Blogginlägg
24.01.2018
Blogginlägg
Efter en process på mer än fyra år är arbetet med EUs nya klimatpolitik nu inne på upploppet. Före jul gjorde Europaparlamentet och EU-regeringarna definitivt upp om reglerna för den framtida utsläppshandeln, ETS, och under onsdagen gav Europaparlamentets miljöutskott, ENVI, det slutgiltiga klartecknet till ytterligare två centrala delar av lagstiftningen:
Ansvarsfördelningsförordningen (Effort Sharing Regulation, ESR), som sätter gränser för hur stora medlemsländernas utsläpp från verksamheter utanför den handlande sektorn får vara 2021-2030.
LULUCF-förordningen (Land-Use, Land-Use Change and Forestry), som ställer krav på länderna att lagra in kol i landskapet under samma period.
——————————————–
I den nya ansvarsfördelningsförordningen, ESR, fastslås att EUs samlade utsläpp utanför utsläppshandeln (transporter, småskalig uppvärmning, lätt industri, utsläpp av metan och lustgas från jordbruket) 2030 ska vara minst 30 procent lägre än de var 2005. Genom lagstiftningen tilldelas varje land ett minskningsbeting, i huvudsak relaterat till BNP per capita: I Bulgarien får utsläppen 2030 inte vara högre än de var 2005, i Sverige och Luxemburg ska de 2030 vara minst 40 procent lägre än 2005.
Fast egentligen tilldelas länderna en sorts utsläppsbubbla. ESR kräver att utsläppen löpande sjunker – det räcker inte att pressa ned utsläppen 2030 utan de måste successivt minskas, år från år, enligt en linje som börjar i augusti 2019, antingen vid den nivå landets ESR-utsläpp hade som genomsnitt 2016-2018 eller på målnivån för 2020 under det nuvarande ansvarsfördelningsbeslutet, ESD (lägsta alternativet gäller). Dessutom kan länderna (inom vissa ramar) ”flytta” utsläppsutrymme mellan åren under perioden 2021-2030.
Konsekvensen blir att lagstiftningen egentligen definierar ett totalt utsläppsutrymme, en sorts utsläppsbubbla, för varje medlemsstat att disponera 2021-2030. Det land som ”överpresterar” de första åren kan därför faktiskt 2030 ha högre utsläpp än minskningsmålet.
ESR vimlar dessutom av s.k. flexibiliteter, vilket ytterligare länkar ihop ländernas utsläppspolitik:
– Länder som ”överpresterar”, dvs. lyckas minska sina utsläpp mera än ESR kräver, kan sälja outnyttjat utsläppsutrymme till länder som inte klarar kraven.
– Nio länder, bl.a. Sverige, får (om de vill) från utsläppshandeln, ETS, till ESR flytta över utsläppsrätter som egentligen skulle ha auktionerats, motsvarande 2 eller 4 procent av landets ESR-utsläpp 2005. För Sveriges del handlar det om knappt 900 000 ton. (Denna manöver kan vara ekonomiskt lockande eftersom priset på ett antal utsläppsrätter oftast är mycket lägre än kostnaden för att ytterligare minska ESR-utsläppen lika mycket.)
– Länder som inte lyckas klara ESR-kraven kan (som nämnts), dels köpa ESR-utrymme från länder som ”överpresterat”, men de kan dessutom klara kraven genom att lagra in mera kol i landskapet än LULUCF-förordningen kräver.
Om Sverige får problem med att klara sitt ESR-åtagande har vi på detta sätt rätt att 2021-2030 ”flytta över” upp till 4,9 miljoner ton ”överprestation” inom LULUCF till ESR. För hela unionen är utrymmet 280 miljoner ton koldioxid.
Genom ett tillägg i slutfasen av LULUCF-förhandlingarna kan dock länderna, till de 280 miljoner tonnen, dessutom addera den långsiktiga inlagring av kol som sker dels när virke används för att bygga t.ex. hus eller möbler, dels när mängden död ved i skogen ökar.
För unionen som helhet är detta ett väldigt litet kryphål, men för länder med mycket skog och stor sågverksindustri (vi kallar dem ”Sverige” och ”Finland”…) ökar regeln möjligheterna att sälja ”klimatkompensation” till andra EU-länder med hänvisning till produktion av sågvaror (det är det land där virket avverkats som får tillgodoräkna sig inlagringen) eller till att mängden död ved i våra skogar ökar.
Att det därmed har satts ett pris på det virke som får stanna kvar i skogen får nog sägas vara lätt epokgörande…
————————————————
Den nya LULUCF-förordningen handlar inte om utsläpp från energianvändning eller industriprocesser utan om kolflödena i landskapet i respektive medlemsland.
Det grundläggande kravet är att inget land får förvalta sitt landskap så att det uppstår ett nettoläckage av koldioxid (kallas ”no debit”) – i alla länder måste inlagringen av kol i växtlighet och mark vara större än utflödet (via jordbruk, skogsavverkning, bränder, avrinning etc.)
Den i sammanhanget helt dominerande faktorn är skogen. Utöver ”no debit”-regeln definierar lagstiftningen för varje land en s.k. referensnivå, den lägsta tillåtna nivån på nettoinlagringen av koldioxid i respektive lands skogar. Referensnivån ska baseras på den uppmätta nettoinlagringen i respektive land 2000-2009, men denna nivå kommer att justeras med hänsyn bl.a. till att ålderssammansättningen (och därmed både tillväxt/kolinlagring och avverkningar) 2021-2030 kommer att vara en annan än 2000-2009, även om intensiteten i skogsbruket skulle vara densamma som den var 2000-2009. Om man utgår från de data Sverige redovisat till FN och EU kommer den svenska referensnivån att landa på ca -41 miljoner ton koldioxid per år (eftersom det handlar om ”negativa utsläpp” anges referensnivån med minustecken). Detta är visserligen 7-8 miljoner ton mindre än den nettoinlagring vi haft de senaste åren, men förordningen är i princip tvingande och svenska politiker måste skapa garantier för att nettoinlagringen även i fortsättningen i genomsnitt håller sig över 41 miljoner ton CO2 per år.
