Gott om kloka förslag från klimatpolitiska rådet – men glöm klimatprövningen av enstaka anläggningar
Strax före lunch presenterade det klimatpolitiska rådet sin första rapport där man granskar regeringens klimatpolitik och ger förslag om framtiden. Rapporten är ett väldigt välkommet och kunnigt bidrag till debatten.
Två saker är särskilt bra:
- Rådet vill snabbt ha ett beslut om ett slutår för försäljningen av fossila drivmedel.
- Rådet lyfter fram den helt centrala betydelsen av en politik för jämlikhet om klimatpolitiken ska kunna drivas i tillräcklig högt tempo.
Några exempel på värdefulla formuleringar:
”Beakta skilda förutsättningar och utjämna negativa fördelningspolitiska effekter, till exempel mellan stad och landsbygd.
Det behövs kraftfulla politiska reformer för att uppnå klimatmålen inom transportsektorn vilket kommer att märkas för medborgare och företag. Många åtgärder kommer att ha positiva synergier med andra samhällsmål: bättre hälsa, bättre stadsmiljö, ökad mobilitet och ökad frihet för många som inte har råd eller inte vill äga en egen bil och så vidare. Men det finns också målkonflikter och olika förutsättningar att klara omställningen till fossilfria transporter – ekonomiskt eller på andra sätt. Den politiska utvecklingen på andra håll i Europa pekar på att klimatarbetet kan avsevärt försvåras om inte frågor om legitimitet och fördelning hanteras klokt och förutseende. Här går skiljelinjer både mellan stad och landsbygd, mellan ekonomiskt välbeställda och mindre välbeställda, mellan män och kvinnor och mellan olika sociala grupper beroende på deras möjligheter i vardagen.” (sid 9)
”Skatten bör läggas om från drivmedel till körsträcka.” (sid 73)
”Sätt ett stoppdatum för försäljning av fossila drivmedel.” (sid 74)
”Inför en slutpunkt för reduktionsplikten eller motsvarande system med etappmål, som innebär 100 procent fossilfria drivmedel vid ett bestämt datum.” (sid 75)
Ett av de förslag som förs fram är dock, enligt min mening, feltänkt och kontraproduktivt:
”Inför lagstiftning som ger regeringen rätt att pröva etablering av verksamheter som motverkar möjligheterna att uppnå de nationella klimatmålen.” (sid 40)
Bakgrunden är att varken EU-lagstiftning eller svensk lagstiftning tillåter att koldioxidutsläpp från verksamheter som omfattas av EUs utsläppshandel dessutom tillståndsprövas mot nationell lagstiftning som innebär ytterligare krav om minskade koldioxidutsläpp. Detta förbud är skälet till att domstolarna, i den uppmärksammade prövningen av den planerade utbyggnaden av Preems raffinaderi i Lysekil, inte tagit upp de ökade utsläppen av koldioxid. Denna ordning vill uppenbarligen klimatpolitiska rådet ändra på och åter klimatpröva även anläggningar som ingår i utsläppshandeln.
Det tror jag är en dålig idé.
Tanken med utsläppshandeln är att hantera alla verksamheter i hela EES-området (EU28 + Island, Lichtenstein och Norge, från nyår i praktiken även Schweiz) som omfattas i ett enda, sammanhållet system, lite som om dessa verksamheter verkade i en egen 29e medlemsstat. Genom att hantera verksamheterna i ett enda system räknar man med att de samlade kostnaderna för att minska utsläppen i de samarbetande länderna ska kunna minimeras.
En förutsättning för att detta ska fungera är dock att samma regler gäller överallt. Om Sverige inför en egen reglering kan vi förvisso minska utsläppen från vårt eget territorium, och därmed putsa upp den nationella utsläppsstatistiken.
Men en sådan reglering har nästan ingen som helst effekt på de samlade utsläppen inom systemet. De utsläppsrätter som inte längre förbrukas för att täcka utsläpp i Sverige kommer att utnyttjas av anläggningar i något annat EES-land.
Det förändringar av utsläppshandelsdirektivet som beslöts för drygt ett år sedan och bl.a. innehåller en s.k. marknadsstabilitetsreserv med automatiska annulleringar, kommer att kortsiktigt ändra systemets funktion. Kortsiktigt kan därför nationella specialregler betyda att de totala utsläppen minskar en smula. Denna effekt är dock både liten och övergående.
Att få till sådana ändringar av EU-lagstiftningen som skulle möjliggöra nationella klimatprövningar skulle ta lång tid och är definitivt inget svenska politiker ska lägga tid på.
Som ett försvar för förslaget refererar rådet till Storbritannien, där man infört ett nationellt s.k. golvpris på koldioxidutsläpp. Denna lösning kan tyckas bryta mot förbudet mot nationella prövningar, men det är en missuppfattning. För det första gäller det brittiska golvpriset enbart elproduktion, inte industrin. För det andra riktar det sig till alla elproduktionsanläggningar i landet, dvs. samma regler gäller för alla, det sker ingen prövning av enskilda anläggningar. För det tredje infördes golvpriset i ett specialläge som har att göra med att många brittiska kolkraftverk av åldersskäl snabbt måste stängas. Exemplet Storbritannien saknar koppling till rådets förslag.
Sammanfattningsvis: Regeringen och riksdagen bör säga ja till nästan alla förslag från klimatpolitiska rådet, men att återinföra en klimatprövning av anläggningar som ingår i utsläppshandeln är ingen bra idé.
Hej Lena!
Tack för synpunkten. Jag tror inte att klimatpolitiska rådet alls hade ambitionen att i årets rapport vara heltäckande. Jag föreställer mig att de tacksamt tar emot synpunkter. Hör av dig till dem! / Magnus
Hej Magnus, tack för en jättebra blogg som jag just hittat, först nu!
I Klimatpolitiska Rådets rapport saknar jag livsmedelssektorn! Ref. https://www.thelancet.com/commissions/EAT: ”Global food production threatens climate stability and ecosystem resilience and constitutes the single largest driver of environmental degradation and transgression of planetary boundaries.”
Bland EU’s regler för klimatet, saknas livsmedelssektorn också. Visserligen finns LULUCF-förordningen, men där saknas annars myclet som har att göra med livsmedlen och dess produktionssätt, vare sig när- eller fjärproducerade.
Hälsningar,
Lena