedan är koldioxidutsläpp i princip förbjudna från de verksamheter som ingår (kommissionen vill fr.o.m. 2023 lägga till sjöfarten).
Det är orimligt att begära att vare sig våra partiledare eller SVTs programledare ska känna till teknikaliteter i den europeiska klimatlagstiftningen. Men för att få styrsel på diskussionen skulle det från programledarnas sida faktiskt inte krävas mera än att de – när någon av partiledarna nästa gång hävdar något i stil med att klimatet drabbas om Karlshamnsverket startas – sköt in den lilla frågan: ”Hur menar du? Utsläppen inom utsläppshandeln blir väl inte större för att man eldar olja i Karlshamn?” Istället bjuds vi på den ena pseudodebatten efter den andra.
En lika viktig fråga som aldrig heller tas upp är hur partierna tycker att Sverige ska göra med den överprestation på några miljoner ton koldioxid per år som Sverige regelbundet uppnår, i förhållande till de krav EU-lagstiftningen ställer på oss, för de utsläpp som sker utanför utsläppshandeln. Överprestationen uppnår vi inte minst genom att hålla nere utsläppen från trafiken – här spelar biodrivmedel, el-bilar och hyfsat höga drivmedelsskatter alla en roll.
Här finns två alternativ. Antingen annullerar Sverige denna överprestation, och i så fall leder den inhemska politiken till att utsläppen även inom EU faller. Eller så säljer vi överprestationen till något annat EU-land, som inte klarat lagkraven. Det kan svenska staten tjäna några miljarder på, men i så fall försvinner klimatnyttan med de inhemska insatserna. Väljarna har rätt till besked från partierna var de står i denna fråga, med oändligt mycket större betydelse för klimatet än det debatterna brukar handla om.
Hur många pseudodebatter tål klimatfrågan?
(Texten är en lätt bearbetning av en tidigare version publicerad på Dagens Arena.)
Men om man inte behövt starta Karlshamnsverket hade men ju kunnat annullera motsvarande utsläppsrätter, eller hur? Och då hade ju utsläppen minskat.
En annan sak är ju att volymen på utsläppen är så små, och ännu en att det huvudsakligen är de höga priserna på kontinenten som gör det lönsamt att korta tider köra verket ifråga.
Med mera kärnkraft, mera vindkraft eller större biomassebaserad elproduktion kan man öka tillgången på el, men storleken på utsläppen från de verksamheter som omfattas av utsläppshandelssystemet styrs uteslutande av hur många utsläppsrätter som finns tillgängliga att utnyttja för de ingående anläggningarna.
Med den s k MSR-mekanismen (”the Swedish proposal”) infördes ett element i lagstiftningen som delvis ändrade förhållandena och temporärt skapade en koppling mellan de kortsiktiga utsläppen och de totalt möjliga utsläppen. Låga utsläpp kan under vissa förutsättningar leda till att färre utsläppsrätter kommer ut på marknaden än vad som totalt ges ut.
På grund av ett antal förändringar under de senaste åren, inklusive beslutet om en ny klimatlag för EU, är effekten av denna mekanism dock nu på väg att närma sig noll. Detaljer – se mitt svar till Eva Alfredsson.
Proffsen i regelkunskap vältrar sig i sitt förakt för dem som har övergripande ansvar för jordklotet och hotet mot mänskligheten där. När Moderaternas partiledare Ulf Kristersson anklagar regeringen för att ha stängt ner miljövänlig kärnkraft för ett par år sedan, trots Kristerssons upprepade protester, så skriker regelnissarna åh vad okunnigt! Frågan är vilken effekt på miljö och klimat nedstängningen av kärnkraftverken har fått när ett av det mest ”smutsiga” alternativen till kärnkraft nämligen Karlshamnsverket användning får för jordens miljö och klimat. Kära regelmässig, dementera, gör en omstart i debatten och hylla Ulf Kristersson för hans förutseende när han kritiserade nedstängningen av kärnkraft.
Wilhelm Dyrssen
Hej Gunnar!
Det stämmer att Ebba Busch i debatten lyfte möjligheten att svenska staten köper in och annullerar utsläppsrätter inom EUs utsläppshandel.
Den statsbudget för 2017 riksdagen på hösten 2016 antog innehöll ett sådant program – staten skulle årligen, fram till 2040, köpa och annullera utsläppsrätter för 300 miljoner kronor. Det kallades ”utsläppsbromsen”.
Med en sådan åtgärd skulle det totala utrymmet för utsläpp inom utsläppshandeln bli mindre än EU-lagstiftningen tillåter.