En justering som lyftes in i förordningen på sluttampen, och som kan underlätta för Sverige är att, som nämnts, länder där en stor del av avverkningen går till sågverksindustri och/eller där mängden död ved i skogarna ökar, får möjlighet att räkna av denna koldioxidinlagring från referensnivån. Enligt den svenska redovisningen till FN och EU ökar mängden koldioxid, bunden i död ved, i svenska skogar för närvarande med 7-8 miljoner ton per år, den Sverige-anknutna ”poolen” av sågade trävaror växer med motsvarande 3-4 miljoner ton koldioxid per år. Tillsammans med en schablonavräkning av 2,5 miljoner ton (3,5 procent av de svenska LULUCF-utsläppen 1990 – en kvarleva från Kyoto-protokollet…) kan det reella kravet på nettoinlagring i den svenska skogsmarken (exklusive ökningen av död ved) därmed landa på 27-28 miljoner ton per år.
Finland har förärats en specialregel som innebär att vårt östra grannland, som enda EU-medlem, får underskrida sin referensnivå (som lär hamna kring -37 miljoner ton koldioxid per år) med upp till 10 miljoner ton per år. (Som jag beskrivit tidigare på bloggen är bakgrunden att man i Finland planerar att öka skogsavverkningarna (och därmed minska nettoinlagringen av koldioxid i landskapet) så kraftigt att man förmodligen tvingas minska sina ESR-utsläpp 2005-2030 med mera än de 39 procent ESR stadgar för att inte bryta mot LULUCF-förordningen.)
————————————————————–
Den lagstiftning som nu beslutats skiljer sig väldigt lite från de förslag Kommissionen presenterade sommaren 2016. För att köpa politiskt stöd från ett antal länder i Östeuropa har ESR-utrymmet för dessa länder ökats med en ”säkerhetsreserv” på totalt 105 miljoner ton, en rätt beskedlig ”muta” som i första hand gynnar Rumänien (11 miljoner ton), Polen (7,5 miljoner ton) och Ungern (6,7 miljoner ton). Detta utrymme tas från det gemensamma och innebär inte att utsläppen totalt kan öka. Finland har på motsvarande sätt fått en mindre krävande referensnivå.
För svensk del betyder möjligheten att flytta över utsläppsutrymme från utsläppshandeln ETS till ESR att svenska regeringar får en ny möjlighet att på egen hand skärpa den europeiska klimatpolitiken. Medlemsstaterna är normalt skyldiga att sälja hela sin pott av utsläppsrätter inom ETS vid offentliga auktioner, men om vi från svenskt håll bestämmer oss för att flytta över 900 000 utsläppsrätter från ETS till ESR, kan den svenska annulleringen av outnyttjat utsläppsutrymme under ESR i samma utsträckning ökas, vilket skulle få ett antal positiva sidoeffekter:
a/ Tillgången på utsläppsrätter minskas en aning
b/ Varvid priset på dessa också stiger en aning.
c/ Vilket i sin tur minskar förbrukningen av utsläppsrätter inom ETS.
d/ Vilket i sin tur ökar den mängd utsläppsrätter inom utsläppshandeln som 2024 automatiskt kommer att annulleras, dvs. den europeiska klimatpolitiken skärps med mera än de ytterligare 900 000 ton som vi själva annullerar!
De kampanjer mot LULUCF-förordningen som drevs av den svenska skogsnäringen och ett antal Europaparlamentariker med Fredrick Federley (C) och Christofer Fjellner (M) i spetsen, och som, enligt retoriken, gick ut på att förhindra det ”avverkningstak” som varje referensnivå, oavsett nivå, innebär, får nog sägas ha landat i fiasko.
Direkt efter att den nu beslutade uppgörelsen blev klar twittrade trots detta både Federley och Fjellner entusiastiskt om att de genom sitt arbete nu satt stopp för Kommissionens förslag om avverkningstak. Granskar man slutresultatet så ligger det dock, som nämnts, väldigt nära Kommissionens ursprungsförslag. Federley, Fjellner och den svenska regeringen har således gett grönt ljus för ett svenskt ”avverkningstak” som innebär att det varje år 2021-2030 netto (inklusive död ved) måste lagras in minst 41 miljoner ton koldioxid i det svenska skogslandskapet.
Nu vidtar tillämpningen av lagstiftningen. Man kan ana det kommer att krigas bl.a. om tolkningen av vissa delar av LULUCF-förordningen, ett arbete där experter från medlemsstaterna kommer att medverka. I ett särskilt uttalande i samband med beslutet markerar dock Kommissionen att den inte tänker tillåta medlemsstaternas särintresse styra utan att i första hand tänker luta sig mot oberoende experter.
16.01.2018
Blogginlägg
I veckan sammanträder Europaparlamentet i Strasbourg, bl.a. för att lägga fast parlamentets förhandlingspositioner kring tre allt viktigare delar av den europeiska energi- och klimatpolitiken. I morgon onsdag, efter lunch (sammanträdet kan följas live här), röstar ledamöterna om Kommissionens förslag om:
I EUs nuvarande klimatlagstiftning har den här typen av lagstiftning i princip ingen direkt påverkan på klimatutsläppen. Att vi använder mera förnybar energi eller effektiviserar energianvändningen leder ju inte automatiskt till lägre utsläpp. Det är verkligen inte betydelselöst, men det garanterar inga utsläppsminskningar. Jag brukar kalla det EUs ”mjuka” klimatpolitik.
Ramarna för utsläppen sätts istället dels i direktivet om utsläppshandeln, ETS (som sätter tak för utsläppen från energisektorn, tung industri och flyg), dels i ansvarsfördelningsbeslutet, ESD, som sätter tak för respektive medlemslands utsläpp utanför utsläppshandeln. Dessa bägge lagverk kan kallas EUs ”hårda” klimatpolitik.
För att utsläppen ska bli mindre än vad som stadgas i ETS-direktivet och ESD krävs antingen att enskilda personer, företag eller länder köper in och annullerar oanvända utsläppsrätter inom utsläppshandeln, eller att medlemsstater som inte utnyttjar hela sitt tilldelade ESD-utrymme, annullerar hela eller delar av det outnyttjade utrymmet.
