Magnus Nilsson Produktion

Hur ska Sverige göra för att till 2030 sänka energianvändningen med 2-3, 10 eller kanske 19 procent?

Den 1 mars, om drygt fyra veckor, ger EU-kommissionen medlemsstaterna besked om vilken energianvändningsnivå de måste utgå från i sin planering fram till utgången av 2030.

För Sverige, där energidebatten fokuserar på hur vi snabbt ska kunna öka produktionen och användningen av el, handlar beskedet inte om hur mycket vi får öka energianvändningen, utan om vi till 2030 måste sänka den med 2-3, 10 eller rentav 19 procent. Den högre siffran verkar mera sannolik än de lägre.

Det handlar om EUs nya energieffektivitetsdirektiv, som slutförhandlades under det svenska ordförandeskapet våren 2023 och började gälla i september i fjol. Den svenska regeringen lotsade fram och gav sitt stöd till beslutet, som också fick tummen upp av de flesta svenska ledamöter i Europaparlamentet.

Enligt direktivet får den totala slutanvändningen av energi* inom EU 2030 inte överstiga 763 Mtoe (miljoner ton oljeekvivalenter), vilket motsvarar knappt 8 874 TWh (terawattimmar).

Ramen för den slutliga energianvändningen 2030 fastslås i punkt 1 i artikel 4:

”1. Medlemsstaterna ska kollektivt säkerställa en minskning av energianvändningen på minst 11,7 % till 2030 jämfört med EU:s referensscenarioprognoser från 2020, så att unionens slutliga energianvändning uppgår till högst 763 Mtoe. /…/”

I artikelns punkt 2 fastslås att nivån 763 Mtoe är bindande.

Nivån 763 Mtoe och målet om en minskning ”på minst 11,7 %” relateras således inte till nuvarande eller tidigare energianvändning, utan till den prognos för användningen 2030 som kommissionen tagit fram i dialog med medlemsstaterna, och som ungefär motsvarar ”business as usual”, dvs. vad som antas hända om inga ytterligare åtgärder sätts in.

Jämfört med 2022 (då den slutliga användningen av energi inom EU var 940 Mtoe) betyder ”energianvändningstaket” på 763 Mtoe att slutanvändningen av energi i medlemsstaterna till 2030 måste minska med i genomsnitt knappt 19 procent.

Det handlar om ett nollsummespel; för att en medlemsstat ska kunna tillåtas minska sin energianvändning mindre än 19 procent, måste andra stater minska mera.

De användningsnivåer för respektive medlemsstat som kommissionen 1 mars kommer att fastslå, ska i sin tur vara utgångspunkten när regeringarna senast 30 juni i år fastställer de nya, uppdaterade nationella energi- och klimatplaner som är ett av unionens viktigaste redskap för att säkra de antagna energi- och klimatmålen.

Fördelningen av energianvändningsutrymmet mellan medlemsstaterna ska primärt baseras på en formel i direktivets bilaga I, som ger ett standardvärde för respektive medlemsstat. Senast den 1 februari, dvs. på torsdag i denna vecka, ska samtliga EU-regeringar meddela kommissionen dels vilket energianvändningsutrymme formeln beräknas ge för det enskilda landet 2030, dels ”en vägledande utvecklingsbana” från nuläget till nivån 2030. Direktivet tillåter en planerad avvikelse från det 2030-värde formeln levererar på högst 2,5 procent (punkt 4 i artikel 4).

Om kommissionen, när den sammanställt samtliga nationella rapporter, bedömer att summan överstiger det lagstadgade, kollektiva 2030-taket på 763 Mtoe, ska den, enligt direktivet, senast 1 mars 2024 ”lägga fram ett korrigerat vägledande nationellt energieffektivitetsbidrag för slutlig energianvändning”, dvs. ålägga de medlemsstater som rapporterat högre energianvändning än vad som följer av formeln i bilaga I att justera sin energiplanering på ett sådant sätt att den samlade energianvändningen inom unionen 2030 inte överstiger 763 Mtoe.

I punkt 5 i artikel 4 sägs samtidigt att kommissionen inte får sänka målnivån för medlemsstater som rapporterat i linje med formeln i bilaga I. Konsekvensen blir att utrymmet för kommissionen att meddela högre användningsnivåer för något land än de som följer av formeln i bilaga I antagligen är väldigt begränsat.

Hur mycket måste den svenska energianvändningen minska?

För två veckor sedan avrapporterade Energimyndigheten ett regeringsuppdrag som handlade om att beräkna vilket energianvändningsutrymme det nya direktivet tilldelar Sverige. Myndigheten konstaterar att enligt formeln i direktivet får den svenska energianvändningen 2030 uppgå till högst 292 TWh (med en uppräkning på 2,5 procent 299 TWh). Jämfört med 2022 (då den svenska energianvändningen beräknas ha uppgått till 360 TWh), skulle detta innebära en minskning med 19 resp. 16,9 procent.

Med hänvisning till att det på andra ställen i direktivet talas om att kommissionen vid fördelningen av energianvändningsutrymme ska beakta ”nationella omständigheter”, och att kommissionens prognos för 2030 inte tillräckligt beaktar effekterna av de nya elslukande, svenska industriprojekten, hävdar dock Energimyndigheten att när en slutlig taknivå fastställs, måste Sverige tilldelas ett större utrymme än vad som ”mekaniskt” följer av formeln i bilaga I. Kommissionens prognos duger helt enkelt inte. Med en justerad prognos skulle formeln i bilagan leda till en minskning av den svenska energianvändningen 2022-2030 på ”bara” kring 10 procent.

Fast allra bäst vore det, enligt myndigheten, om tilldelningen av svenskt energianvändningsutrymme inte baserades på kommissionens utan på Energimyndighetens egen prognos. Med en sådan, hemsnickrad lösning, skulle den svenska energianvändningen fram till 2030 inte behöva minska med mer än på sin höjd ett par procent.

Senast den 1 februari, på torsdag, måste alltså regeringen meddela kommissionen hur Sverige anser att direktivet bör tolkas och vilken energianvändningsnivå 2030 den svenska planeringen och den uppdaterade svenska energi- och miljöplanen bör utgå från. En månad senare meddelar kommissionen vad som gäller.

Med tanke på att kommissionens uppdrag, i enlighet med direktivtexten, är att fördela ett samlat utrymme på 763 Mtoe, och att direktivet tydligt säger att tilldelningen primärt ska styras av formeln i direktivets bilaga I, måste nog både den svenska regeringen, myndighets-Sverige och det svenska samhället i stort ställa in sig på att planera för en minskning av den svenska energianvändningen fram till 2030 med 17, kanske rentav 19 procent.

Kravet på förändring kan förefalla mycket långtgående, men i andra EU-länder, till exempel i unionens bjässar Frankrike och Tyskland, har man redan presenterat lagstiftning och planer för att kraftigt dra ned på energianvändningen. Enligt en lag som antogs av förbundsdagen i höstas, ska den tyska energianvändningen 2030 uppgå till högst 1867 TWh, en minskning med drygt 22 procent jämfört med 2021. I det franska utkastet till uppdaterad nationell energi- och klimatplan siktar man på en energianvändning 2030 på 1209 TWh, 19 procent lägre än 2022.

Om fler medlemsstater visar sig lika ambitiösa som Tyskland, kommer kommissionen kanske att kunna tillåta Sverige att minska energianvändningen något mindre än 17 eller 19 procent, men det kan visa sig att andra medlemsstater bedöms ha större rätt till eventuellt utestående utrymme än Sverige.

Hur tänkte regeringen?

Planerna på att sänka energianvändningen inom EU handlar till en del om klimatpolitik, men ännu mera om säkerhetspolitik och självförsörjning. Med lägre energianvändning blir det (generellt sett) lättare att sänka utsläppen, men det gör det betydligt enklare att dels avveckla beroendet av rysk gas. dels säkra en robust energiförsörjning även i lägen där möjligheterna till import från resten av världen hotas.

Men hur tänkte egentligen den svenska regeringen när man lotsade fram denna lagstiftning?

– En första (faktiskt mindre djuplodande) fråga är hur den tänkt sig att kraven på Sverige att sänka sin energianvändning ska kunna förenas med prognoserna om en betydligt högre elanvändning, kopplade till planerna att dramatiskt öka produktionen av vätgas för bland annat ståltillverkning och framställning av drivmedel.

