Höga klimatambitioner lägger krokben för höga klimatambitioner?
I tisdags gled priset på EUs utsläppsrätter (EUA) för första gången sedan september 2011 över nivån 12 euro per ton. Det betyder att priset bara sedan nyår har stigit med 50 procent – finns det någon aktie eller annat värdepapper som kommer i närheten av denna värdestegring?
Prisutvecklingen på utsläppsrätter är oftast obegriplig, men det finns två tänkbara, hyfsat logiska förklaringar till den senaste tidens hastiga prisstegring:
- Den långsiktiga förklaringen är kopplad till den uppgörelse om nya regler för EUs utsläppshandeln efter 2020, som blev klar under vintern. De nya reglerna innehåller en mekanism för automatisk annullering av utsläppsrätter, som betyder att sannolikt uppemot 2 miljarder utsläppsrätter kommer att plockas ur systemet 2024, vilket kommer att skapa en bristsituation som lär komma att driva upp priset. Den senaste prisuppgången skulle i så fall kunna förklaras med att vissa aktörer (förmodligen både företag som omfattas av handeln men också rena spekulanter) redan nu har börjat hamstra utsläppsrätter inför de ännu kraftigare prishöjningar som väntas; prishöjningar som industriföretagen ängslas för, men som spekulanter, producenter av förnybar el och finansministrarna inom EU (som får ökade intäkter från utsläppsrättsauktionerna) tvärtom längtar efter.
- Den kortsiktiga förklaringen skulle kunna vara att utsläppen inom EU åter tycks öka. International Energy Agency, (IEA, kopplad till OECD) rapporterar att koldioxidutsläppen från elproduktion inom unionen 2017 var 1,5 procent högre än under 2016. Att utsläppen ökat betyder att kraftbolagen senast den 30 april i år till Kommissionen måste lämna in 1,5 procent fler utsläppsrätter än de lämnade in vid samma datum 2017. Högre spotpriser på utsläppsrätter kan förklaras av att det finns anläggningar inom systemet som inte redan sitter på tillräckligt med utsläppsrätter för att uppfylla detta krav. Företag som inte lämnar in tillräckligt med utsläppsrätter riskerar en straffavgift på 100 euro per utebliven utsläppsrätt, så ur det perspektivet är spotnoteringen 12 euro rena fyndpriset.
Dyrare utsläppsrätter var precis vad politikerna bakom den nyligen beslutade reformen av utsläppshandeln sa att de önskade sig; att utsläppsrätterna hittills varit så låga har av många tagits som bevis för att utsläppshandelssystemet inte fungerar: ”Priset på utsläppsrätter måste upp så att vi får igång investeringar i energisnål teknik och förnybar el.”
Det paradoxala är att precis samma politiker som med klimatargument slitit för att pressa upp priset på utsläppsrätter genom nya regler för utsläppshandeln, nu sitter i hårda förhandlingar där de med samma klimatargument driver på för åtgärder som tvärtom kommer att pressa ned priset.
Det handlar förnybartdirektivet och energieffektiviseringsdirektivet.
När det gäller förnybar energi är nuvarande EU-mål att unionens energiförsörjning 2020 till 20 procent ska baseras på förnybara energikällor. I slutet av 2016 föreslog Kommissionen att detta mål till 2030 skulle höjas till 27 procent, vilket var den nivå unionens regeringschefer ställde sig bakom 2014.
Under hanteringen av Kommissionens förslag har i första hand Europaparlamentet drivit på för högre ambitioner och krävt ett mål på 35 procent. Ministerrådet har tvärtom hållit fast vid ursprungsbudet 27 procent.