Mera förnybart och lägre energianvändning har betydelse genom att det blir lättare för medlemsstater att annullera ESD-utrymme, eller för vem som helst att skärpa EUs klimatpolitik genom att köpa in och annullera utsläppsrätter (eftersom priset på utsläppsrätter sjunker), men leder inte i sig automatiskt till lägre utsläpp.
Nu är dock förutsättningarna på väg att ritas om. Före jul enades medlemsstaterna och parlamentet om att en automatisk annulleringsmekanism ska införas i utsläppshandeln. Uppstår stora överskott i den ”bank” för utsläppsrätter som ska etableras (Marknadsstabilitetsreserven, MSR, där en stor del av de nyutgivna utsläppsrätterna under kommande år kommer att hamna istället för att auktioneras ut) ska en del av detta överskott fr.o.m. 2024 per automatik annulleras, vilket i sin tur betyder att det framtida utrymmet för utsläpp krymper.
Hur mycket utsläppsutrymme som kommer att annulleras beror på utvecklingen, primärt fram till 2024, men också därefter. Det kan bli mycket som annulleras, det kan bli lite – volymerna kommer bl.a. att styras av hur mycket energi som används inom EU och i vilken mån fossil energi ersätts av förnybar, dvs. bl.a. hur tuffa förnybart- och energieffektiviseringsdirektiven blir.
I denna nya värld får bägge direktiven därmed en annan och viktigare roll än hittills. Gränsen mellan”mjuk” och ”hård” klimatpolitik kommer att bli mindre tydlig.
Förnybartdirektivet
När det gäller förnybartdirektivet har processen i parlamentet varit väldigt stökig, inte minst därför att två utskott – miljöutskottet (ENVI) och industriutskottet (ITRE) – båda har hanterat förslaget, dock inte koordinerat. ENVI har ansvarat för de miljöregler som ska gälla, ITRE för resten.
Konsekvensen blev två olika och delvis motstridiga betänkanden med förslag till justeringar av Kommissionens förslag. För att förhindra en totalt kaotisk votering in plenum har de stora partigrupperna tagit över och informellt förhandlat fram ett antal i princip helt nya förslag, som i viktiga delar backas upp gemensamt av parlamentets tre största partigrupper – EPP (där (M) och (KD) ingår, ALDE (där (C) och (L) ingår) och S&D (där (S) och (Fi) ingår) (se särskilt ändringsförslag 305-312). Dessa förslag lär därför enkelt glida igenom voteringen. (Hur voteringen går till beskrivs under ”Voting list” överst på sidan.)
Det troliga utfallet av voteringen om förnybartdirektivet är därför ungefär följande:
– Målet för andelen förnybar energi inom EU höjs från 20 procent 2020 till 35 procent 2030. (Kommissionens förslag är 27 procent). Hur varje land ska bidra till detta mål ska specificeras under den nya styrningsförordningen (se nedan).
– EU behåller ett särskilt mål för förnybar energi inom transportsektorn. För 2020 är målet 10 procent. Kommissionen ville helt avskaffa målet, men parlamentet vill istället höja det till 12 procent 2030 (förslaget innehåller samtidigt regler för elanvändningen, vilket lär betyda att målet till stor del kan komma att nås via elektrifiering snarare än mera biodrivmedel). De tillåtna livscykelutsläppen från produktionen av godkända biodrivmedel skärps successivt till max 30 procent av livscykelutsläpp från fossila drivmedel.
– Ett särskilt mål för s.k. avancerade biodrivmedel (= biodrivmedel tillverkade av olika typer av avfall) införs 2021 på nivån 1,5 procent, som höjs till 10 procent 2030. Biodrivmedel gjorda på palmolja förbjuds från 2021, men däremot accepteras drivmedel gjorda på t.ex. avfall från palmoljeanvändning, s.k. PFAD, och tallolja som ”avancerade” drivmedel.
– Andelen grödebaserade biodrivmedel i ett medlemsland får från 2021 inte överstiga nivån 2017 och får vara max 7 procent 2030. Dock undantas bl.a. biodrivmedel som producerats från fångstgrödor och mellangrödor.
Parlamentet lär också ställa sig bakom att det införs hållbarhetskriterier även för fasta biobränslen, regler som även kommer att gälla vilka biobränslen som anses ge nollutsläpp inom utsläppshandeln. Dessa regler är dock så svagt utformade att de sannolikt inte påverkar svenskt skogsbruk det minsta.
Energieffektiviseringsdirektivet
Kring energieffektivitetsdirektivet är splittringen stor, och det stundar en votering (obs – äger rum före voteringen om förnybartdirektivet) vars utfall sannolikt inte kommer att vara sammanhängande, dvs. antagligen kommer motstridande förslag att godkännas. När ITRE i november röstade landade ett splittrat utskott i krav om ett bindande mål om att till 2030 ha effektiviserat energianvändningen med 40 procent (att jämföras med Kommissionens förslag på ett s.k. indikativt mål 30 procent och det gällande målet om 20 procent till 2020). Målen är satta i förhållande till en prognos om ”business-as-usual”, men ITREs linje (minus 40%) innebär konkret om att till 2030 begränsa EUs energianvändning till 1132 Mtoe (miljoner ton oljeekvivalenter) primärenergi och 849 Mtoe slutlig energi.
Sedan ITRE röstade tycks dock den liberala gruppen (ALDE) ha svängt, så tipset är att beslutet blir 35 procent med en motsvarande höjning av energianvändningstaken för 2030.
En annan knäckfråga är om det övergripande målet ska fördelas som bindande effektiviseringskrav även på medlemsstaterna med krav om en effektivisering på 1,5 procent. ITREs majoritet röstade för detta, men hur det blir in plenum är osäkert.
En ytterligare osäkerhet gäller om transportsektorns energianvändning ska omfattas av kraven eller ej. Alla ändringsförslag plus voteringslista finns här.
Styrningsförordningen
Förslaget är i huvudsak ett hopplock av en massa krav om rapportering och uppföljning på energi- och klimatområdet som idag är utspridda på ett antal olika lagstiftningar. Det politiskt intressant är istället att förslaget kräver att alla medlemsstater ska ta fram nationella energi- och klimatplaner, som dessutom ska vara koordinerade med grannländerna. Detta, hoppas Kommissionen, ska bli det viktigaste redskapet för att samordna unionens energi- och klimatpolitik. Med stöd i förordningen får Kommissionen möjlighet att påverka hur medlemsstaterna utformar sin politik via ett system för fördelning av ansvaret för de unionsövergripande målen om minskade utsläpp, förnybar energi, energieffektivisering, integrering av elsystem m.m.