– En andra, mera fundamental fråga är hur det gick till när den svenska regeringen, till synes utan att problematisera saken eller söka efter nationella undantag, som ordförandeland valde att lotsa fram en europeisk lagstiftning som av allt att döma går på tvärs med den nationella energi- och klimatpolitiken på ett ganska dramatiskt sätt, ett faktum som hittills inte beaktats i den nationella diskussionen. Hur ser regeringens plan ut?

* I energieffektivitetsdirektivet definieras begreppet ”slutlig energianvändning” på följande sätt:
”all energi som levereras till industrin, transporter (inklusive energianvändning inom internationell luftfart), hushåll, offentliga och privata tjänster, jordbruk, skogsbruk och fiske samt andra slutanvändarsektorer, undantaget energianvändning inom internationell sjöbunkring, omgivningsenergi och leveranser till omvandlingssektorn och energisektorn, och förluster till följd av överföring och distribution enligt definitionen i bilaga A till förordning (EG) nr 1099/2008.”

Den intresserade kan läsa mera om bland annat energieffektivitetsdirektivet och det omarbetade direktivet om förnybar energi i en komplettering till ESO-rapporten ”Temperaturhöjning i klimatpolitiken” som kan laddas ned här.

Osannolikt att Sverige klarar EUs klimatlagstiftning

(Texten nedan publicerades under eftermiddagen 22/12 på Altinget.se. Sedan publiceringen har SDs klimatpolitiske talesperson, Martin Kinnunen, på SVT (start 08:45 in i inslaget) förklarat att hans parti sannolikt kommer att motsätta sig regeringens tankar om en nationell utsläppshandel. Samtidigt måste just denna åtgärd i nuläget betraktas som helt avgörande för om Sverige ens rent teoretiskt ska kunna leva upp till kraven i ESR, EUs ansvarsfördelningsförordning.)

Tidöpartiernas klimathandlingsplan räcker inte på långa vägar om Sverige ska uppfylla kraven i EUs nya klimatlagstiftning.

Med de föreslagna åtgärderna kommer utsläppen utanför utsläppshandeln att börja minska märkbart tidigast 2027, för sent för att EU-lagstiftningens krav ska kunna uppfyllas. När det gäller åtgärder för att öka inlagringen av kol i landskapet och i träprodukter kommer förslagen inte i närheten av vad lagstiftningen fordrar.

Den 30 juni 2024 ska alla EU-länder lämna en uppdaterad version av sina nationella energi- och klimatplaner till EU-kommissionen. För att Sverige ska ha en chans att klara EU-lagstiftningens krav, måste Tidöpartierna senast tills dess presentera ytterligare åtgärder som dels säkrar att användningen av fossila drivmedel senast 2025 börjar minska med åtminstone 6-7 procent om året, dels begränsar det årliga uttaget av virke ur den svenska skogen med ett par-tre miljoner kubikmeter. Att skjuta upp åtgärderna kommer bara att göra allting mycket svårare och dyrare.

Om Sverige respekterar eller bryter mot EUs klimatlagstiftning avgör naturligtvis inte i sig hur det ska gå för världen; några miljoner ton svenska koldioxidutsläpp hit eller dit gör just ingen skillnad. Och de böter EU-domstolen eventuellt kan utdöma om vi bryter mot lagstiftningen, kan nog den svenska statskassan hantera utan svårigheter.

Problemet är att om inte Sverige respekterar EU-lagstiftningen, kommer förmodligen ytterligare ett antal EU-länder att följa efter (och vilka är vi att i så fall kritisera detta?). Om det sker, kommer EU inte längre att uppfylla sina åtaganden under Parisavtalet, vilket i sin tur leder till att unionen inte längre kan fortsätta att fungera som den viktigaste motorn i det globala klimatarbetet.

Skulle detta inträffa, är vi riktigt illa ute.

Vart processen tar vägen avgörs i medlemsländerna, bland annat i Sverige. Därför måste Tidöpartiernas klimathandlingsplan snabbt kompletteras med ytterligare, kraftfulla åtgärder som snabbt ger effekt.

Det handlar om två av de centrala delarna av EUs klimatlagstiftning:

– Ansvarsfördelningsförordningen (Effort Sharing Regulation, ESR) som sätter nationella tak för utsläppen utanför nuvarande utsläppshandelssystem (ETS1). Det handlar främst om fossila drivmedel (vägtrafik och arbetsmaskiner) och om jordbrukets utsläpp av metan och lustgas. Från dessa verksamheter får Sverige 2021-2030 maximalt släppa ut ungefär 270 miljoner ton koldioxid. I praktiken handlar det om att mellan 2024 och 2030 halvera försäljningen av fossila drivmedel.

– LULUCF-förordningen, som ställer krav på medlemsstaterna att öka kolinlagringen i landskapet och i träprodukter. Från och med 2026 måste den årliga nettoinlagringen i Sverige successivt öka så att den 2030 är minst 4 miljoner ton högre än den var 2016-2018, en ökning med kring 10 procent. Denna ökning krävs om EUs löfte att till 2030 minska nettoutsläppen av växthusgaser med minst 55 procent (jämfört med 1990) ska kunna hållas.

När det gäller kolinlagringen innehåller klimathandlingsplanen enbart närmast kosmetiska åtgärder; lite bidrag till återvätning av våtmarker, lite tankar om att bygga mera i trä. Det går i planen inte ens att skönja en ambition att respektera EU-lagstiftningen.

Beträffande ESR-utsläppen innehåller planen en enda åtgärd som mer än marginellt kan påverka utsläppen. Det gäller tankarna på en nationell utsläppshandel för de fossila bränslen som inte omfattas av nuvarande utsläppshandel.

I planen säger Tidöpartierna att när EUs nya, obligatoriska utsläppshandelssystem (ETS2) införs 2027, ska handeln i Sverige inte bara att omfatta de verksamheter som obligatoriskt måste ingå – vägtrafik, individuell uppvärmning och viss industriverksamhet.För Sveriges del vill regeringen utvidga ETS2 till att omfatta all fossilbränsleanvändning som inte ingår i nuvarande utsläppshandel (ETS1), dvs. även till exempel dieselanvändningen inom jordbruk, arbetsmaskiner och fiskebåtar. Detta är verksamheter som hittills i stort sett varit undantagna från energi- och koldioxidskatter, och ibland rentav fått bidrag av staten kopplade till sin dieselförbrukning.

Med ETS2 sätts ett unionsövergripande tak för de återstående, samlade koldioxidutsläppen från de verksamheter som omfattas. Om 18-19 år upphör utgivningen av ETS2-utsläppsrätter, vilket innebär näst intill ett förbud mot fossila drivmedel inom EU.

För att klara EU-lagstiftningen måste de svenska ESR-utsläppen minska mera än vad som följer av ETS2. Därför vill regeringen att de svenska ETS2-utsläppen även ska omfattas av en nationell utsläppshandel. Genom att snabbt strypa utgivningen av svenska utsläppsrätter ska försäljningen av fossila bränslen från och med 2027 kunna minska i så högt tempo att Sverige kan hålla de samlade ESR-utsläppen 2021-2030 inom den lagstadgade ramen på 270 miljoner ton.

För att klara ut hur det nationella systemet ska se ut och länkas till EU-systemet, tillsätts under 2024 en särskild utredning.

Problemet är att om inte ESR-utsläppen (efter den ökning på 4-5 miljoner ton per år som regeringen räknar med blir följden av att man vid årsskiftet sänker både reduktionsplikten och drivmedelsskatterna) börjar minska rejält redan 2025 eller 2026, dvs. redan innan utsläppshandeln startar, måste utsläppshandeln 2027-2030 tvinga fram en årlig minskning av försäljningen av fossila drivmedel med minst 10-15 procent.

Det innebär att utgivningen av svenska utsläppsrätter måste bli väldigt begränsad, vilket i sin tur kommer att leda till att utsläppsrätterna blir dyra och till priser på fossila drivmedel på nivåer vi hittills aldrig upplevt. Om Tidöpartierna menar allvar med sin försäkran att man både tänker respektera EU-lagstiftningen och avvakta med ett nationellt handelssystem till 2027, måste man samtidigt berätta för medborgarna om de extremt höga priser på fossila drivmedel som väntar mot slutet av decenniet, sannolikt över 40 kronor per liter. I spåren av de dyra drivmedlen kommer andrahandspriserna på avgasbilar att kollapsa, samtidigt som priserna på elbilar lär dra iväg.

