Heta klimatomröstningar i morgon i parlamentets miljöutskott
I morgon, tisdag den 11 juli, samlas Europaparlamentets miljöutskott (ENVI) för att fastställa två förslag till ståndpunkter som parlamentet i höst ska rösta om in plenum. Dessa positioner ska sedan förhandlas och jämkas med Ministerrådet (regeringarna) och Kommissionen. Den första omröstningen gäller flyget i utsläppshandeln, den andra vilka regler som ska gälla för integreringen av LULUCF, dvs. inlagring och läckage av koldioxid i landskapet, i EUs klimatpolitik, det s.k. LULUCF-direktivet. Omröstningen beräknas starta 09.15 tisdag 11 juli, och kan följas live här.
Nuvarande regler för flyget innebär att Kommissionen varje år ger ut ett antal ”luftfartsutsläppsrätter” (EUAA), motsvarande 95 procent av de genomsnittliga utsläppen av koldioxid från flyget 2004-2006 (varje EUAA motsvarar 1 ton koldioxid). Av de EUAA som ges ut fördelas 82 procent gratis till flygbolagen (baserat på historiska utsläpp), 15 procent säljs på auktion (till i princip vem som helst – intäkterna går till medlemsstaterna), och 3 procent läggs i en särskild reserv som ska delas ut gratis till nya flygbolag eller flygbolag som expanderat sin trafik väldigt kraftigt (mer än 18 procent per år).
Enligt direktivets grundtext ska all flygtrafik till och från flygplatser inom EU (plus Island, Lichtenstein och Norge) omfattas, dvs. inte bara flygningar inom EU utan även flygningar till och från t.ex. USA, Australien och Thailand. Denna regel är dock tillfälligt satt ur spel 2013-2016. Det akuta skälet till de beslut som nu ska fattas är att man vill förlänga begränsningen.
Om lagstiftningens grundregler hade tillämpats (=även flyg till/från EU hade räknats in) skulle det varje år ha givits ut 210 miljoner EUAA, men på grund av inskränkningen ges endast 39 miljoner utsläppsrätter ut per år.
I verkligheten är utsläppen dock betydligt högre än utgivningen av EUAA. 2016 släppte flygtrafiken inom EU ut över 60 miljoner ton koldioxid, mer än 50 procent mera än utgivningen av EUAA. För att täcka detta måste flygbolagen köpa utsläppsrätter som egentligen är avsedda för stationära anläggningar (kraftindustrin, tung industri m.m.) och som kallas EUA. Det kan ske antingen vid de auktioner som löpande genomförs, eller genom köp från industriföretag eller handlare. (Stationära anläggningar kan inte köpa EUAA för sina behov, utan är hänvisade till EUA.)
Att EU 2008 beslöt införa utsläppshandeln för luftfarten var i mycket ett försök att sätta fart på de internationella förhandlingarna om flyget och klimatet. Även pausen 2013-2016 (brukar kallas ”stop-the-clock”) ska ses som ett sätt att underlätta globala klimatåtgärder för flyget – beslutet 2008 gjorde ett antal stora aktörer, bl.a. USA, rosenrasande, en ilska som aningen dämpades av åtgärden.
I oktober 2016 kröntes EUs ansträngningar med en sorts framgång. Då beslöt FNs luftfartsorgan ICAO att från 2021 introducera ett globalt klimatkompensationssystem för flyget. Systemet, kallat CORSIA (Carbon Offsetting and Reduction Scheme for International Aviation), är inte ett sätt att minska eller ens begränsa flygets koldioxidutsläpp, utan innebär enbart att flyget måste finansiera utsläppsminskningar inom andra sektorer i förhållande till de utsläpp som överstiger nivån 2020. Avtalet är dessutom fullt med undantag, så totalt sett väntas bara drygt 80 procent av utsläppsökningen 2020-2035 omfattas.
Det förslag från Kommissionen som ENVI ska ta ställning till i morgon är en kraftig anpassning till CORSIA och innebär i stort sett enbart att ”stop-the-clock” permanentas – utan ett sådant beslut skulle allt flyg till/från EU åter omfattas av utsläppshandeln från årsskiftet 2016/17.