”Governance regulation” är Kommissionens käraste ”baby”, eftersom förslaget strävar efter att brygga över alla nationsgränser och koppla ihop energi- och klimatpolitiken på ett sätt som man hoppas ska sänka de samlade kostnaderna inom unionen. Det ska ske via de nationella energi- och klimatplaner medlemsstaterna.
Den utskottsbetänkande parlamentet ska ta ställning till har i sin helhet skrivits gemensamt av ITRE och ENVI, och tipset är därför att förslaget kommer att gå igenom utan stort buller. De voteringar som kommer att spreta är sådana som har sin grund i andra strider, t.ex. om energieffektiviseringsmålet ska vara bindande eller indikativt, om varje land ska åläggas ett mål för andelen förnybart etc.
Från ideologisk synpunkt kommer några intressanta omröstningar att ske kring synen på ”Just transition”, dvs. om man inom unionen ska vara aktiv när det gäller att ordna fram nya jobb i de orter och regioner som kommer att förlora på politiken – kolgruveområden, orter med stål- och cementindustrier etc. De borgerliga grupperna är kallsinniga till sådana satsningar, men för S&D är detta däremot en huvudfråga. Här finns ändringsförslag och voteringslista.
——————————————————-
Omröstningarna gäller inte den slutliga EU-lagstiftningen utan alltså enbart parlamentets position, som i sin tur ska jämkas samman med de positioner s.k. general approaches, som regeringarna i ministerrådet tidigare mejslat fram.
Beträffande förnybar energi påminner de kompromisser som läggs på parlamentets bord om den position energiministrarna antog när de möttes i december. Målet om förnybarandel på transportsidan vill regeringarna höja till 14 procent, men däremot vill regeringarna inte höja målet för andelen förnybart 2030 till mer än 27 procent för avancerade biodrivmedel till bara 3 procent 2030. Vilken siffra som vinner kommer att ha stor påverkan på hur mycket utsläppsrätter som kommer att annulleras inom utsläppshandeln.
Beträffande energieffektivisering och styrning är regeringarna i huvudsak negativa till alla förslag om nya krav på länderna.
18.12.2017
Blogginlägg
För ett par veckor sedan utsåg regeringen ledamöterna i sitt nya klimatpolitiska råd – en spännande blandning av ekonomer, ingenjörer, näringslivsfolk och akademiker (ett par av dem är jag faktiskt själv bekant med). Kanslichef blir Ola Alterå, statssekreterare (C) hos Maud Olofsson under alliansregeringens år.
Enligt den förordning som ska styra rådets verksamhet är kärnuppdraget ”att utvärdera hur regeringens samlade politik är förenlig med de klimatmål som riksdagen och regeringen har beslutat”, mera precist att:
”1. utvärdera om inriktningen inom olika relevanta politikområden bidrar till eller motverkar möjligheten att nå klimatmålen,
2. belysa effekter av beslutade och föreslagna styrmedel från ett brett samhällsperspektiv,
3. identifiera politikområden där ytterligare åtgärder behövs,
4. analysera hur målen kan nås på ett kostnadseffektivt sätt, både kort- och långsiktigt, och
5. utvärdera de underlag och modeller som regeringen bygger sin politik på.”
I februari varje år ska rådet leverera en allmän bedömning om läget – den första ska komma redan om ett par månader. Dessutom ska man separat uttala sig om den rapport om hur det går med klimatpolitiken som regeringen årligen ska lämna till riksdagen.
Klimatpolitiska rådet har lanserats som en motsvarighet till det finanspolitiska råd som infördes när Anders Borg blev finansminister. Borgs idé verkar ha byggt på föreställningen att forskare kan avgöra vilken ekonomisk politik som är bäst för landet. Underförstått verkar Anders Borg ha önskat sig en grupp experter som bekräftade att den politik han drev byggde på vetenskap.
Så är det givetvis inte. Forskare kan i bästa fall förutse vad som troligen händer om politikerna vidtar den ena eller andra åtgärden, men valet mellan olika åtgärder handlar ytterst om politik och ideologi, och uppdraget som forskare är ett helt annat än uppdraget att vara politiker.
Mycket riktigt tog det inte lång tid förrän Borg och hans expertgrupp råkade i luven på varandra. Efterhand verkar Borg ha lyssnat allt mindre på det finanspolitiska rådet, och hos Magdalena Andersson tycks experterna stå ännu lägre i kurs.
Motsvarande dilemma lär gälla för det klimatpolitiska rådet. När rådet kommer med förslag som regeringen gillar, kommer dessa att hyllas som oomkullrunkeliga, vetenskapliga sanningar. När rådet kritiserar regeringen blir det nog annat ljud i skällan.
Det bästa rådet kan göra är nog att högaktningsfullt strunta i hur regeringen kan tänkas reagera och istället självständigt värdera, berömma, kritisera och lansera egna förslag utan ängsliga sidoblickar.
Här några egna inspel som jag (men kanske inte regeringen och riksdagens partier?) tycker att klimatpolitiska rådet bör diskutera:
1. Håll isär de svenska utsläpp som sker inom respektive utanför EUs utsläppshandel. Jag har i en tidigare blogg pekat på hur vilseledande det kan bli om man blandar samman siffrorna.
Samtidigt är ett av huvudmålen i det klimatpolitiska ramverket att ”Utsläppen från verksamheter inom svenskt territorium ska vara minst 85 procent lägre än utsläppen år 1990.”
Problemet är att poängen med att vissa verksamheter (tung industri, kraft- och värmeproduktion, flyg) har placerats i utsläppshandeln är att utsläppen från dessa verksamheter inte ska styras av nationella åtgärder utan på europeisk nivå. Utsläppshandeln är tänkt att fungera som en 29:e (eller snart 28:e) medlemsstat över vilken EU-gemensam och inte nationell lagstiftning ska gälla.
