Gästbloggare Måns Lönnroth: Om det sociala immunförsvaret och skogen
Normalt skriver jag själv allt på min blogg. Texten nedan är dock författad av Måns Lönnroth. Måns har en lång bakgrund inom forskning, statsförvaltning och politik. 1994-1999 var han statssekreterare på miljödepartementet, 2000-2006 vad han VD för forskningsstiftelsen Mistra. Texten nedan är hans inledning till en diskussion om skogsnäringen bristande förmåga till förnyelse vid seminariet ”Blue Skies dialogue” som hölls på Dalagård mellan Avesta och Garpenberg 16-17 oktober 2023.
—————————————
Jag skall tala om ”systemskiften och vad vi kan förvänta oss”.
Som vi vet hänger allting ihop med allting annat. Men när vissa saker hänger mer ihop, än med andra saker, kan vi tala om ett system. Är systemet en del av samhället, måste systemet definieras utifrån en idé om ett problem som skall lösas. När idén av ett eller annat skäl förändras, omformuleras eller utvecklas, förändras också vår avgränsning av systemet.
När systemet är en del av samhället består systemet också av organisationer, och organisationer handlar i sin tur om makt. Ett systemskifte innebär då ett idéskifte som i sin tur oftast föregås av en maktkamp.
Dags för ett citat av Victor Hugo och sedan ett av Max Planck. Hugo först: ”Ingenting är mäktigare än en idé vars tid har kommit”. Jag har formulerat en följdsats: ”Ingenting möter så kraftigt motstånd som en ny idé som hotar en befintlig idé.”
Jag skall berätta om två idéer som nu är självklara men som likafullt mötte mycket stort motstånd när de först formulerades. Min ingång för att förstå detta motstånd är genom en metafor: ”det sociala immunförsvaret”. Mer om det sociala immunförsvaret nedan.
Efter dessa två exempel med motstånd mot nya idéer skall jag ta upp en tredje idé som inte mötte motstånd. Och ge min förklaring varför detta inte skedde.
Till sist skall jag ta upp ett möjligt idéskifte inom det svenska skogsbruket – idén att skogsbruket nu också måste ta hänsyn till effekter på det globala klimatet.
Därför ett citat av Max Planck, kvantmekanikens farfar: ”Vetenskapen framskrider begravning för begravning”.
Hade Planck levt idag hade han nog sagt att även ”yrkeskårer framskrider begravning för begravning”. Mer om detta nedan.
Två idéer som mött kraftfullt motstånd innan de tog över:
Det förta exemplet är välkänt inom medicinhistorien: motståndet mot att förlossningsläkare skulle tvätta händerna innan de deltog vid en förlossning. Ignaz Filip Semmelweis var 1848 chef för en av två förlossningskliniker på ett sjukhus i Wien. På hans klinik var dödligheten i barnsängsfeber 6 ggr högre än på den andra kliniken. Han visade att orsaken var att läkarstudenterna på hans klinik inte tvättade händerna mellan en obduktion och en förlossning. Han bespottades, hånades och drevs bort från sjukhuset.
Det andra exemplet är inte lika välkänt men likafullt mycket talande. Elting Morison vid MIT, Massachusetts Institute of Technology, har skrivit historien om hur den amerikanska flottan i början av förra seklet envetet vägrade införa ett helt överlägset kanonsikte. Innan det nya kanonsiktet introducerades, korrigerades kanonernas riktning manuellt för både fartygets och målets rörelser till havs. Det nya kanonsiktet korrigerade automatiskt för fartygens rörelser. Men den amerikanska flottan vägrade införa det nya siktet ända tills den tvingades av marinministern. Elting Morison förklarade flottans motstånd mot det överlägsna siktet med att detta skulle göra många yrkesskickliga medarbetare i en befintlig organisation onödiga.
Den som vill kan också fundera på ytterligare ett exempel: Thomas Edisons envetna motstånd mot ett skifte från likström till växelström. Hans idé om det framtida elsystemet byggde på massproducerade ”små modulära likströmskraftverk”. Idén kollapsade när transformatorn gjorde det möjligt att bygga stora kraftverk långt bort från användarna. Edisons kampanj mot växelströmmen är välkänd i elsystemens historia.