Det är svårt att tro att medborgarna kommer att acceptera en sådan utveckling. Upplägget försätter de politiskt ansvariga i en omöjlig situation. Sannolikt kan vi emotse samma politiska massflykt från utsläppshandeln som vi i fjol upplevde med reduktionsplikten.

Om inte Tidöpartierna mycket snart skärper sin klimatpolitik blir det helt enkelt omöjligt för Sverige att efterleva EU-lagstiftningens krav.

Läs mera i

Temperaturhöjning i klimatpolitiken (ESO 2023)

Sveriges klimatstrategi – 46 förslag för klimatomställningen i ljuset av Fit for 55

Ökade virkesuttag i den svenska skogen kan tvinga fram dyrare drivmedel

Av en artikel i Aftonbladet framgår att virkesuttagen i södra Sverige plus den naturliga avgången (träd som dött utan avverkning) under några år varit större än tillväxten. Det här kan tvinga Sverige till ännu tuffare åtgärder för att minska användningen av fossila drivmedel. Det är inte en konsekvens av EUs nya, tuffare klimatlagstiftning, utan egentligen av den gamla.

EUs LULUCF-förordning ställer krav på medlemsstaterna att lagra in kol i skog, mark och träprodukter. Lagstiftningen är indelad i två faser med lite olika kravstruktur. Under den första fasen (2021-2025) gäller de regler som beslutades 2018, under den andra fasen (2026-2030) de beslut som togs våren 2023.

Lite förenklat:

– 2021-2025 brukar kravet  kallas ”no-debit”. Det innebär att medlemsstaterna måste upprätthålla den historiska nettoinlagringen av koldioxid. För skogsmark plus träprodukter gäller att snittinlagringen under de fem åren måste vara lika hög som den var 2000-2009 (för jordbruksmark är basperioden 2005-2009). Den svenska, skogliga referensnivån (FRL, Forest Reference Level) är fastslagen till 38,721 miljoner ton. Lägre än så får inte den årliga snittinlagringen i skogen bli 2021-2025.

– 2026-2030 gäller i stället att den genomsnittliga totala, årliga nettoinlagringen måste utvecklas så att den 2030 är 4 miljoner ton CO2 högre än snittvärdet 2016-2018, oavsett om inlagringen sker i skogen, i marken eller i träprodukter (se bilaga IIa, kolumn C i LULUCF-förordningen).

De siffror som återges i AB-artikeln antyder att det kan bli svårt för Sverige att klara kraven under fas 1, men underlättar sannolikt, paradoxalt nog, kravuppfyllandet under fas 2.

Det här får konsekvenser för vilken politik som behöver bedrivas när det gäller användningen av fossila drivmedel.

– Under fas 1 (2021-2025) leder underprestation automatiskt till att medlemsstatens utrymme för utsläpp utanför utsläppshandeln (den så kallade ESR-sektorn, vars utsläpp i Sverige till 60-65 procent beror på förbränning av fossila drivmedel, till 20-25 procent utgörs av metan och lustgas från jordbruket) i motsvarande mån måste minskas. Sveriges grundtilldelning av utsläppsutrymme utanför utsläppshandeln uppgår 2021-2030 till knappt 270 miljoner ton. Blir kolinlagringen i Sverige 2021-2025 lägre än LULUCF-förordningen kräver, minskas denna siffra i motsvarande mån. Eftersom det knappast går att till 2030 nämnvärt minska utsläppen från jordbruket, handlar det i praktiken att om att användningen av fossila drivmedel måste minska ytterligare.

– Under fas 2 (2026-2030) leder den låga kolinlagringen 2016-2018 till att den baslinje inlagringskravet relateras till sänks. Eftersom kravet på Sverige 2030 är en total inlagring motsvarande baslinjen plus 4 miljoner ton, leder ”dippet” i inlagring 2016-2018 paradoxalt nog till att kravet om totalinlagring 2026-2030 faller.

Det kan därför visa sig att Sverige, för att klara EU-lagstiftningen, behöver uppnå en högre total inlagring 2021-2025 än 2026-2030, detta trots att lagstiftningen ser tuffare ut för den senare fasen. Plus att åtgärderna för att minska fossilbränsleanvändningen i Sverige måste bli ännu tuffare än man hittills tänkt sig.

En indikation om hur det går får vi på torsdag 14 december, då Naturvårdsverket publicerar fastställd klimatstatistik för 2022.

Panikläge för svensk klimatpolitik

Den svenska klimatpolitiken är i panikläge.

Ska Sverige ha en chans att uppfylla de krav om utsläppsminskningar till 2030 som finns i den nya EU-lagstiftningen, måste regering och riksdag snabbt fatta beslut som senast 2025 rejält börjar pressa ned utsläppen.

Dröjer det längre, kommer det att krävas åtgärder av en karaktär som närmar sig vad som överhuvudtaget kan bedömas som genomförbart och rimligt i ett demokratiskt samhälle.

Det gäller kraven på medlemsstaterna att minska alla typer av utsläpp utanför utsläppshandeln (brukar kallas ”ESR-utsläpp”). I praktiken handlar det dock nästan uteslutande om att snabbt pressa ned användningen av fossila drivmedel i trafiken och i arbetsmaskiner (traktorer, skogsmaskiner, grävmaskiner etc.).

Av de svenska ESR-utsläppen utgörs en knapp fjärdedel av metan och lustgas från jordbruket, utsläpp som legat stilla i flera decennier, och därför knappast lär gå att minska nämnvärt före 2030. Resten utgörs nästan uteslutande av utsläpp från förbränning av fossila drivmedel.

I ett första skede handlar det om att neutralisera de utsläppsökningar på 4-4,5 miljoner ton per år, som regeringen räknar med följer av besluten att från årsskiftet radikalt sänka både reduktionsplikten och drivmedelsskatterna.

Därefter måste utsläppen till 2030 minska med ytterligare 6-7 miljoner ton. Det handlar om att halvera försäljningen av fossila drivmedel.

Hur tuffa åtgärder som krävs, beror på hur snabbt de sätts in:

– Börjar åtgärderna leverera vid årsskiftet 2024/25, måste användningen av fossila drivmedel därefter årligen minska med 6-8 procent, redan det mer än dubbelt så snabbt som genomsnittet de senaste 10 åren.

– Får politiken effekt först 2026, krävs ännu mera – 10-11 procent per år. Fortfarande sannolikt genomförbart.

– Sker omläggningen först 2027 stiger siffran till 17-18 procent. Då talar vi om åtgärder som är så kraftfulla att de eventuellt är omöjliga att ta till i ett demokratiskt samhälle annat än kortsiktigt och i rena krislägen. Väntar man med åtgärder till 2027 är det helt enkelt förmodligen omöjligt för Sverige att klara kraven i EU-lagstiftningen.

Beräkningarna utgår från att Sverige från och med 2025 utnyttjar möjligheten att utvidga sitt ESR-utrymme genom att överföra utsläppsutrymme från utsläppshandeln till ESR-sektorn. De utgår dessutom från det optimistiska antagandet att Sverige lyckas uppfylla de krav på kolinlagring i landskapet 2021-2025 som EU-lagstiftningen ställer. Missar Sverige inlagringskraven (och det finns en del som tyder på det), krävs ännu större utsläppsminskningar.

Om andra EU-länder lyckas föra en tuffare politik än Sverige, och minskar sina utsläpp mera än lagstiftningen kräver, finns en mikroskopisk chans att Sverige på sluttampen kan klara lagkraven genom att köpa outnyttjat utsläppsutrymme. Men om denna möjlighet överhuvudtaget kommer att uppträda, beror på hur tufft övriga EU-länder driver klimatarbetet.

Tyvärr finns det hittills inte mycket som tyder på att vare sig regeringen eller den politiska oppositionen insett hur allvarligt läget är.

Utrymmet för Sverige att möta kraven i den nya EU-lagstiftning man själv medverkat till (den klubbades faktiskt under det svenska ordförandeskapet!), krymper just nu i en förfärande takt. Innehållet i den klimathandlingsplan regeringen inom kort ska presentera, indikerar om vår politiska ledning förstått.