Ansvarig rapportör i utskottet har varit den brittiska Tory-ledamoten Julie Girling. Som ingångsvärde har hon haft inte bara Kommissionens förslag utan också de ändringsförslag som berör flyget som parlamentet antog redan när man i februari i år hanterade den stora översynen av utsläppshandelssystemet (amendments 30-35). Till detta och sina egna 23 ändringsförslag kommer 114 från andra ENVI-ledamöter, plus en hel drös med förslag från andra parlamentsutskott.
I slutfasen har alla inspel, i förhandlingar mellan Girling och övriga sju partigruppers s.k. skuggrapportörer, kokats ned till 10 breda kompromisser som alla tycks ha kunnat enas om. Enigheten är förbluffande, eftersom kompromissen måste sägas vara oväntat tuff, och knappast flygbolagens önskedröm. Kompromissförslagen innebär bl.a. att:
- – ”Stop-the-clock” – tvärtemot Kommissionens förslag – inte alls permanentas utan endast förlängs till 2021. Om inga ytterligare beslut tas dess förr innan, kommer alla flygningar till/från EU automatiskt åter att omfattas av EUs utsläppshandeln från årsskiftet 2020/21. (amendment 5)
- – Kommissionen senast 1 mars 2020 måste rapportera till Parlamentet och Ministerrådet hur det går med CORSIA, och om systemet inte har levererat ska Kommissionen föreslå åtgärder som gör att EUs klimatambitioner inte undermineras. (amendment 6)
- – den andel av EUAA som auktioneras ut ökas från 2021 från 15 till 50 procent. (amendment 2, redan antaget av parlamentet)
- – antalet EUAA som ges ut 2021 ska vara 10 procent lägre än 2014-2016. Därefter ska antalet nya EUAA som ges ut inte längre vara lika år från år utan minskas med samma linjära reduktionsfaktor som gäller för reguljära utsläppsrätter – för flyget inom EU motsvarar det en minskning med knappt 1 miljon EUAA per år, om systemet utvidgas med 5 miljoner EUAA per år. (amendment 1, redan antagen av parlamentet)
En viktig svaghet med förslaget är att det egentligen inte alls hanterar flygets s.k. höghöjdsutsläpp av vattenånga, partiklar, kväveoxider m.m. på hög höjd. Dessa utsläpp anses ha lika stor betydelse för klimatet som flygets utsläpp av koldioxid.
Exakt hur den ”voting list” som styr morgondagens omröstning ser ut har jag inte lyckats luska ut.
——————————————–
Den hetaste omröstningen i morgon gäller dock LULUCF – se tidigare bloggar om detta här och här. Här finns den ”voting list” inför omröstningen som gällde i förrgår, men denna kan ha ändrats.
Även i detta fall har rapportörer och skuggrapportörer så gott som totalt enats om ett antal mycket breda kompromisser som egentligen täcker alla viktiga aspekter. Sammantaget är intrycket att den offensiv från ett antal skogrika länder, med Finland i spetsen, för att begränsa kraven på inlagring av kol i landskapet, uppnått betydligt mindre framgångar än man kunde befara.
På sin hemsida hävdar den moderata parlamentsledamoten Christofer Fjellner att han framgångsrikt lyckats få stöd för den linje svensk skogsindustri drivit och som de borgerliga partierna och SD tvingat på den svenska regeringen, dvs. att minimera kraven på länderna att lagra in kol i landskapet. Dessa framgångar är dock inte så lätta att läsa in i den kompromisstext voteringen i morgon kommer att handla om. För att detta ska inträffa krävs att rätt många av ENVI-ledamöterna röstar emot sina egna rapportörer/skuggrapportörer.