Det sociala immunförsvaret och dess mördarargument
Exemplen visar hur överlägsna idéer kan motarbetas.
Min metafor för detta motstånd är Det sociala immunförsvaret.
Evolutionen har gett människan (och alla andra varelser) ett immunförsvar. Dess uppgift är skydda individen mot främmande kroppar – bakterier, virus – och har utvecklat en hel uppsättning mekanismer därför. Särskilda mördarceller spelar en central roll. Man kan till och med säga att immunförsvaret ger en biologisk definition av vad det innebär att vara en individ. Det är därför transplantationer kräver så avancerade läkemedel.
I min metafor har organisationer – också yrkeskårer och professioner – ofta ett socialt immunförsvar: Mördarcellernas motsvarighet är mördarargumenten, vars syfte är att värna organisationens identitet genom att underminera tilltron till nya idéer som kan hota organisationen. Extremexempel är tobaksindustrin och rökning, oljeindustrin och klimatet, men exempel finns också inom yrkeskårer, frivilligorganisationer och andra former av sociala organisationer.
Jag återkommer till det sociala immunförsvaret och dess mördarceller senare. Först ett exempel där det sociala immunförsvaret inte slog till och varför.
Miljöpolitiken som kostnad eller som drivkraft för industrins strukturomvandling
Den svenska miljörörelsen vill gärna tro att den svenska miljöpolitiken kom till tack vare den. Och berättar om Rachel Carsons bok ”Tyst vår”, som kom ut på svenska 1963.
Det är inte helt fel men är inte heller hela sanningen. Miljörörelsen var fram till början av 1980-talet inte en rörelse utan ett antal rätt disparata rörelser. En handlade om vattenkraften, en annan om industrin och inte minst städernas avloppsvatten, en tredje, som huvudsakligen bestod av kemister, handlade om Rachel Carsons frågeställning om upplagringen av kemikalier i ekosystemen, en fjärde del handlade om det storskaliga skogsbruket osv.
Samma år som Carsons bok kom ut på svenska, 1963, gick Ingmar Eidem från den svenska skogsindustrin till finansministern Gunnar Sträng och föreslog att industrin och regeringen skulle bilda ett gemensamt institut för att minska industrins vatten- och luftföroreningar. Resultatet blev IVL, som startade 1966, året före Naturvårdsverkets start 1967.
Samarbetet mellan IVL och SNV fungerade utmärkt och den dåvarande svenska industrins utsläpp till vatten och luft minskade ner till ofarliga nivåer på 30 år. När sedan klorblekningen dök upp som fråga fortsatte arbetet på samma sätt.
Samarbetet byggde på en helt avgörande idé: rätt utformad var miljöpolitiken inte en kostnad utan en drivkraft för industrins strukturomvandling.
Denna miljöpolitik skapade nämligen utrymme för nya och mindre nedsmutsande industriinvesteringar genom att tvinga fram stängningar av gamla och kraftigt nedsmutsande anläggningar.
Därmed ställde sig också LO bakom miljöpolitiken och därmed också den socialdemokratiska regeringen.
Ingmar Eidem var nyckelpersonen eftersom han hade insett att enda sättet att skapa utrymme för att bygga ut den moderna massa- och pappersindustrin var att lägga ned de gamla, ineffektiva och nedsmutsande pappers- och massafabrikerna. Han övertygade först Wallenberg och sedan hela Industriförbundet.
Samarbetet mellan IVL och SNV fungerade bra därför att det drevs av ingenjörer på båda sidor. Denna yrkeskår kunde enas om både vad som var ekologiskt nödvändigt och vad som var tekniskt möjligt vid en given tidpunkt. Däremot var de oftast oeniga om i vilken takt det möjliga skulle genomföras.
Hade IVL kommit till stånd efter SNV är det inte alls säkert att det gått lika bra. Då hade nog andra mera tekniskt obildade men konfliktorienterade yrkeskårer som ekonomer eller jurister tagit över.