För den nationella klimatpolitiken är den centrala uppgiften inte att pressa ned utsläppen från de anläggningar i det egna landet som ingår i utsläppshandeln. Störst insats kan vi göra genom att fokusera på att sänka utsläppen från de verksamheter som inte omfattas av handeln: landtransporter, småskalig uppvärmning, lätt industri och jordbruk.
2. För att klimatomställningen ska kunna drivas i tillräckligt högt tempo krävs att medborgarna är med på förändringen.
Det finns en parallell hämtad från vår egen historia. Under decennierna efter andra världskriget stöptes det svenska samhället om i en hisnande takt. Utvecklingen drevs på inte minst av fackföreningarna genom ”den solidariska lönepolitiken”, vars syfte var att slå ut företag med dålig lönebetalningsförmåga genom att utjämna löneskillnaderna mellan olika branscher.
Konsekvensen av den solidariska lönepolitiken blev å ena sidan att företag som inte kunde betala rejäla löner slogs ut samtidigt som fackföreningarna å andra sidan avstod från att ta ut hela löneökningsutrymmet i mera lönsamma företag och branscher. Sammantaget lyftes därmed produktiviteten och lönebetalningsförmågan hos det svenska näringslivet på ett sätt som gjorde det möjligt att snabbt höja levnadsstandarden och etablera det välfärdssamhälle de flesta av oss idag tar för självklart.
För många var omställningen brutal. Landsbygden tömdes på folk. Hela branscher (varven, textilindustrin) utraderades. Hundratusentals tvingades byta jobb.
Att det inte uppstod någon revolt mot omställningen berodde på att samhället ställde upp och gav trygghet för dem som förlorade sina jobb. Arbetslöshetsförsäkringen stärktes, staten gjorde stora satsningar på omskolning och vidareutbildning. Förbättrade trygghetssystem gjorde det möjligt att driva omställningen i högt tempo. Ett samhälle med trygga människor är lättare att förändra än ett samhälle med ängsliga människor.
Det finns en del för klimatpolitiker att lära av denna epok. Det är därför jag tycker att det klimatpolitiska rådet i sina rapporter bör lyfta behovet av att återupprätta a-kassan. En gång gällde principen att ersättningen vid arbetslöshet skulle motsvara 80 procent av den tidigare inkomsten. Idag finns det privatanställda som via separata försäkringslösningar åtnjuter denna trygghet, men för de flesta anställda betyder arbetslöshet numera att ekonomin dramatiskt försämras. Ängslan för förändringar är tillbaka.
Klimatomställningen är på det hela taget ingen stor påfrestning på samhället, men för dem som bor och jobbar på orter präglade av industrier med stor klimatpåverkan finns rationella skäl att känna oro. Denna ängslan är ett hinder för klimatpolitiken.
3. I rapporten ”Skogliga konsekvensanalyser” beräknar Skogsstyrelsen att virkesförråden i de befintliga naturreservaten, markägarnas frivilliga avsättningar och de ”hänsynsytor” som tas undan i samband med avverkningar, årligen fram till 2060 kommer att växa med 10 miljoner kubikmeter.
Varje ytterligare kubikmeter innebär att kol motsvarande 1,4 ton koldioxid lagras in, dvs. enbart de befintliga naturvårdsarealerna väntas årligen sänka atmosfärens innehåll av koldioxid med 14 miljoner ton koldioxid, bara 2 miljoner ton mindre än vad hela den svenska vägtrafiken beräknas ha släppt ut 2016.
Totalt beräknas kolinlagringen på den svenska skogsmarken för närvarande motsvara över 50 miljoner ton, ungefär lika mycket som samtliga utsläpp av växthusgaser från svenskt territorium.
I debatten brukar en ökad användning av biobränslen och vedeldning beskrivas som avgörande för att vi ska klara klimatmålen, och det är sant att biobränslen kan ersätta fossila bränslen liksom att det finns stora klimatvinster om byggande i stål och betong ersätts av trä.
Samtidigt går det inte att bortse från att det i varje fall på kort sikt mest effektiva sättet att utnyttja skogen i klimatarbetet nog faktiskt är att minska avverkningarna och därmed öka skogarnas virkesförråd ännu snabbare!
Hur den optimala klimatstrategin för de svenska skogarna ser ut är inte självklart. Klimatpolitiska rådet skulle kunna göra en insats genom att komplicera och nyansera diskussionen.
29.11.2017
Blogginlägg
Under tisdagen röstade både miljöutskottet (ENVI) och industriutskottet (ITRE) i Europaparlamentet om viktig, ny klimatlagstiftning.
ENVI gav klartecken dels för den slutliga uppgörelsen om utsläppshandeln, dels ett avtal som kopplar samman EUs utsläppshandelssystem med Schweiz´. Nu återstår det slutliga godkännandet från EUs miljöministrar, som möts den 19 december, och ett slutligt godkännande in plenum i Europaparlamentet, troligen 6 februari.
ITRE röstade fram förslag till parlamentets ståndpunkter om dels förnybartdirektivet, dels energieffektiviseringsdirektivet. Bägge omröstningarna förlöpte som väntat. Formuleringarna om förnybartdirektivet godkändes med stabila majoriteter, bestående av i första hand de tre stora grupperna EPP (där (M) och (KD) ingår), S&D (där (S) och (Fi) ingår) och ALDE (där (C) och (L) ingår. Beslutet om energieffektiviseringsdirektivet godkändes däremot med en enda rösts marginal, majoriteten bestod i första hand av S&D, ALDE, de Gröna och vänsterguppen GUE/NGL.
Förnybartdirektivet
Beträffande förnybartdirektivet vill ITRE att 2030 minst 35 procent av energitillförseln ska baseras på förnybar energi. Målet kan relateras dels till det mål på 20 procent som gäller för 2020, dels det mål på 27 procent som Kommissionen ursprungligen föreslog, dvs. en rätt rejäl skärpning.
Utskottet avvisade samtidigt krav från de Gröna och GUE/NGL att målet även fortsättningsvis skulle brytas ned till bindande nationella mål. Istället vill man att varje land ska tilldelas ett indikativt värde som ska räknas fram enligt en speciell formel.
