För Sverige är hög avverkningstakt viktigare än klimatet
Det har på sistone skrivits mycket om Europaparlamentets något kaotiska hantering av EU-kommissionens stora klimatlagstiftningspaket ”Fit for 55”. På onsdag, den 22 juni, väntas dock parlamentet till sist ta ställning.
Vecka därpå, tisdag 28 juni, är det dags för EUs miljöministrar att på motsvarande sätt fastställa regeringarnas utgångsposition inför de kommande förhandlingarna mellan ministerrådet och parlamentet om paketet.
Vad den svenska miljöministern, Annika Strandhäll, då kommer att säga, framgår av den ”kommenterade dagordning” hon presenterat inför veckans möte med riksdagens EU-nämnd.
Sju lagförslag står på ministrarnas dagordning, varav fem ingår i ”Fit for 55”. På de flesta punkter är regeringens besked de väntade. Sverige kommer på nästan alla punkter att stödja kommissionens förslag och vill se snabba beslut.
Möjligen kommer Strandhäll att lite försiktigt signalera att Sverige tycker det är lite sent att förbjuda försäljning av bilar med förbränningsmotor först 2035. Men detta har Sverige framfört tidigare, att påpeka det igen lär inte förändra något.
På två punkter är de besked Strandhälls lämnar i dokumentet anmärkningsvärda. Det gäller dels den fria tilldelningen av utsläppsrätter, dels den framtida hanteringen av svenska överprestationer relativt EUs lagstiftning om utsläpp utanför utsläppshandeln.
Sverige efterlyser större gratistilldelning av utsläppsrätter
Mest sensationellt är beskedet att i den strid som stått i Europaparlamentet mellan kristdemokraternas grupp EPP och socialdemokraternas S&D, om hur snabbt den fria tilldelningen av utsläppsrätter ska fasas ut och ersättas av ”koldioxidtullen” CBAM, tycks den svenska regeringen ha hamnat närmare EPP än sina egna partivänner. Strandhäll lovar nämligen EU-nämnden ”att verka för en långsammare avveckling av den fria tilldelningen av utsläppsrätter för sektorer som omfattas av gränsjusteringsmekanismen CBAM”. Med ”långsammare” avses rimligen i förhållande till vad kommissionen föreslagit, och som inte bara hennes partivänner i parlamentet utan dessutom många svenska industriföretag i klimatarbetets frontlinje dömt ut som alltför svag. På vilket sätt näringslivet i ”föregångslandet” Sverige – eller klimatet – skulle vinna på en långsammare övergång från att skydda den tunga industrin inom EU via gratistilldelning istället för CBAM än vad kommissionen föreslår, framgår inte.
Slut på annullering av utsläppsutrymme
Lika anmärkningsvärt (men kanske trots allt mindre förvånande) är att regeringen nu signalerar en radikalt ändrad syn på hur svenska överprestationer under EU-lagstiftningen om utsläppen utanför utsläppshandeln (regleras under EUs ansvarsfördelningsförordning ESR, Effort Sharing Regulation) ska hanteras.
Ända sedan ESR (och dess föregångare ESD) började gälla 2013, har Sverige år efter år överpresterat, dvs. släppt ut mindre än vi enligt EU-lagstiftningen haft rätt till. Efter ett principbeslut i riksdagen har överprestationerna i efterhand löpande annullerats i samband med hanteringen av budgetpropositionen, vilket betytt att utrymmet inte har kunnat säljas till andra EU-länder (vilket ESR medger). När riksdagen i december antog statsbudgeten för 2022, annullerades på detta sätt ett icke-utnyttjat utsläppsutrymme 2019 på 4,9 miljoner ton koldioxid.
Annulleringen innebär att alla de insatser för att minska utsläppen utanför utsläppshandel som svenska politiker, medborgare och företag 2019 gjorde, genom att till exempel cykla och åka kollektivt istället för att ta bilen, till höga kostnader blanda in biodrivmedel i all bensin och diesel, kasta ut de sista oljepannorna och försöka minska jordbrukets utsläpp av metan och lustgas, inte var tomma symbolhandlingar, utan faktiskt reellt bidrog till att hålla nere EUs samlade påverkan. Om utrymmet hade sålts, skulle klimatnyttan eliminerats.