SNV och IVL skötte i det stora hela den industriella delen av den svenska miljöpolitiken helt själva utifrån miljöskyddslagen och koncessionsnämnden för miljöskydd. I vissa knepiga frågor kunde ett ärende överklagas till regeringen. Dåvarande chefen för Naturvårdsverket, Valfrid Paulsson, var mycket nöjd med hur samarbetet mellan myndigheten och industrin hade utvecklats.
Men det hör också till saken att han inte var lika engagerad i den del av miljöpolitiken som handlade om naturvården. Dock var han för att begränsa vattenkraftsutbyggnaden och deltog i en första majdemonstration med ett plakat om att skydda Vindelälven.
Jägmästarkåren och ett klimatanpassat skogsbruk
Nu till Max Planck. Han var född 1858 och skall i 20-årsåldern ha frågat en professor i fysik om han skulle studera ämnet. Svaret skall ha varit: ”Ingen idé, allt är redan upptäckt”. Planck struntade i rådet och blev med tiden kvantmekanikens farfar. Man kan förstå att han sade: ”Vetenskapen framskrider begravning för begravning”.
Jag tror samma sak gäller för professioner och yrkeskårer. Deras identitet bygger på en gemensam utbildning, grundad i vetenskap och beprövad erfarenhet.
Den vetenskapliga världen är som social organisation betraktat ett nätverk. I ett nätverk bestämmer ingen över någon annan. Varje medlem har rätt till sin idé. I en hierarki däremot kan den som har makten tvinga igenom en ny idé.
En yrkeskår är en nätverksorganisation. De allra flesta behåller de idéer de fick med sig i utbildningen. Exemplen ovan visar yrkeskårernas makt. Det starkaste motståndet mot en ny idé kommer från en yrkeskår som känner sig hotad.
Argumentet: ”EU skall inte lägga sig i svenskt skogsbruk”’ är inte ett intellektuellt argument utan ett exempel på det sociala immunförsvaret. För om EU inte skall lägga sig i svenskt skogsbruk skall väl EU inte heller lägga sig i polsk kolbrytning? Eller tysk bilindustri?
Jägmästarkåren är en nyckelkår i svenskt skogsbruk och därmed svensk skogspolitik. Skogsägare är beroende av denna yrkeskår för hur skogsbruk skall bedrivas för att vara ekonomiskt effektivt. Kanske vore det möjligt att uppifrån – dvs. genom politiken – och mot yrkeskårens uppfattning tvinga fram ett skogsbruk som tar hänsyn till skogsbrukets effekter på kolinlagringen och därmed på klimatet. Men jag undrar om det vore beräkningsmässigt och därmed praktiskt genomförbart.
Jag tror en förändring måste komma inifrån jägmästarkåren. En sådan förändring förutsätter i sin tur att tillräckligt många skogsägare medvetet och samfällt bestämmer sig för att skapa arbetstillfällen som också utgår från klimateffekterna. Därmed kommer rimligen också rekryteringen till utbildningen förändras. Jag skulle inte bli förvånad om kvinnliga jägmästarstudenter är mera mottagliga för klimatargument än manliga.
Jag vet inte vad det finns för värde att dissa miljörörelsen. Det krävs väl både politik, industri, miljörörelse, grön näring, forskare mfl för att förklara hur miljöarbetet vuxit fram. Jag tycker att intervjun med Erlander i boken BlåGul miljö är ganska intressant.
Tack Måns Lönnroth för denna klarsyn! Och tack Magnus Nilsson som förstår vikten av att sprida den här sortens sätt att betrakta vår egen samtid avskalat – och fullständigt korrekt! Mer sånt när det kommer Magnus! Vad en människa tänker och säger kan förändra långt mer än vad hen trodde när det sades :-)!
En mycket intressant text om både miljöhistoria och motstånd. Det sistnämnda kan jag bara instämma i vad gäller egna erfarenheter inom miljö- och hållbarhet.
Alltid så inspirerande att del av Måns Lönnroths tankar och resonemang. Vi behöver mer av den här sortens intellektuellt spänstiga resonemang. För att få mer av de nödvändiga förändringarna.