Riksdagens beslut genomfördes dock aldrig. Efter att regeringarna och EU under 2017 ställde sig bakom ”the Swedish proposal” gick det inte längre att klarlägga klimatnyttan av ”klimatbromsen”.
När nu ”vattenbäddseffekten” är nära att fullt ut återupprättas, blir ”utsläppsbromsen” åter en väldigt effektiv åtgärd. Ännu smartare vore att konstruera det hela som skatteavdrag för privatpersoner som vill köpa in och annullera – mycket billigare för staten och dessutom ett sätt att mobilisera privat kapital.
1. Enligt ansvarsfördelningsförordningen (Effort-Sharing Regulation, ESR,) har varje medlemsstat ett givet utrymme för utsläpp utanför utsläppshandeln 2021-2030 (utrymmet är formellt fördelat på de tio åren som ett årligt utsläppsutrymme, men ramen gäller hela tioårsperioden). Ja, så även ESR är ett slags koldioxidbudget på samma sätt som utsläppshandeln.
Om ett land släpper ut mera än ESR tillåter, kan kommissionen dra landet inför EG-domstolen. Landet kan klara sig undan detta genom att köpa outnyttjat utsläppsutrymme av någon medlemsstat som överpresterat.
2013-2020 gällde en likartad lagstiftning (Effort-Sharing Decision, ESD), som Sverige överträffade varje år. Sverige har (som enda medlemsstat) löpande annullerat dessa överprestationer, vilket betytt att svenska utsläppsminskningar under ESR (från t.ex. vägtrafiken) även reellt har lett till lägre utsläpp, inte bara i Sverige utan inom hela EU.
Om Sverige istället säljer överprestationer kan staten dra in ett antal miljoner eller miljarder till statskassan, men samtidigt försvinner klimatnyttan med den svenska överprestationen.
2. Beträffande Kristerssons feltänk hänvisar jag till mitt svar till Eva Alfredsson. Det är troligt att höstens oljeeldande i Karlshamnsverket leder till att den automatiska annulleringen av utsläppsrätter i MSR som kommer att genomföras efter årsskiftet 2023/24 blir något lägre på grund av detta, men effekten är långtifrån 1 till 1, och den kan vara noll.
3. Kommissionens förslag innebär att fr.o.m. det årsskifte som den föreslagna förändringen av utsläppshandelsdirektivet träder i kraft (kanske 2023 eller 2024), ska nyutgivningen bli så stor som den blir om man tillämpar den snabbare nedtrappning av nyutgivningen som uttrycks i höjningen av den så kallade linjära reduktionsfaktorn redan fr.o.m 2021 (svarta staplar). Fram tills ändringen träder i kraft gäller nuvarande regler (röda staplar).
Hej.
Ja partiledardebatten visade verkligen en okunskap på många områden. När Nyamko Sabuni anklagade regeringen för att vilja stoppa cementtillverkningen i Slite verkade hon inte förstå att reglerna är en följd av MKB-direktivet och Ramvattendirektivet och att andra regler kräver att vi lämnar EU. Det trodde man ju inte stod högst på Liberalernas dagordning.
Men hörde jag rätt – jag var inte helt fokuserad under denna bedrövliga debatt – att Kd vill annullera utsläppsrätter. Då är det ju inte längre ett nollsummespel.
Hej Rikard!
I vilken takt utgivningen av utsläppsrätter trappas ned styrs av utsläppshandelsdirektivet. Beslut om direktivet tas gemensamt av EUs regeringar och Europaparlamentet på basis av förslag från kommissionen, men det är alltså inte kommissionen som beslutar.
I våras enades regeringarna och parlamentet om EUs nya klimatlag, som bl a kräver att nettoutsläppen 2030 ska vara minst 55 procent lägre än 1990. Det förslag till skärpning kommissionen lade fram i juli (se svarta staplar i mitt diagram) återspeglar egentligen endast målen i klimatlagen. Kommissionens förslag siktar på att uppfylla lagens krav.
Vad regeringarna och parlamentet beslutar, liksom vad kommissionen föreslår, påverkas naturligtvis i hög grad av såväl opinionsbildningen som av den teknisk och ekonomiska utvecklingen. Vilka som sitter på regeringsmakten i medlemsstaterna är oerhört viktigt.
Hej Magnus,
Tack för denna – så bra med dina inlägg!