Gästbloggare Måns Lönnroth: Om det sociala immunförsvaret och skogen

Normalt skriver jag själv allt på min blogg. Texten nedan är dock författad av Måns Lönnroth. Måns har en lång bakgrund inom forskning, statsförvaltning och politik. 1994-1999 var han statssekreterare på miljödepartementet, 2000-2006 vad han VD för forskningsstiftelsen Mistra. Texten nedan är hans inledning till en diskussion om skogsnäringen bristande förmåga till förnyelse vid seminariet ”Blue Skies dialogue” som hölls på Dalagård mellan Avesta och Garpenberg 16-17 oktober 2023.

—————————————

Jag skall tala om ”systemskiften och vad vi kan förvänta oss”.

Som vi vet hänger allting ihop med allting annat. Men när vissa saker hänger mer ihop, än med andra saker, kan vi tala om ett system. Är systemet en del av samhället, måste systemet definieras utifrån en idé om ett problem som skall lösas. När idén av ett eller annat skäl förändras, omformuleras eller utvecklas, förändras också vår avgränsning av systemet.

När systemet är en del av samhället består systemet också av organisationer, och organisationer handlar i sin tur om makt.  Ett systemskifte innebär då ett idéskifte som i sin tur oftast föregås av en maktkamp.

Dags för ett citat av Victor Hugo och sedan ett av Max Planck. Hugo först: ”Ingenting är mäktigare än en idé vars tid har kommit”. Jag har formulerat en följdsats: ”Ingenting möter så kraftigt motstånd som en ny idé som hotar en befintlig idé.”

Jag skall berätta om två idéer som nu är självklara men som likafullt mötte mycket stort motstånd när de först formulerades. Min ingång för att förstå detta motstånd är genom en metafor: ”det sociala immunförsvaret”. Mer om det sociala immunförsvaret nedan.

Efter dessa två exempel med motstånd mot nya idéer skall jag ta upp en tredje idé som inte mötte motstånd. Och ge min förklaring varför detta inte skedde.

Till sist skall jag ta upp ett möjligt idéskifte inom det svenska skogsbruket – idén att skogsbruket nu också måste ta hänsyn till effekter på det globala klimatet.

Därför ett citat av Max Planck, kvantmekanikens farfar: ”Vetenskapen framskrider begravning för begravning”.

Hade Planck levt idag hade han nog sagt att även ”yrkeskårer framskrider begravning för begravning”. Mer om detta nedan.

Två idéer som mött kraftfullt motstånd innan de tog över:

Det förta exemplet är välkänt inom medicinhistorien: motståndet mot att förlossningsläkare skulle tvätta händerna innan de deltog vid en förlossning. Ignaz Filip Semmelweis var 1848 chef för en av två förlossningskliniker på ett sjukhus i Wien. På hans klinik var dödligheten i barnsängsfeber 6 ggr högre än på den andra kliniken. Han visade att orsaken var att läkarstudenterna på hans klinik inte tvättade händerna mellan en obduktion och en förlossning. Han bespottades, hånades och drevs bort från sjukhuset.

Det andra exemplet är inte lika välkänt men likafullt mycket talande. Elting Morison vid MIT, Massachusetts Institute of Technology, har skrivit historien om hur den amerikanska flottan i början av förra seklet envetet vägrade införa ett helt överlägset kanonsikte. Innan det nya kanonsiktet introducerades, korrigerades kanonernas riktning manuellt för både fartygets och målets rörelser till havs. Det nya kanonsiktet korrigerade automatiskt för fartygens rörelser. Men den amerikanska flottan vägrade införa det nya siktet ända tills den tvingades av marinministern. Elting Morison förklarade flottans motstånd mot det överlägsna siktet med att detta skulle göra många yrkesskickliga medarbetare i en befintlig organisation onödiga.

Den som vill kan också fundera på ytterligare ett exempel: Thomas Edisons envetna motstånd mot ett skifte från likström till växelström. Hans idé om det framtida elsystemet byggde på massproducerade ”små modulära likströmskraftverk”. Idén kollapsade när transformatorn gjorde det möjligt att bygga stora kraftverk långt bort från användarna. Edisons kampanj mot växelströmmen är välkänd i elsystemens historia.

Det sociala immunförsvaret och dess mördarargument

Exemplen visar hur överlägsna idéer kan motarbetas.

Min metafor för detta motstånd är Det sociala immunförsvaret.

Evolutionen har gett människan (och alla andra varelser) ett immunförsvar. Dess uppgift är skydda individen mot främmande kroppar – bakterier, virus – och har utvecklat en hel uppsättning mekanismer därför. Särskilda mördarceller spelar en central roll. Man kan till och med säga att immunförsvaret ger en biologisk definition av vad det innebär att vara en individ. Det är därför transplantationer kräver så avancerade läkemedel.

I min metafor har organisationer – också yrkeskårer och professioner – ofta ett socialt immunförsvar: Mördarcellernas motsvarighet är mördarargumenten, vars syfte är att värna organisationens identitet genom att underminera tilltron till nya idéer som kan hota organisationen. Extremexempel är tobaksindustrin och rökning, oljeindustrin och klimatet, men exempel finns också inom yrkeskårer, frivilligorganisationer och andra former av sociala organisationer.

Jag återkommer till det sociala immunförsvaret och dess mördarceller senare. Först ett exempel där det sociala immunförsvaret inte slog till och varför.

Miljöpolitiken som kostnad eller som drivkraft för industrins strukturomvandling

Den svenska miljörörelsen vill gärna tro att den svenska miljöpolitiken kom till tack vare den. Och berättar om Rachel Carsons bok ”Tyst vår”, som kom ut på svenska 1963.

Det är inte helt fel men är inte heller hela sanningen. Miljörörelsen var fram till början av 1980-talet inte en rörelse utan ett antal rätt disparata rörelser. En handlade om vattenkraften, en annan om industrin och inte minst städernas avloppsvatten, en tredje, som huvudsakligen bestod av kemister, handlade om Rachel Carsons frågeställning om upplagringen av kemikalier i ekosystemen, en fjärde del handlade om det storskaliga skogsbruket osv.

Samma år som Carsons bok kom ut på svenska, 1963, gick Ingmar Eidem från den svenska skogsindustrin till finansministern Gunnar Sträng och föreslog att industrin och regeringen skulle bilda ett gemensamt institut för att minska industrins vatten- och luftföroreningar. Resultatet blev IVL, som startade 1966, året före Naturvårdsverkets start 1967.

Samarbetet mellan IVL och SNV fungerade utmärkt och den dåvarande svenska industrins utsläpp till vatten och luft minskade ner till ofarliga nivåer på 30 år. När sedan klorblekningen dök upp som fråga fortsatte arbetet på samma sätt.

Samarbetet byggde på en helt avgörande idé: rätt utformad var miljöpolitiken inte en kostnad utan en drivkraft för industrins strukturomvandling.

Denna miljöpolitik skapade nämligen utrymme för nya och mindre nedsmutsande industriinvesteringar genom att tvinga fram stängningar av gamla och kraftigt nedsmutsande anläggningar.

Därmed ställde sig också LO bakom miljöpolitiken och därmed också den socialdemokratiska regeringen.

Ingmar Eidem var nyckelpersonen eftersom han hade insett att enda sättet att skapa utrymme för att bygga ut den moderna massa- och pappersindustrin var att lägga ned de gamla, ineffektiva och nedsmutsande pappers- och massafabrikerna. Han övertygade först Wallenberg och sedan hela Industriförbundet.

Samarbetet mellan IVL och SNV fungerade bra därför att det drevs av ingenjörer på båda sidor. Denna yrkeskår kunde enas om både vad som var ekologiskt nödvändigt och vad som var tekniskt möjligt vid en given tidpunkt. Däremot var de oftast oeniga om i vilken takt det möjliga skulle genomföras.

Hade IVL kommit till stånd efter SNV är det inte alls säkert att det gått lika bra. Då hade nog andra mera tekniskt obildade men konfliktorienterade yrkeskårer som ekonomer eller jurister tagit över.

SNV och IVL skötte i det stora hela den industriella delen av den svenska miljöpolitiken helt själva utifrån miljöskyddslagen och koncessionsnämnden för miljöskydd. I vissa knepiga frågor kunde ett ärende överklagas till regeringen. Dåvarande chefen för Naturvårdsverket, Valfrid Paulsson, var mycket nöjd med hur samarbetet mellan myndigheten och industrin hade utvecklats.