Samtidigt har Kommissionen efterhand distanserat sig från sitt eget förslag och driver nu på för tuffare mål. Spanske klimatkommissionären Miguel Arias Cañete har på sistone knappt lyckats öppna munnen innan han förklarat att den slutliga uppgörelsen måste hamna en bit över Kommissionens föreslagna 30 procent. Bakgrunden är inte minst de fallande priserna på förnybar energiteknik, vilket gör det ekonomiskt försvarbart att öka andelen förnybart snabbare än vad Kommissionen tidigare talat om. I ett dokument som Kommissionen sprider visar man dels att det är ekonomiskt oförnuftigt att inte öka målet för det förnybara från 27 till 30 procent, dels att kostnaden för att gå upp mot 33 eller 35 procent endast skulle ge mycket måttliga kostnader (varje procentandels ökning sätter samtidigt press nedåt på priset på utsläppsrätter).
Ett liknande race pågår kring Energieffektiviseringsdirektivet. Här gäller för närvarande målet att energianvändningen 2020 ska vara 20 procent lägre än 2005. Regeringscheferna beställde 2014 en skärpning av målet till 27 procent 2030, men det Kommissionen levererade i slutet av 2016 var ett förslag om en effektivisering på minst 30 procent. Men precis som när det gällde förnybar energi kräver parlamentet att målet skulle höjas till 35 procent.
En uppgörelse om direktiven väntas till slutet av maj, men i bägge fallen är det troligt att besluten hamnar närmare 35 än 27 procent.
Utfallet av förhandlingen kan få dramatiska effekter på priset på utsläppsrätter. En enkel räkneövning visar att om beslutet skulle bli 35 procent på bägge områdena så kommer utsläppen av koldioxid (=efterfrågan på utsläppsrätter) 2030 – allt annat lika – att bli drygt 25 procent lägre än om bägge besluten landar på 27 procent.
Med tanke på hur utsläppshandeln hittills har fungerat kan en stor framgång för miljöintressena i slutförhandlingarna om förnybart- och energieffektiviseringsdirektiven leda till att priset på utsläppsrätter åter faller ned mot 4-5 euro per ton – ett skräckscenario för alla som investerat miljarder i vindkraftsprojekt som kräver priser på utsläppsrätter på uppemot 30 euro tonnet för att bli lönsamma. En ytterligare press på priset på utsläppsrätter kommer när Nederländerna om några år inför ett golvpris på utsläppsrätter. Genom en skatt som läggs ovanpå marknadspriset på utsläppsrätter kommer nederländska anläggningar som ingår i utsläppshandeln fr.o.m. 2020 att få betala minst 18 euro per ton, ett pris som successivt kommer att höjas till 43 euro per ton 2030.
Hege Fjellheim, chefsanalytiker inom utsläppshandel vid Thomson Reuters, varnade för en dryg månad sedan för att utsläppshandelssystemet inte är rustat för att hantera effekterna av en tuffare politik för förnybart och energieffektivisering.
I tisdags sände elbranschens europeiska lobbyorganisation, Euroelectric, ett brev till förhandlarna och vädjade till dem att dämpa sina ambitioner när det gäller förnybart och energieffektivisering. Många kraftföretag (inte minst svenska Vattenfall) är på väg att hastigt ställa om från fossil energi och kärnkraft till förnybart och är oroliga för att efterfrågan på el ska sjunka samtidigt som politiskt framdrivna satsningar på ny förnybar elproduktion ska leda till fortsatta överskott på el.
I slutet av maj väntas förhandlingarna om de nya reglerna för förnybart och energieffektivisering avslutas. Beträffande priset på utsläppsrätter är min gissning att nuvarande uppgång är tillfällig och att det under sommaren nog kommer att kana ned under 10 euro tonnet igen.
————————-
Ur svenskt perspektiv är prisuppgången på utsläppsrätter manna från himlen. Bortsett från cementindustrin, mineralullstillverkare och flygindustrin är tilldelningen av gratis utsläppsrätter till svenska företag större eller mycket större än vad som motsvarar deras utsläpp. För de allra flesta svenska anläggningar som omfattas av utsläppshandeln – det gäller särskilt pappers- och massaindustrin och fjärrvärmeföretagen – innebär prisuppgången på utsläppsrätter att de får bättre betalt när de säljer det överflöd av utsläppsrätter som de fått gratis men som är mera än vad de behöver för att täcka sina utsläpp. Övertilldelningen till svenska deltagare i utsläppshandeln framgår här.