ITRE vill däremot behålla ett krav på varje land om en minsta andel förnybar energi inom transportsektorn (beräknat som förnybar energi inom väg- och spårtrafik i förhållande till hela transportsektorn). För 2030 ska kravet vara 12 procent (gällande krav för 2020 är 10 procent). 2030 bör, enligt ITRE, 10 av de 12 procenten komma från s.k. avancerade biodrivmedel, dvs. sådana som framställts av olika typer av avfall (ITRE tog i övrigt inte ställning till vilka hållbarhetskrav som ska ställas på biodrivmedel, den frågan har ENVI ansvarat för). Sättet att beräkna elanvändning i transportsektorn innebär att målet antagligen till stor del kan komma att uppfyllas genom elektrifiering av vägtrafiken.
Med tanke på den stabila majoriteten i ITRE kan man nog räkna med att siffrorna 35 resp. 12 procent kommer att bli parlamentets slutliga position. När det gäller miljökraven är läget betydligt rörigare. När ENVI röstade blev utfallet delvis motsägelsefullt. Det finns en stabil majoritet för att begränsa användningen av biodrivmedel tillverkade av jordbruksgrödor, men efterhand har motståndet öppnat vissa sprickor genom att tillåta biodrivmedel framställda av mellangrödor och fångstgrödor (”low indirect land-use change-risk biofuels and bioliquids”). ENVI anser att palmolja helt ska förbjudas, men här finns även förslag om mildare restriktioner. I parlamentet tycks dock finnas en stabil opinion för att i första hand utnyttja avfallsbaserade biodrivmedel, vilket i sin tur gör att den tallolja som är en viktig råvara för den svenska produktionen av fossildieselersättningen HVO, verkar vara i fara.
Parlamentets position ska i sin tur relateras till var regeringarna i ministerrådet landar. Unionens energiministrar kommer att ta ställning 18 december. I det senaste utkast till position som kommit ut ställer sig medlemsstaterna bakom Kommissionens förslag om en förnybartandel på unionsnivå (dvs. utan nationellt bindande mål) på 27 procent 2030, men driver samtidigt kravet om 12 procent andel i transportsektorn. Kravet på avancerade biodrivmedel vill man dock inte sätta högre än 3 procent (Kommissionen 6,8 procent).
Energieffektiviseringsdirektivet
Den linje kring energieffektivisering som vann vid ITRE-omröstningen innebär att det bindande mål om 30 procent som Kommissionen föreslagit skulle höjas till 40 procent, vilket i sin tur ska preciseras i form av bindande krav även på medlemsländerna.
De utskottsgrupper som röstade emot, i första hand kristdemokratiska EPP och konservativa ECR, vill egentligen inte ha någon EU-lagstiftning alls om energieffektivisering och krävde därför att målen enbart ska vara ”indikativa”, dvs. inte tvingande. Utskottets rapportör, polacken Adam Gierek (tillhör S&D), anslöt sig till denna ståndpunkt och dömde efter omröstningen ut utskottets position som orealistisk.
Med tanke på den tunna majoriteten i ITRE är det oklart var parlamentet hamnar när man röstar in plenum.
Från regeringarna kommer inga krav om tuffare effektiviseringskrav, tvärtom. Regeringarna lade fast sin förhandlingsposition redan i juni i år. Budskapet är att medlemsstaterna vill lägga effektiviseringsmålet på 30% och stryka ordet ”bindande” ur lagtexten, dvs. samma radikala utvattning som kristdemokrater och konservativa i parlamentet driver.
Skillnaderna mellan grupperingarna är dock större än siffrorna antyder. Den position ITRE intagit innebär att länderna i målet måste räkna in även transportsektorn, medan Kommissionen, Rådet och de oppositionella i parlamentet i praktiken enbart vill inrikta sig på bostäderna. En annan kärnfråga är att ITRE-majoriteten vill att energieffektiviseringskravet ska gälla alla byggnader medan såväl Kommissionen som Rådet och ITRE-minoriteten vill helt eller delvis undanta byggnader som värms med förnybar energi från egen anläggning från effektiviseringskrav.
Här finns parlamentets samlade pressmeddelande från gårdagens voteringar.
23.11.2017
Blogginlägg
Igår, 22/11, kom till sist den första biten i det regelverk som ska styra EUs klimatpolitik efter 2020 på plats. Efter vissa mindre justeringar godkände medlemsstaternas permanenta representanter i Bryssel de ändringar av direktivet om utsläppshandel som regeringarna och Europaparlamentet i huvudsak enades om redan för ett par veckor sedan. 25 länder röstade Ja, 1 land (Kroatien) röstade Nej och 2 (Polen och Ungern) lade ned sina röster, en betydligt stabilare majoritet än när regeringarna på egen hand i februari formulerade sitt förhandlingsbud. Utslaget återspeglar de eftergifter bl.a. den polska regeringen drivit fram. Redan tidigare hade regeringarna och parlamentet enats om de justeringar som ska gälla flyget inom utsläppshandeln,
På tisdag ska Europaparlamentets miljöutskott, ENVI, ge sitt formella klartecken till uppgörelsen. Den 19 december möts unionens miljöministrar för en sista formalitet.
Redan på tisdag ska dock ytterligare ett par viktiga klimatpolitiska beslut tas i parlamentets industriutskott, ITRE. Det ena gäller parlamentets förhandlingsposition om energieffektiviseringsdirektivet, det andra de delar av förnybartdirektivet som inte gäller miljökrav (”hållbarhetskriterier”) på förnybar energi.
——————————————–
Huvudpunkterna i de nya reglerna för utsläppshandeln:
– Utgivningen av nya utsläppsrätter (EUA) kommer från och med 2021 att varje år minska med drygt 48 miljoner mot idag drygt 38 miljoner – formellt sker detta genom att den s.k. linjära reduktionsfaktorn, LRF, höjs från 1,74 % till 2,2 %. Konsekvensen blir att den totala, framtida utgivningen från 2013 minskar med 9 miljarder EUA (från 58 till 49 miljarder EUA) och att sista datum för nyutgivning flyttas bakåt från 2067 till 2057. Flyget kommer att omfattas av samma nedtrappning – även utgivningen av de speciella flygutsläppsrätterna, EUAA, upphör 2057.