Den från klimatsynpunkt viktigaste frågan gäller hur miniminivån på den årliga nettoinlagring av koldioxid i skogen – ”referensnivån” – som varje medlemsland blir skyldigt att uppnå, ska definieras. Kommissionens förslag är att referensnivåerna skulle baseras på data för perioden 1990-2009, men ENVI kommer istället att enas om perioden 2000-2012. Det gör det lite lättare för länder som vill öka sin skogsavverkning (öka koldioxidutsläppen från skogen och därmed totalt från EU) att kunna göra det, vilket således lär leda till högre koldioxidutsläpp. En liten framgång för ”den finländska positionen”.
Som framgår av de förseslagna alternativa amendment 16A och 16 B har rapportörerna dock inte lyckats enas om referensnivån helt ska baseras på historiska data eller om ett land genom att öka sina avverkningar ska kunna justera den nationella referensnivån nedåt, dvs. anses ha uppfyllt kraven om kolinlagring, trots att inlagringen sjunkit (=koldioxidutsläppen ökat). I ändringsförslaget 16 B (som stöds av fem partigrupper som tillsammans har 500 ledamöter i parlamentet) sägs att referensnivån ska baseras på ”the continuation of current forest managemant practice and intensity” (=utan att beakta ökade averkningar), medan de som står bakom ändringsförslag 16A (de konservativa och liberalerna med tillsammans 142 ledamöter) vill stryka ”and intensity”. Det är som sagt inte omöjligt att det finns ledamöter i ENVI från partierna bakom 16B som kommer att rösta på tvärs med den egna partilinjen, men avhoppen måste vara väldigt omfattande för att påverka beslutet (dessutom låter det inte osannolikt att åtminstone vissa liberaler hellre röstar på den tuffare klimatlinjen).
Samtidigt som en majoritet alltså delvis tycks gå den finländska positionen till mötes, så slår man vakt om basperioden 1990-2009 i det krav på långsiktig redovisning och analys man vill lägga på Kommissionen (amendment 15, article 12a), en markering som gröper ur den finländska framgången.
Ytterligare ett par ändringsförslag kan anses försvaga jämfört med Kommissionens version. Således föreslås att taket för hur mycket koldioxidinlagring ett medlemsland kan utnyttja för att minska kraven om lägre utsläpp från t.ex. trafiken höjs från 3,5 till 7 procent av de totala icke-LULUCF-utsläpp som redovisades till FN 1990 (oftast). Höjningen får dock endast utgöras av den mängd koldioxid som netto lagrats in i form av sågat virke och träskivor eller i form av död ved (!) i det egna landet. De enda medlemsländer som lär beröras av detta är Sverige och Finland – i övriga länder når netttoinlagringen inte över 3,5-procentströskeln. (amendment 15)
Tittar man på aktuella data om nettoinlagringen (kolla under ”Sweden”, dokumentet ”CRF”, redovisningen för något av de senaste åren, ”Table 4.G”) i sågat virke och träskivor som Sverige redovisat till FNs klimatkonvention, kan detta komma handla om knappt 4 miljoner ton CO2 , vilket gott och väl skulle räcka för att nå upp till 7 procent. Men eftersom tillskottet från sågat virke och träskivor enligt kompromissförslaget i ENVI max får motsvara 3 procent, vilket bara är drygt 2 miljoner ton, krävs ett tillskott även av död ved för att Sverige fullt ut ska kunna utnyttja 7-procentsavdraget. Kanske skulle därigenom en ny LULUCF-förordning kunna bidra till mera död ved i den svenska skogen och därmed stärka den biologiska mångfalden i de svenska skogarna?
Finland har under senare år till FN redovisat en betydligt lägre nettoinlagring av koldioxid i sågat virke och träskivor än Sverige och kommer knappast att kunna tillgodoräkna sig detta i sin redovisning. Vill man gå från 3,5 till 7 procent tvingas man nog lite till ökade mängder död ved i skogen.
Resultatet av omröstningen ska därefter gå till parlamentet för omröstning in plenum, och resultatet av detta beslut ska sedan förhandlas med Ministerrådet och Kommissionen. Mycket lite blir således avgjort i morgon, men om morgondagens beslut halkar snett lär det bli svårt att senare räta upp.