Men det hör också till saken att han inte var lika engagerad i den del av miljöpolitiken som handlade om naturvården. Dock var han för att  begränsa vattenkraftsutbyggnaden och deltog i en första majdemonstration med ett plakat om att skydda Vindelälven.

Jägmästarkåren och ett klimatanpassat skogsbruk

Nu till Max Planck. Han var född 1858 och skall i 20-årsåldern ha frågat en professor i fysik om han skulle studera ämnet. Svaret skall ha varit: ”Ingen idé, allt är redan upptäckt”. Planck struntade i rådet och blev med tiden kvantmekanikens farfar. Man kan förstå att han sade: ”Vetenskapen framskrider begravning för begravning”.

Jag tror samma sak gäller för professioner och yrkeskårer. Deras identitet bygger på en gemensam utbildning, grundad i vetenskap och beprövad erfarenhet.

Den vetenskapliga världen är som social organisation betraktat ett nätverk. I ett nätverk bestämmer ingen över någon annan. Varje medlem har rätt till sin idé. I en hierarki däremot kan den som har makten tvinga igenom en ny idé.

En yrkeskår är en nätverksorganisation. De allra flesta behåller de idéer de fick med sig i utbildningen. Exemplen ovan visar yrkeskårernas makt. Det starkaste motståndet mot en ny idé kommer från en yrkeskår som känner sig hotad.

Argumentet: ”EU skall inte lägga sig i svenskt skogsbruk”’ är inte ett intellektuellt argument utan ett exempel på det sociala immunförsvaret. För om EU inte skall lägga sig i svenskt skogsbruk skall väl EU inte heller lägga sig i polsk kolbrytning? Eller tysk bilindustri?

Jägmästarkåren är en nyckelkår i svenskt skogsbruk och därmed svensk skogspolitik. Skogsägare är beroende av denna yrkeskår för hur skogsbruk skall bedrivas för att vara ekonomiskt effektivt. Kanske vore det möjligt att uppifrån – dvs. genom politiken – och mot yrkeskårens uppfattning tvinga fram ett skogsbruk som tar hänsyn till skogsbrukets effekter på kolinlagringen och därmed på klimatet. Men jag undrar om det vore beräkningsmässigt och därmed praktiskt genomförbart.

Jag tror en förändring måste komma inifrån jägmästarkåren. En sådan förändring förutsätter i sin tur att tillräckligt många skogsägare medvetet och samfällt bestämmer sig för att skapa arbetstillfällen som också utgår från klimateffekterna. Därmed kommer rimligen också rekryteringen till utbildningen förändras. Jag skulle inte bli förvånad om kvinnliga jägmästarstudenter är mera mottagliga för klimatargument än manliga.

Ny EU-lagstiftning innebär att energianvändningen i Sverige måste minska

Av ”Fit for 55”, EU-kommissionens stora lagstiftningspaket om klimatet, som lanserades sommaren 2021, avslutades förhandlingarna mellan Europaparlamentet och ministerrådet om de tyngsta delarna – ”växthusgasbudgetlagarna” – under det tjeckiska ordförandeskapet hösten 2022 (de formella besluten togs våren 2023).
Två andra tunga delar av paketet slutförhandlades dock under svensk ledning (Ebba Busch) våren 2023 – energieffektivitetsdirektivet och förnybartdirektivet.
Den nya lagstiftningen kan få mycket stor betydelse för hur det svenska energisystemet kommer att utvecklas.
– Med det nya energieffektivitetsdirektivet sätts ett tak för den totala slutanvändningen av energi inom unionen 2030 som är ca 20 procent lägre än användningen 2021. Kravet på Sverige kommer att hamna på ungefär samma nivå. Det här kan potentiellt skapa stora problem för den gröna industriomställningen eftersom denna förutsätter en kraftigt öka elanvändning.
– Omgörningen av förnybartdirektivet betyder att andelen förnybar el i den svenska energiförsörjningen till 2030 måste öka till mer än 76 procent (jämfört med 63 procent 2021). Det här är knappast i linje med den nuvarande utveckling där användningen av förnybara drivmedel 2024 väntas minska kraftigt, samtidigt som regeringen vill bygga ut (den icke förnybara) kärnkraften.
I en bilaga till den ESO-rapport om unionens nya ”växthusgasbudgetlagar” som gavs ut i juni, som idag publiceras, diskuterar jag innehållet i den nya lagstiftningen och tänkbara konsekvenser för Sverige.
Ladda ned och läs!
På DNdebatt finns en sammanfattning med åtgärdsförslag.

Norska regeringen måste köpa utsläppsutrymme och/eller kolinlagring av andra för att klara EU-lagstiftningens krav

Norge är inte med i EU, men via det så kallade EES-avtalet gäller nästan all EU-lagstiftning även Norge.

Ett exempel är den så kallade LULUCF-förordningen, som för perioden 2021-2025 (lite förenklat uttryckt) innebär att nettoinlagringen av kol i landskapet och i träprodukter i de länder som berörs måste motsvara nivån under första decenniet efter 2000 (2026-2030 måste nettoinlagringen öka).

Ett annat exempel är ESR, ansvarsfördelningsförordningen (Effort Sharing Regulation), som tilldelar respektive land ett maximalt utsläppsutrymme utanför utsläppshandeln för perioden 2021-2030.

Att Norge (och Island) åtagit sig att följa EU-lagstiftningen regleras i det så kallade protokoll 31 till EES-avtalet.

I en skrivelse till Stortinget bedömer nu den norska regeringen att nettoinlagringen 2021-2025 kommer att bli sammanlagt 34 miljoner ton koldioxid lägre än LULUCF-förordningen kräver av Norge. Förutsatt att alla andra länder som lagstiftningen omfattar kollektivt lyckas klara kraven, skulle Norge under vissa förutsättningar kunna räkna ned siffran till 16 miljoner ton, men sannolikheten för detta är nog liten.

För att klara dilemmat ber därför den norska regeringen hos Stortinget att under 2024 få använda upp till 3 miljarder norska kronor ur den norska statsbudgeten för att köpa ”överprestationer” av andra länder som omfattas av lagstiftningen (EU27 + Island, Lichtenstein & Norge).

Det kan handla om ”överprestationer” antingen under LULUCF-förordningen (om inlagringen i ett land har varit större än förordningen kräver) eller under ESR (om landets ESR-utsläpp har varit lägre än dess tilldelning av utsläppsutrymme).

De inköpta LULUCF-enheterna skulle den norska regeringen kunna bokföra direkt mot det norska LULUCF-kravet och därmed klara lagkraven.

Köper man istället ESR-enheter, måste dessa först föras in i den norska ESR-redovisningen, så att det där uppstår en bokförd överprestation – först därefter kan det inköpta utrymmet överföras till och bokföras under LULUCF. För en sådan manöver krävs dock att de norska ESR-utsläppen 2021-2025 är mindre än (eller i varje fall inte nämnvärt överstiger) landets tilldelning av ESR-utrymme för perioden – vilket inte verkar vara helt oproblematiskt. Enligt EU-kommissionens färska lägesrapport ”Trends and projections in Europe 2023” (sid 64) var visserligen de norska ESR-utsläppen 2021 lägre än det tilldelade utsläppsutrymmet, men för 2022 väntas Norge tillsammans med ytterligare 7-8 länder (bland annat Italien och Danmark) redovisa högre ESR-utsläpp än sin tilldelning.

Handeln med ESR- eller LULUCF-utrymme är nästan obefintlig, så ingen kan därför säga hur mycket utsläppsutrymme eller kolinlagring Norge kommer att kunna köpa för 3 miljarder NOK. Att anslaget skulle räcka till 34 miljoner ton koldioxid förefaller dock helt orimligt. 3 miljarder NOK för 34 miljoner ton CO2 motsvarar ett pris på drygt 88 NOK eller 7,4 euro per ton, mindre än en tiondel av det aktuella priset på utsläppsrätter inom EUs utsläppshandel, ETS1.

Reguljära utsläppsrätter under nuvarande ETS1 kan visserligen inte användas under EUs två andra ”växthusbudgetlagar”, ESR och LULUCF-förordningen, men indirekt finns det kopplingar som gör att priserna under ETS1 antagligen smittar av sig på de övriga två systemen.