– Av den samlade utgivningen kommer 57 procent att auktioneras ut (i huvudsak på medlemsstaternas uppdrag), medan övriga 43 procent delas ut gratis till tung industri och fjärrvärme. Gratistilldelningen till industrin kommer att styras av riktmärken, kopplade till den mest koldioxideffektiva tiondelen av anläggningarna inom en bransch, och kommer att strypas med minst 0,2 och högst 1,6 procent per år. Fjärrvärmens tilldelning kommer att minskas snabbare, i linje med LRF. Om de 43 procenten inte skulle räcka för alla anläggningar som uppfyller kraven, kan auktionsandelen minskas med ytterligare högst 3 procentenheter till 54 procent.
– Så länge antalet oanvända utsläppsrätter som finns ute på marknaden (Allowances In Circulation, AIC) överstiger 833 miljoner, kommer t.o.m. 2023 varje år 24 procent av auktioneringspotten att placeras i vänteläge i den s.k. marknadsstabilitetsreserven, MSR. Denna avsättning upphör när AIC sjunkit under 833 miljoner. När AIC understiger 400 miljoner kommer i stället auktioneringspotten årligen att tillföras 100 miljoner från MSR, ända tills reserven tömts.
– Om antalet utsläppsrätter i MSR 2024 överstiger det antal som auktionerades ut under 2023, kommer hela det överskjutande antalet att automatiskt annulleras (gissningarna säger att ytterligare kring två miljarder utsläppsrätter därmed kommer att tas ur systemet). Denna automatiska annullering kommer därefter att genomföras årligen de år MSR innehåller fler utsläppsrätter än vad som auktionerats föregående år.
– Länder som stänger kolkraftverk kan därutöver avstå från att auktionera ut utsläppsrätter motsvarande fem års behov hos den stängda anläggningen.
– Några hundra miljoner EUA kommer att säljas för att finansiera en Innovationsfond, varifrån länder och företag kan söka pengar för teknikutveckling inom förnybar energi, effektivisering och koldioxidlagring.
– Ytterligare några hundra miljoner EUA kommer att säljas för att finansiera en Moderniseringsfond, som ska användas för att modernisera energisystemen i unionens fattigare länder i öst. En nyhet är att pengarna också ska kunna användas för arbetsmarknadspolitik i regioner som är särskilt beroende av koldioxidtung industri. Dessa ”Just transition”-pengar ska gå till omskolning och nyföretagande i dessa regioner.
– Om sjöfarten sägs att dess utsläpp ska omfattas av någon sorts prissättning eller reglering från 2023, införd antingen via FNs sjöfartsorgan IMO eller av EU.
För svensk industri betyder uppgörelsen att de flesta berörda företag under ytterligare ett antal år kommer att få fler utsläppsrätter än vad som krävs för att täcka utsläppen, detta gäller särskilt massa- och pappersindustrin. En oväntad vinnare är dessutom svensk fjärrvärme, som knappast längre använder några fossila bränslen, men ändå kommer att få gratis utsläppsrätter ända tills utgivningen upphör – en lösning som fortsatt sänker de svenska fjärrvärmetaxorna.
Att man inför en automatisk annullering innebär att det numera är meningslöst för enskilda, företag eller stater att köpa in och annullera utsläppsrätter – det enda som händer om man gör detta är att det antal som ändå automatiskt kommer att annulleras minskar en aning. Det är således inte längre en fungerande metod för att skärpa EUs klimatpolitik. Varje gång man låter bli att flyga eller på något annat sätt bidrar till lägre utsläpp skärps däremot politiken eftersom den automatiska annulleringen då växer. Effekten är dock sannolikt inte så stor eftersom varje sådan åtgärd samtidigt sänker priset på utsläppsrätter, vilket minskar industrins incitament att hålla nere utsläppen.
Att Storbritannien troligen har lämnat unionen då utsläppsrätterna för 2018 ska lämnas in 30 april 2019, kommer sannolikt att lösas genom att de brittiska anläggningarna tvingas lämna in utsläppsrätter för 2018 redan i mitten av mars 2019, dvs. någon vecka innan Brexit. Utan en sådan lösning skulle Storbritannien i praktiken ha lämnat utsläppshandeln redan vid kommande årsskifte.
———————————————————
I Europaparlamentets industriutskott, ITRE, voterar man på tisdag den 28 november dels om förslaget till nytt energieffektiviseringsdirektiv, dels om huvuddelarna av det nya direktivet om förnybar energi.
När det gäller energieffektiviseringsdirektivet lär omröstningen kunna bli stormig och kaotisk. Förhandlingarna mellan partigrupperna har inte lett till enighet. Därför finns det på ett antal områden motstridiga kompromisser där motsättningarna i huvudsak går mellan å ena sidan de två högergrupperna EPP (där bl.a. moderaterna och kristdemokraterna ingår) och ECR (vars stomme utgörs av brittiska tories och polska PiS), och å andra sidan socialdemokrater (S&D), liberaler (ALDE), de gröna och vänstergruppen GUE/NGL.
Socialdemokrater, liberaler m.fl. vill att länderna ska vara skyldiga att energieffektivisera (40%) mera än vad Kommissionen föreslagit (30%), medan högergrupperna formulerat sig på ett sätt som innebär att energieffektiviseringen i praktiken blir helt frivillig. Denna skillnad i grundsyn återspeglas sedan i synen på direktivets detaljer där EPP/ECR föreslår massvis med kryphål och gummiparagrafer.
Lite senare voterar ITRE även om vilken position man vill att parlamentet ska inta i förhandlingarna om förnybartdirektivet. Denna förhandling har uppenbarligen skett i ett helt annat klimat för här finns breda uppgörelser över hela fältet mellan parlamentets tre tyngsta grupper, EPP, S&D och ALDE.
ITRE delar i parlamentet ansvaret för förnybartdirektivet med miljöutskottet, ENVI, som redan för några veckor sedan röstade fram förslag kring vilka miljökrav (”hållbarhetskriterier”) som man vill ska gälla för bioenergi. ENVI röstade då bl.a. för ett förbud mot palmolja och för en utfasning av biodrivmedel som framställts av livsmedelsgrödor.
ITREs omröstning berör därför i princip inte dessa delar av direktivet. Denna rågång visar sig dock svår att upprätthålla i praktiken.