En fråga om
“Antingen annullerar Sverige denna överprestation, och i så fall leder den inhemska politiken till att utsläppen även inom EU faller. Eller så säljer vi överprestationen till något annat EU-land, som inte klarat lagkraven”
Funkar det verkligen på det sättet? Här handlar det ju om utsläpp som redan gjorts – det finns väl inte någon budget Effort sharing-systemet på det sätt som finns inom EU ETS? Istället trodde jag det handlade om redovisning och sen i praktiken kostnader. Alltså – vad händer om ett land inte uppnår sina åtaganden, och det inte finns något att köpa från ett land som överpresterat? Kommer de inte helt enkelt att få böter då, snarare än att utsläppsutrymmet minskat?
Och en fråga om TNAC: Resonemanget om Kristerssons feltänk bygger väl på att TNAC<833 redan före den första annulleringen 31/12 2023, eller hur? Det är en utveckling jag har missat. Vill gärna läsa mer om det.
Och en fråga om utsläppsrätterna i nya förslaget. Ligger det alltså i kommissionens förslag från 14 juli att utgivningen minskar redan från i år? Men det förslaget är väl under behandling – hur funkar det?
Och så lite reklam (som du kan klippa bort om du vill) – gå gärna och se min och Jens Evaldssons installation/animerade film ”Art of rules”, om EU ETS på Färgfabriken, Liljeholmen fram till 28 nov. :-)
Hej Eva!
Det korta svaret:
Det går inte att seriöst svara på din fråga, det visar sig tidigast 2024, och beror bl.a. på de förslag om ändringar av MSR-mekanismen (”the Swedish solution”) som kommissionen presenterade i somras går igenom (i så fall blir det enklare att svara) eller om nuvarande konstruktion behålls.
Det långa svaret:
I nuläget är ”vattensängseffekten” delvis satt ur spel av så länge TNAC (Total Number of Allowances in Circulation – antalet utgivna utsläppsrätter (EUA) vid utgången av år 1, som ännu inte utnyttjats och är i händerna på marknadsaktörerna – utsläppare, banker, spekulanter, mäklare) överstiger 833,3 miljoner.
Om TNAC är mindre än 833,3 miljoner kommer ”vattensängseffekten” däremot tillbaka fullt ut. (Notera att flygets utsläpp aldrig omfattats av MSR-mekanismen – för dessa utsläpp har ”vattensängseffekten” ständigt verkat fullt ut. Detta vill dock kommissionen ändra på.)
Om TNAC är större än 833,3 miljoner år 1 kommer den schemalagda auktioneringen av nya utsläppsrätter under perioden 1/9 år 2-31/8 år 3 att minska med 24% av TNAC vid utgången av år 1. De EUA som därvid ”avlänkas” placeras i den s k marknadsstabilitetsreserven (MSR) istället för att auktioneras ut. Fram till årsskiftet 2023/24 kommer alla ”avlänkade” utsläppsrätter (EUA) att stanna kvar i MSR, men fr o m detta årsskifte kommer det antal EUA i MSR som överstiger antalet reellt auktionerade under det år som gått, att årligen automatiskt annulleras.
Med nuvarande lagstiftning går det bara att ha en grov uppfattning om vad som händer, vilken effekt MSR-mekanismen har på kortsiktiga utsläppsförändringar. Många faktorer påverkar. Det spelar roll vilket år utsläppen ökar eller minskar, men också om förändringen inträffat ett år då TNAC vid utgången av året är större eller mindre än 833,3 miljoner.
Om den utsläppsrätt som avlänkas kommer att automatiskt annulleras eller åter föras ut för auktionering, går att veta först när uppgifter om MSRs storlek olika år plus storleken på de auktioneringar som genomförts finns.
Kort sagt – det vimlar av obekanta, och det går därför inte att med bestämdhet svara på vad en förändring av utsläppen innebär.
Kommissionen har lämnat två förslag till ändringar: Dels att den automatiska annulleringen fr o m 2023 ska omfatta det antal utsläppsrätter i MSR som överstiger 400 miljoner, inte skillnaden mellan MSR och verklig auktionering – det eliminerar en av osäkerhetsfaktorerna. Dessutom vill man att avlänkningsprocenten 24 % ska gälla först om TNC överstiger 1096 miljoner. Är TNAC lägre ska avlänkningen motsvara TNAC-833,3 miljoner. Dessutom vill man, som nämnts, att även flyget ska omfattas av MSR-mekanismen.
En faktor som verkar väldigt kraftigt just nu är att utsläppen inom systemet ökar, dels på grund av den snabba ekonomiska tillväxten, men främst på grund av att naturgasen blivit så dyr att det (trots de dyra utsläppsrätterna) blivit billigare för kraftbolagen på kontinenten att elda kol istället för naturgas. Denna utveckling pressar ned TNAC. Bjarne Schieldrup på banken SEB, en stjärna på området, gör bedömningen att TNAC därför snabbt närmar sig 833,3 miljoner. En annan faktor som snabbt skulle pressa ned TNAC är kommissionens förslag att snabbt minska utgivningen av utsläppsrätter (se diagrammet i bloggen). Det sannolika är att bägge dessa effekter på något sätt kommer att inträffa, vilket i sin tur mer eller mindre kraftigt reducerar den potentiella effekten redan av en kortsiktig utsläppsminskning.