Det beror på att ett antal länder, bland annat Sverige och Norge, har möjlighet att dra ned på sin auktionering av ETS1-utsläppsrätter och i motsvarande mån utvidga sitt ESR-utrymme. För att en sådan manöver ska vara ekonomiskt motiverad krävs dock att kostnaderna för att minska utsläpp under ESR är högre än den förlust i form av minskade auktionsintäkter som medlemslandet gör, annars blir det hela en förlustaffär. Sverige har hittills inte utnyttjat möjligheten att flytta utsläppsutrymme från utsläppshandeln till ESR (det kommer dock att ske från och med 2025), men det har Norge gjort. Rimligen betyder detta att man i Norge bedömer att kostnaderna för att minska sina ESR-utsläpp med ett ton är högre än marknadspriset på utsläppsrätter, för närvarande 75-80 euro per ton.

Eftersom alla medlemsstater dessutom har rätt att utan begränsningar överföra ”överprestationer” under ESR och bokföra dem under LULUCF, och eftersom Norge uppenbarligen har problem med att klara sitt ESR-åtagande, är det rimligt att föreställa sig att man i Norge värderar kostnaden för LULUCF-prestationer på samma nivå, dvs. en bit över 75-80 euro per ton. Det anslag på 3 miljarder NOK som regeringen nu ber om, måste därför betraktas som en första grundplåt för att hantera problemet, som redan under de närmaste 2-3 åren måste öka kraftigt. Ska anslaget fem- eller tiodubblas till budgeten 2025? (Eller är det bara en testballong – för vad gör man om det inte finns några ”överprestationer” att köpa, oavsett pris?)

I Sverige öppnar regeringen i sitt förslag till budget för 2024 för liknande lösningar. Ett anslag som tidigare använts för att stötta utvecklingen av trovärdiga globala utsläppskreditsystem (”1:12 Insatser för internationella klimatinvesteringar” inom utgiftsområde 20) görs om, så att pengarna istället kan läggas på att köpa utsläpps- eller inlagringsutrymme på samma sätt som Norge nu planerar. Det som totalt anslås 2024-2026 är dock endast 690 miljoner kronor, i sammanhanget en spottstyver som inte nämnvärt minskar behovet av utsläppsminskningar och/eller kolinlagring på svensk botten. Enbart en testballong?

Podcast med mig om Hasslers utredning

I fredags, 20 oktober, blev jag intervjuad av Mats-Ola Larsson som gör podcasten OmEV åt Swedish Electromobility Centre.

På dryga 27 minuter försöker jag och Mats-Ola reda ut vad EUs klimatpolitik innebär för Sverige, hur jag ser på förslagen i John Hasslers klimatutredning och vad jag tycker är viktigast inom klimatpolitiken just nu.

Du hittar podcasten här.

Naturvårdsverket bäddar för punktering av det svenska 2030-målet för klimatet

Den svenska klimatpolitiken har två nationella 2030-mål.

– 2030-mål 1 handlar om de samlade svenska utsläppen utanför EUs nuvarande utsläppshandel (brukar kallas ESR-utsläpp eftersom de regleras av EUs ansvarsfördelningsförordning, Effort Sharing Regulation, ESR). Det nationella målet är att dessa utsläpp 2030 vara minst 63 procent lägre än 1990. Av målet kan dock upp till 8 procentenheter klaras genom ”kompletterande åtgärder”, dvs. på andra sätt än genom att minska dessa utsläpp.

– 2030-mål 2 innebär att utsläppen från transportsektorn 2030 ska vara minst 70 procent lägre än 2010.

Denna blogg handlar enbart om mål 1 och om hur ett förslag från Naturvårdsverket riskerar att punktera detta mål. Mål 2, om transporterna, tänker jag ta upp i en kommande blogg.

——————————-

2021 uppgick de svenska ESR-utsläppen till totalt drygt 29 miljoner ton CO_2eq (koldioxidekvivalenter). Ungefär hälften kom från vägtrafiken, 11-12 procent från traktorer och andra arbetsmaskiner. En fjärdedel utgjordes av jordbrukets utsläpp av metan och lustgas.

I siffror innebär mål 1 att de svenska ESR-utsläppen 2030 inte får överstiga 17,2 miljoner ton CO_2eq. Det maximala utrymmet för ”kompletterande åtgärder” är 3,72 miljoner ton CO_2eq. Om detta utrymme utnyttjas fullt ut tillåter således det nationella klimatmålet att de svenska ESR-utsläppen 2030 uppgår till 20,92 miljoner ton CO_2eq. Det motsvarar en minskning med 55 procent jämfört med 1990 (se tabell).

Svenska mål för ESR-utsläppen 2030 samt EU-lagstiftningens tilldelning av ESR-utrymme till Sverige samma år. Fetade siffror återger de politiskt fastställda målen, kursiverade siffror samma sak med ändrat basår.

EU-lagstiftningen har en annan teknisk konstruktion än det svenska målet. Unionens basår är 2005 istället för 1990, och det som regleras är inte utsläppen 2030, utan de samlade ESR-utsläppen 2021-2030. Utsläppsutrymmet för respektive år styrs dock av målnivån 2030.

För 2030 uppgår Sveriges tilldelning av utsläppsutrymme till 21,6 miljoner ton CO_2eq, 50 procent lägre än utsläppen 2005. Det är marginellt (0,7 miljoner ton CO_2eq) högre än de utsläpp det svenska målet tillåter – efter avräkning av ”kompletterande åtgärder” (se tabell).

Slutsats: Det som avgör i vilken mån det svenska utsläppsmålet innebär tuffare krav på utsläppsminskningar än EU-lagstiftningen, är i hög grad vad som räknas som ”kompletterande åtgärder”.

I den proposition om de svenska klimatmålen som riksdagen antog 2017 definieras inte begreppet särskilt precist: ”Kompletterande åtgärder för att nå etappmålen till år 2030 och 2040 samt det långsiktiga utsläppsmålet bör kunna tillgodoräknas i enlighet med internationellt beslutade regler. De kompletterande åtgärder som är kända i dag handlar om nettoupptag i skog och mark, verifierade utsläppsminskningar genom investeringar i andra länder samt avskiljning och lagring av biogen koldioxid (bio-CCS).” (Regeringens proposition 2016/17:146, sid 32)

Sedan ramverket antogs har olika regeringar hela tiden lyft fram och satsat på de tre åtgärdstyper som nämns i propositionen: Staten har delat ut bidrag för att återväta utdikade våtmarker, Energimyndigheten har haft ett program för inköp av så kallade utsläppskrediter som genererats i tredje världen, och bland annat Stockholm Exergi har fått stora stöd till sin satsning på bio-CCS. Begreppet ”kompletterande åtgärder” har fått innebörden ”klimatinsatser vi gör utöver EU-kraven”.

I en skrivelse till regeringen från i mars i år kommer dock Naturvårdsverket med nya signaler. Verket föreslår att hela den ökning av kolinlagringen, som Sverige enligt EUs nya LULUCF-förordning måste uppnå mellan 2016-2018 och 2030, ska kunna betraktas som ”kompletterande åtgärd”: ”Den ökning av det totala nettoupptaget som skett vid målåret inom LULUCF-sektorn jämfört med perioden 2016–2018 ska bokföras som kompletterande åtgärder och ligga till grund för avräkning mot de svenska klimatmålen.”

Eftersom det svenska ökningsbetinget är nästan 4 miljoner ton CO_2eq, och utrymmet för ”kompletterande åtgärder” (som framgått) endast uppgår till 3,72 miljoner ton CO_2eq, skulle en sådan tolkning innebära att det nationella klimatmålet mer eller mindre per automatik uppfylls om Sverige gör det vi är skyldiga till enligt EU-lagstiftningen, dvs. dels till 2030 minskar ESR-utsläppen till högst 21,6 miljoner ton CO_2eq, dels ökar nettoinlagringen av kol i landskapet och träprodukter enligt LULUCF-förordningens krav. Skillnaden bli mindre än 0,7 miljoner ton CO_2eq, i klass med den statistiska osäkerheten hos siffrorna.

Enda villkoret verket för fram är att svenska staten måste ha vidtagit någon enda liten aktiv åtgärd för att öka kolinlagringen (vilket ju redan skett, t.ex. i form av de bidrag till återvätning av utdikade våtmarker som delats ut).

I skrivelsen granskar verket de lite olika tolkningar av begreppet ”kompletterande åtgärder” som över tiden använts i olika beslutsunderlag och av olika regeringar, och drar slutsatsen att det i varje fall inte är i uppenbar strid med beslutens bokstav att göra som verket föreslår.