Nu vill regeringen överge principen att svenska överprestationer relativt ESR ska annulleras. Omläggningen är kopplad till de nya krav på medlemsstaterna att öka nettoinlagringen av koldioxid i landskapet och träprodukter, som finns i kommissionens förslag till skärpning av den så kallade LULUCF-förordningen (Land-Use, Land-Use Change and Forestry), som ministrarna ska hantera den 28 juni.
Förslaget är egentligen inte ett initiativ från kommissionen utan bara en tillämpning av den uppgörelse om EUs klimatlag som slöts för ett år sen, och som bland annat innebär att nettoinlagringen 2030 ska uppgå till minst 300 miljoner ton.
Kommissionens lagförslag innebär att medlemsstaterna blir skyldiga att till 2030 öka inlagringen från idag 265-270 till 2030 minst 310 miljoner ton koldioxid per år. Detta beting föreslås fördelas mellan medlemsstaterna dels på basis av den nettoinlagring länderna rapporterat in för 2016-2018, dels deras andel av de arealer inom unionen som definieras som ”brukade”.
Det inrapporterade svenska basvärdet för 2016-2018 är drygt 43 miljoner ton koldioxid. Eftersom vår andel av den brukade arealen inom EU är 9,34 procent, förväntas det att vi ska svara för 9,34 procent av den samlade ökning av inlagringen på drygt 42 miljoner ton som krävs om totalmålet 310 miljoner ton ska nås 2030, knappt 4 miljoner ton. Sammanlagt ger det ett krav på Sverige om en nettoinlagring på drygt 47 miljoner ton.
För att Sverige redan 2030 ska nå dit, räcker det inte med att till exempel återväta en del utdikade våtmarker, vilket idag påbörjats i försöksskala. Det krävs sannolikt att uttaget av virke ur de svenska skogarna minskar så att virkesförrådet, skogarnas kollager, ökar snabbare än idag.
Det underliggande basvärdet (de dryga 43 miljoner ton som rapporterats för 2016-2018) kommer att justeras med säkrare data inom ett par år. Den slutliga, svenska bassiffran kommer därför antagligen att bli lägre än den kommissionens förslag utgår från. Det leder i så fall till att det samlade gapet upp till 2030-målet 310 miljoner ton blir större än man hittills räknat med, vilket får till konsekvens att de slutgiltiga kraven om att öka kolinlagringen kommer att skärpas för samtliga medlemsstater, även Sverige.
Det regeringen klargör i den kommenterade dagordningen är att Sverige inte har för avsikt att klara de kommande kraven genom att öka nettoinlagringen av koldioxid i landskapet och träprodukter. I stället ska de klaras genom att upphöra med annulleringen av svenska överprestationer enligt ESR, dvs. eliminera klimatnyttan av minskat bilåkande och den hett diskuterade reduktionsplikten: ”Målet inom LULUCF bedöms kunna uppnås genom ESR överskott, vilket möjliggör en årlig avverkning upp till och vad som nationellt bedöms vara en hållbar avverkningsnivå.”
Genom denna manöver kommer svenska extrainsatser för lägre utsläpp därmed inte längre att ge något nettobidrag i klimatarbetet. Däremot kommer de att säkra ett fortsatt högt virkesuttag ur de svenska skogarna.
———————
Kommentar: Vi måste både minska utsläppen och öka kolinlagringen, men måste man välja är det samhällsekonomiskt mycket billigare att öka kolinlagringen.
I den kommenterade dagordningen prioriterar Sverige nu explicit kubikmetrar framför atmosfärens koldioxidhalt.
Vad de som utformat Sveriges ståndpunkt, och skapat denna direkta koppling mellan å ena sidan nivån på de svenska utsläppen, å andra sidan avverkningsintensiteten, möjligen inte inser, är att de med denna manöver ger motiv för dem som (liksom jag) av både klimat- och naturvårdsskäl anser att det är nödvändigt att undanta mera skog från skogsavverkning, att ändra sitt beteende och nu faktiskt börja öka sitt bilåkande igen, skjuta upp elbilsköpet, cykla mindre, hoppas att reduktionsplikten kollapsar, och i största allmänhet önska att de framtida svenska ESR-utsläppen blir så höga som möjligt…
[…] klimatpolitiska analytikern Magnus Nilsson – som skrivit mest och bast om frågan – pekar i stället ut skogsägarna som de stora […]
[…] För Sverige är hög avverkningstakt viktigare än klimatet […]
[…] För Sverige är hög avverkningstakt viktigare än klimatet […]