Summa summarum: Min slutsats är att påverkan på de automatiska annulleringarna av kortsiktiga utsläppsförändringar redan nu är väldigt liten, bl a därför att effekten av kortsiktiga utsläppsförändringar starkt begränsas av den snabba nedpressning av TNAC man kan förutse dels p g a nuvarande höga utsläpp, dels av att utgivningen av utsläppsrätter sannolikt kommer att pressas ned på ungefär det sätt kommissionen föreslår (eller snarare på det sätt EUs nya klimatlag kräver).
Mer om ”MSR-mekanismen” finns i denna rapport jag skrev åt Naturvårdsverket i vintras: https://www.nilssonproduktion.se/wp-content/uploads/210317-Fem-kritiska-fragor-om-CM-slutversion.pdf
Tack!
Du brukar tala med stor respekt och gillande om EU ETS, så även här.
”Systemet är enormt kraftfullt. 2005-2020 föll utsläppen från de verksamheter som berörs med 43 procent”
Med tanke på att utsläppen måste ner med 15 % per år för att klara Paris och med tanke på att Paris inte klarar att hålla klimatet inom de ramar som har gällt de senaste 12 000 åren så är faktiskt 43 % på 15 år inte mycket att komma med.
Men en annan fråga kommer att tränga sig på när vi närmar oss 2040. Varifrån ska all energi som behövs komma då? Kommer den gradvisa, påtvingade utsläppsminskningen att överhuvudtaget vara politiskt möjlig om 10 – 15 år? Ja, det beror på vilka alternativ som då finns.
Många tror att vind och sol ska klara energiförsörjningen, men är det vettigt att satsa hela framtiden på att det stämmer? Vore det inte klokt att också utveckla den kärnkraft som kan drivas på kärnavfallet – och att behålla den kärnkraft som redan finns?
Partiledardebatten var pinsam. Inte bara Kristersson. Ebba Busch påstår att om transfereringen av el från norr till söder ökar så omintetgörs den ”gröna industrisatsningen”, samtidigt som hon riktar kritik mot elbrist i söder. Jimmie Åkesson menar att havsbaserad vind skulle bidra marginellt.
Den enda kommentar jag har till Magnus är att om alla resonerade på detta sätt i EU:s medlemsstater så skulle väldigt litet hända. På kort sikt är det naturligtvis som Magnus säger men för att klara fortsatta reduktioner av totalen krävs åtgärder i alla länder. Så debatten om ETS är inte helt enkel.
Men ett förslag: Låt oss sätta ihop en endagskurs i energi- och klimatlära och erbjuda ledande politiker. Debatten visar att bristerna är enorma! Det var f ö den stora framgången med Miljömålsberedningens arbete med klimatfrågan att vi lärde oss tillsammans – därav enighten. Den verkar nu närmast som bort blåst….
En fråga du lämnar obesvarad är VARFÖR EU-kommissionen kontinuerligt har sänkt tilldelningen av utsläppsrätter. Jag har inte forskat närmare om detta, men är det inte en rimlig hypotes att det i hög grad beror på ett politiskt tryck att minska utsläppen (trots att utsläppshandelns konstruktion inte uppmuntrar till det), delvis även förmedlat genom att det politiska trycket leder till störningar på marknaden (överskott av och låga priser på utsläppsrätter) som undergräver systemets legitimitet? Om EU-kommissionen svarar på sådana problem genom att minska utbudet av utsläppsrätter leder ju i så fall diskussioner som det om Karlshamnsverket ju verkligen till att utsläppen minskar. Om än indirekt.
Bra att du med din kunskap pekar på hur dåligt våra folkvalda hanterar klimatfrågan. Partiledardebatten visade igen att våra politiker inte klarar av att vara de ledare i klimatkrisen som situationen kräver. Istället för att skapa krismedvetenhet och förtroende för politiken agerar de på ett sätt som motverkar opinionen för omställningen. En stark folkopinion är nödvändigt för att kunna genomföra de förändringar som krävs för att Sverige ska leva upp till Parisavtalet och därmed bevara och utveckla sin roll som förebild i världen.
Hej, Bra och klargörande inlägg. Jag saknade dock en förklaring till i vilken utsträckning och hur ”the Swedish proposal” minskar vattensängseffekten.