Inte heller EU-kravets innebörd är dock på förhand fastlåst. Definitionen av olika begrepp är mindre skakig än i de svenska beslutsunderlagen, men även EU-lagstiftningen öppnar för ett visst bollande med statistik. Minst tre faktorer kan därför leda till att det svenska ESR-utrymmet 2030 blir större – eller mindre (!) – än vad som motsvarar minskningsbetinget på 50 procent jämfört med utsläppen 2005:

a/ Sverige kan utvidga den svenska ESR-ramen genom att minska den del av EUs auktionering av utsläppsrätter inom det nuvarande handelssystemet som sker på svenskt uppdrag med knappt 900 000 utsläppsrätter per år 2025-2030. I samma mån som auktioneringen av utsläppsrätter minskar, kan den svenska ESR-ramen vidgas. Manövern påverkar inte EUs totala utsläpp, men möjliggör större svenska ESR-utsläpp, dock till priset av att svenska statens intäkter från auktioneringen av utsläppsrätter minskar. Precis denna åtgärd föreslås i det aktuella förslaget till höständringsbudget (sid 19-20).

b/ Sverige kan köpa ESR- eller LULUCF-utrymme av andra EU-länder. Då tillåts större svenska ESR-utsläpp än grundtilldelningen (eller lägre kolinlagring).  I budgeten för 2024 anslår regeringen totalt 690 miljoner kronor som 2024-2026 ska kunna utnyttjas för sådana affärer. Huruvida något annat land vill sälja utsläppsutrymme (eller extra kolinlagring) till Sverige, vad det i så fall kostar, och hur mycket man därmed genom denna åtgärd skulle kunna expandera de svenska ESR- eller LULUCF-budgetarna är oklart. Pengarna ordnar regeringen fram genom att ”kapa” och ändra syfte på ett konto som hittills använts för att finansiera det mångåriga, svenska stödet till klimatinsatser utanför EU och till att stötta uppbygget av en internationell handel med utsläppskrediter under Parisavtalets artikel 6. Denna verksamhet upphör nu.

c/ I den mån Sverige inte uppfyller kraven i EUs LULUCF-förordning om kolinlagring i landskapet och träprodukter 2021-2025, kommer det svenska ESR-utrymmet att krympas. Skulle Sverige missa LULUCF-kravet med säg 10 miljoner ton, minskar det svenska ESR-utrymmet 2021-2030 lika mycket. 2021-2025 innebär LULUCF-förordningen (förenklat) att den årliga, genomsnittliga nettoinlagringen av kol i varje medlemsstat ska vara minst lika stor som 2000-2009. Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen varnade för ett år sedan för att Sverige kanske inte kommer att lyckas uppfylla detta krav. (Hur det går med kolinlagringen 2021-2025 påverkar däremot i princip inte möjligheterna att utnyttja en ökad kolinlagring 2030 för att klara det svenska 2030-målet.)

Osäkerheterna talar för att Sverige bör driva en politik för minskade utsläpp och ökad kolinlagring som ger marginaler, dvs. satsa på att pressa ned de svenska ESR-utsläppen under den basnivå 2030 på 21,6 miljoner ton som EU-lagstiftningen tilldelar oss, och öka kolinlagringen mera än lagstiftningen kräver.

I den klimatpolitiska handlingsplan regeringen ska lämna till riksdagen nästa månad, måste den skriva in att den svenska politiken siktar på att både minska utsläppen utanför utsläppshandeln och öka kolinlagringen i landskapet och i skogsprodukter mera än EU-lagstiftningen kräver. Utan en sådan målsättning, kopplat till de osäkerheter jag pekat på, finns det skäl att ifrågasätta om Sverige fram till 2030 kommer att kunna uppfylla EU-lagstiftningens krav. Istället växer sannolikheten för att Sverige efter 2030 inte bara kommer att stå med skammen som ett medlemsland som inte respekterar EU-lagstiftningen, som rycker på axlarna inför klimatproblemen, utan dessutom, på grund av att man trotsat EU-lagstiftning, kommer att drabbas av miljardböter.

(Texten justerad 20 oktober 07.50)

Minskade utsläpp inom utsläppshandeln betyder antingen ingenting – eller jättemycket

Kanske gör minskade utsläpp under 2023 från de stora energi- och industrianläggningarna inom EUs utsläppshandelssystem stor klimatnytta. Kanske är det viktigt att det stora oljekraftverket i Karlshamn inte startas.

Men det kan faktiskt också vara så att det inte spelar någon roll för klimatet om utsläppen inom systemet ökar eller minskar i år. Kanske gör det detsamma om Karlshamnsverket står stilla eller om man eldar på för fullt.

Problemet är att vi inte kommer att veta om det ena eller det andra gäller förrän i juni nästa år.

Konstigt? Det handlar om ”the Swedish proposal”, marknadsstabilitetsreserven och den så kallade vattensängseffekten. Om några paradoxala eller rentav bisarra effekter som följer av hur regelverket för utsläppshandeln är konstruerat.

En sak är säker: Hur mycket vi flyger inom EU i år påverkar inte hur stora de totala utsläppen inom systemet blir.

———————————

Ungefär 12 miljarder ton. Större än så kan de samlade, framtida koldioxidutsläppen från verksamheter inom EUs utsläppshandel inte bli (såvida nuvarande lagstiftning inte ändras).

Det återstår att ge ut ytterligare drygt 11 miljarder utsläppsrätter. Till det ska läggas uppemot en miljard redan utgivna men ännu inte utnyttjade utsläppsrätter som finns ute på marknaden, plus drygt 400 miljoner utsläppsrätter, som ligger i den så kallade marknadsstabilitetsreserven (MSR), men som så småningom kommer att auktioneras ut.

12 miljarder ton motsvarar drygt 10 års utsläpp på nuvarande nivå. Sen är det finito.

I själva verket kommer dock utsläppen att bli mindre än så. En del av de utsläppsrätter som ges ut kommer nämligen aldrig att komma ut på marknaden och kommer därför inte att kunna utnyttjas för att täcka utsläpp. Istället för att auktioneras ut, kommer de att placeras i den så kallade marknadsstabilitetsreserven (MSR), varefter de kommer att annulleras och försvinna.

”Överskottet” krymper utsläppshandeln

Hur stora annulleringarna kommer att bli bestäms av en faktor som kallas TNAC (Total Number of Allowances in Circulation). TNAC är det antal outnyttjade utsläppsrätter som vid varje årsskifte finns i händerna på utsläppare, banker, mäklare etc. Nivån på TNAC vid utgången av ett år avgör hur många nyutgivna utsläppsrätter som under det kommande året kommer att hamna i MSR (för senare annullering) istället för att auktioneras ut.

Ju högre TNAC, desto fler utsläppsrätter plockas ur systemet och annulleras. Och tvärtom: Ju lägre TNAC, desto fler utsläppsrätter kommer att kunna användas för att täcka utsläpp.

Var TNAC hamnar styrs av utsläppens storlek. Om utsläppen under ett år blir höga, räcker inte de nyutgivna utsläppsrätterna till. Då måste utsläpparna förbruka ”gamla” outnyttjade utsläppsrätter. Då faller TNAC, vilket betyder att färre utsläppsrätter kommer att länkas av till MSR för annullering.

Med låga utsläpp blir effekten den omvända. Då behöver utsläpparna inte knapra på förrådet av ”gamla”, outnyttjade utsläppsrätter, vilket betyder att nivån på TNAC hålls uppe, och att fler utsläppsrätter hamnar i MSR för annullering. De totalt tillåtna utsläppen inom systemet minskar då mera än om utsläppen varit höga.

Systemet är självförstärkande. I grunden gäller att utsläppen inte kan bli större än vad som motsvarar utgivningen av utsläppsrätter, men på marginalen avgörs det totalt tillgängliga utsläppsutrymmet av om utsläppen är höga eller låga. Ju lägre utsläpp, desto lägre totala utsläpp tillåter systemet. Ju högre utsläpp, desto högre totala utsläpp tillåts.

”The Swedish proposal”

Modellen hittades på för 5-6 år sedan, och kallas ibland ”the Swedish proposal” eftersom den lär ha lanserats inom EU av den svenska regeringen. Det primära syftet var inte att påverka hur stora de totalt tillåtna utsläppen skulle bli, utan att minska det överskott av oanvända utsläppsrätter ute på marknaden som länge bidrog till att pressa ned marknadspriset på utsläppsrätter, vilket i sin tur undergrävde lönsamheten hos satsningar på förnybar el, fossilfritt stål etc.

Mekanismen började fungera 2018 och ledde omedelbart till att priset på utsläppsrätter steg, först från 5-6 till 25-30 euro per ton, senare upp till dagens nivå på 75-100 euro per ton.

Systemet har levererat. För varje år som gått har värdet på TNAC fallit, ”överskottet” har krympt (se tabell nedan). Enda undantaget är 2020, då TNAC steg. Uppgången berodde inte så mycket på att utsläppen föll kraftigt till följd av pandemin, utan främst på några bokföringsmanövrer i samband med att utsläppshandelssystemet gick över från fas 3 (2013-2020) till fas 4 (2021-2030).

Hittills har den årliga ”avlänkningen” av nya utsläppsrätter från auktionering till MSR satts till 24 procent av TNAC. 2020 uppgick TNAC till exempel till 1579 miljoner, vilket ledde till en avlänkning av 0,24 x 1579 = 379 miljoner utsläppsrätter.

Enligt regelverket måste avlänkningen uppgå till minst 200 miljoner utsläppsrätter. Det betyder att när TNAC är under 833,3 miljoner (200 miljoner dividerat med 24 procent) kopplas mekanismen ur.

Konsekvensen är att de år då TNAC överstiger 833 miljoner har det betydelse för de totala utsläppen inom systemet hur utsläppen vid en enstaka anläggning eller i systemet som helhet utvecklats. (Nivån på TNAC år 1 påverkar dessutom nivån kommande år.)

Om TNAC däremot understiger 833 miljoner kopplas, som nämnts, avlänkningsmekanismen ur. Då uppträder det som brukar kallas ”vattensängseffekten” – om utsläppen minskar på ett ställe i systemet kommer de att öka lika mycket någon annanstans. Och tvärtom – ökar de från en anläggning, måste de minskas på andra håll i systemet. Hur stora de samlade utsläppen blir avgörs uteslutande av hur många utsläppsrätter som ges ut. Vad som händer vid en enstaka anläggning eller under ett enstaka år spelar ingen roll för de totala utsläppen.  (Enda möjligheten för den som i det läget vill bidra till lägre totala utsläpp är att annullera utsläppsrätter innan de använts för att täcka utsläpp.)

Nya villkor för utsläppshandeln

Under 2023 händer två saker som ändrar förutsättningarna jämfört med tidigare:

a/ Regelverket ändras. Så länge TNAC är 833-1096 miljoner kommer avlänkningen hädanefter att uppgå till TNAC minus 833 miljoner, dvs. i spannet 833-1096 miljoner stiger avlänkningsfaktorn från 0,24 till 1. Så länge TNAC finns i detta spann kommer varje ytterligare minskning av utsläppen med 1 ton att krympa det totala utsläppsutrymmet inom systemet med 1 ton. Förändringen betyder dessutom att marginaleffekten kring brytpunkten 833 miljoner minskar dramatiskt. Tidigare ledde en ökning av TNAC från 832 till 834 miljoner till att avlänkningen ökade från 0 till drygt 200 miljoner. Med de nya reglerna innebär en TNAC på 834 miljoner en avlänkning på bara en miljon utsläppsrätter (834-833 miljoner).

b/ TNAC närmar sig 833 miljoner. Hamnar TNAC 2023 under 833 miljoner, börjar ”vattensängseffekten” verka. Då spelar det ingen roll för de totala utsläppen hur utsläppen vid till exempel Karlshamnsverket eller från någon annan anläggning under året utvecklats. Om TNAC för 2023 hamnar över 833 miljoner kommer de totala utsläppen inom systemet däremot att förändras parallellt med utsläppsutvecklingen (se a/).

Hur det ligger till, om utsläppsförändringar under innevarande år har stor eller ingen betydelse för klimatet, kan vi än så länge bara gissa oss till. Den 1 juni 2024 kommer EU-kommissionen att offentliggöra alla utsläppsdata. Först då, dvs. i ett läge när utsläppens storlek inte längre kan påverkas, vet vi vilken betydelse utsläppsminskningar och -ökningar inom utsläppshandeln under 2023 haft på de totala utsläppen inom systemet.

Det går att uppskatta hur det ligger till, men osäkerheten är stor. Min egen, hemmagjorda räknesnurra säger att om utsläppen inom utsläppshandeln i år blir minst 3 procent lägre än de var 2022 kommer TNAC 2023 att överstiga 833 miljoner. Faller utsläppen mindre än 3 procent kommer TNAC 2023 att understiga 833 miljoner och då kommer ”vattensängseffekten” att ha verkat fullt ut under hela det innevarande året.

Utvecklingen på elområdet talar för att TNAC 2023 hamnar över 833 miljoner. Elanvändningen inom EU ser ut att bli rekordlåg – det minskar driften av gas- och koleldade kraftverk nere på kontinenten, vilket dämpar utsläppen. Dessutom har fossilgasen fallit i pris, vilket betyder att kolkraftverken inom EU (som orsakar högre koldioxidutsläpp per kWh än fossilgas) har svårt att konkurrera, vilket begränsar deras drifttider.

Den Brysselbaserade tankesmedjan Ember, som följer utsläppshandelssystemet noga, verkar göra en annan bedömning. I alla de räkneexempel över utvecklingen som Ember nyligen publicerade, hamnar TNAC 2023 under 833 miljoner.

Fossilfritt och förnybart minskar inte längre utsläppen

Hur det blir med TNAC 2023 är således osäkert, men på några års sikt, i takt med att utgivningen av nya utsläppsrätter minskar betydligt och hela systemet krymper, verkar det oundvikligt att TNAC faller under 833 miljoner och att ”vattensängseffekten” därmed permanentas. När detta sker ändras förutsättningarna för en hel del av de klimatåtgärder som ofta i debatten sägs bidra till lägre utsläpp:

– Att ersätta masugnsstål med fossilfritt stål betyder (när vattensängseffekten är igång) att vi kan tillverka stål utan att påverka klimatet. Det är ju bra, väldigt bra. Men det minskar inte de samlade koldioxidutsläppen inom EU.

– Att elda fjärrvärmeverk med bioenergi istället för olja kommer inte längre att minska utsläppen från energisektorn – den ”substitutionseffekt” som brukar tillgodoräknas bioenergin försvinner. Och för klimatet kommer det inte att spela någon roll hur många timmar om året Karlshamnsverket måste vara i drift.

– Nya vind- eller kärnkraftverk kommer att öka vår tillgång till el utan att klimatet belastas ytterligare (vilket ju också är jättebra), men någon effekt på de samlade utsläppen inom EU får det inte.

Så länge TNAC överstiger 833 miljoner kommer förespråkarna för fossilfritt stål, bioeldade fjärrvärmeverk eller fler vind- och kärnkraftverk fortsatt att kunna hävda att den verksamhet de vurmar för leder till lägre utsläpp, men så snart ”vattensängseffekten” kopplat in, blir sådana påståenden inte längre sanna.

———————-

Flyget då?

Flygtrafikens utsläpp har aldrig beaktats när man räknat fram TNAC. Beträffande flyget har ”vattensängseffekten” ständigt varit i funktion. Hur mycket det flygs mellan flygplatser inom EU påverkar således inte hur stora de totala utsläppen inom utsläppshandelssystemet kommer att bli.

Detta kan dock komma att förändras. Från och med 2024 kommer nämligen även flygets utsläpp att påverka TNAC. Skulle TNAC 2024 (och följande år) hamna över 833 miljoner kommer därför varje ökning av flygandet att öka de totala utsläppen från utsläppshandelssystemet, varje minskning kommer att minska dem. Ligger TNAC under 833 miljoner leder ökat flygande inom EU inte till högre utsläpp inom utsläppshandeln.

Det betyder inte att flyget inom EU blir ”klimatneutralt”. Fortfarande kommer flygets utsläpp av vattenånga, partiklar m.m. att orsaka så kallade höghöjdseffekter, med sammantaget lika stor effekt på klimatet som koldioxidutsläppen. Dessa effekter beaktas inte inom utsläppshandeln. Så oavsett hur det är med flyget och vattensängseffekten inom utsläppshandeln är det bra för klimatet att begränsa flygandet inte bara till resten av världen utan även inom EU.