ITRE och ENVI är ense om att målet bör vara att till 2030 öka den förnybara energins andel till 35 procent – Kommissionen föreslår 27 procent. I motsats till Kommissionen vill ITRE dessutom behålla ett särskilt krav inom transportområdet, och vill att 12 procent av den energi som används i transportsektorn 2030 ska vara förnybar. Huvuddelen, minst 10 procentenheter, ska komma från s.k. avancerade biodrivmedel, dvs. sådana som framställts av trä eller olika typer av avfall, resten från i huvudsak förnybar el.
09.11.2017
Blogginlägg
Med nattens preliminära uppgörelse om framtiden för EUs utsläppshandelssystem, faller den första biten i det stora pussel som utgörs av Europeiska unionens nya klimatpolitik, äntligen på plats. Jag skriver ”preliminära” för (bortsett från en del mera ceremoniella formaliteter) återstår för länderna att i ett möte med ländernas permanenta representanter, Coreper, på fredag ge klartecken. Låt oss hoppas att inget då strular till det.
På sluttampen har diskussionen handlat om villkoren för att få pengar ur den fond –”Moderniseringsfonden” – som ska byggas upp med auktionsintäkter från handeln, men utfallet av denna fråga har helt marginell betydelse från klimatsynpunkt, och har nog mera handlat om en prestigekamp mellan i första hand Polen och alla andra. Polen ville få använda fonden till att modernisera kolkraftverk, vilket ett antal andra medlemsstater och Parlamentet motsatte sig. Såvitt jag kan förstå löstes tvisten genom att ge fonden möjlighet satsa pengar i modernisering av koleldade fjärrvärmeanläggningar i Bulgarien och Rumänien, vilket naturligtvis inte löste Polens problem, men däremot berövade dess regering två allierade i förhandlingarna, varefter förhandlingarna kunde avslutas.
De viktigaste förändringarna var uppgjorda sedan tidigare. Man kunde ha önskat sig mera, men besluten innebär trots allt påtagliga skärpningar jämfört med nuvarande regler:
- Utgivningen av nya utsläppsrätter (EUA) kommer från och med 2021 att minska snabbare än hittills. Den s.k. linjära reduktionsfaktorn höjs från 1,74 % till 2,2 %, vilket betyder att nyutgivningen kommer att minska med drygt 48 miljoner per år mot idag dryg 38 miljoner per år. Utgivningen av nya utsläppsrätter kommer att upphöra 2057 mot tidigare 2067. Den totala utgivningen från 2013 minskar från 58 till 49 miljarder utsläppsrätter. S.k. internationella utsläppsminskningskrediter stoppas från 2021. Mycket stora framsteg.
- Utgivningen av de speciella luftfartsutsläppsrätterna (EUAA) kommer att trappas ned i samma takt som de reguljära EUA. Nuvarande regler innebär en fast utgivning på drygt 39 miljoner EUAA per år, men denna kommer alltså att sjunka till noll 2057. Därefter måste flyget klara sig utan fossil flygfotogen. Rätt tufft.
- Hela systemets funktion kommer att radikalt förändras genom att man fr.o.m. 2024 för in en automatisk annullering. Annulleringen är kopplad till den s.k. Marknadsstabilitetsreserv, MSR, som börjar fungera 2019. I MSR kommer man dels att placera en del utsläppsrätter (knappt 1 miljard EUA) som av olika skäl inte auktionerats eller delats ut gratis 2013-2020. Dessutom kommer man årligen, åtminstone 2021-2023, att placera 24 procent av det antal utsläppsrätter som egentligen skulle ha auktionerats i MSR. Vid utgången av 2024 görs en avstämning, och då kommer (läs nu noga!) det antal utsläppsrätter i MSR som överstiger det antal som (reellt) auktionerades ut 2023 att annulleras. Hur många EUA som därmed plockas ur systemet 2024 är oklart, men gissningen är att därmed ytterligare uppemot 2 miljarder utsläppsrätter plockas ut (=den totala utgivningen från 2013 sjunker till 46 miljarder EUA). Därefter kommer samma ”hyvlingsprocedur” att upprepas varje år så länge MSR innehåller minst 400 miljoner utsläppsrätter, vilket ytterligare kan krympa ”bubblan”.
Potentiellt viktiga andra förändringar är dels att man enats om att det undantag från krav om utsläppsrätter som gäller flyg mellan EU och resten av världen ska upphöra från 2024, (såvida inte EU-institutionerna beslutar något annat, t.ex. därför att vi fått ett fungerande globalt system), dels att man vid denna tidpunkt även ska föra in sjöfarten i systemen, såvida inget fungerande internationellt system etablerats.
Syftet med den komplicerade konstruktionen under punkt 3 ovan är inte primärt att minska utsläppen utan att höja priset på utsläppsrätter, men förändringen får dramatiska konsekvenser för hur man som företag, privatperson eller stat bör agera.
Med nuvarande system spelar det ingen roll för utsläppen om kärnkraften byggs ut, läggs ned eller behålls. Nya vindkraftverk sänker efterfrågan och priset på utsläppsrätter, men eftersom antalet utsläppsrätter inte påverkas, har det ingen effekt på utsläppen. Att byta glödlampan mot LED-lampa sänker priset på utsläppsrätter, men påverkar inte utsläppen. Det enda man som företag, privatperson eller stat i nuläget kan göra för att sänka utsläppen är att köpa och annullera utsläppsrätter.
Den omläggning som nu beslutats innebär att det hädanefter (i varje fall tills MSR minskat till 400 miljoner utsläppsrätter) kommer att fungera precis tvärtom. Strängt taget är det från och med i morse inte längre är någon vits att som företag, stat eller privatperson gå in och köpa och annullera utsläppsrätter. Att göra det leder nämligen inte längre till lägre utsläpp utan enbart till att det antal EUA som automatiskt annulleras 2024 minskar. Å andra sidan blir det åter helt avgörande för klimatpolitiken vad som sker med kärnkraften, hur mycket vindkraft som byggs ut eller om vi byter till LED-lampor.
Jag har i en tidigare blogg argumenterat för att denna nya modell nog faktiskt är sämre än den nuvarande, och jag känner mig tyvärr inte trygg med att man bland beslutsfattarna tillräckligt tänkt igenom vad den förändrade logiken i systemet innebär.
En oroande konsekvens är att klimatpolitiken ”åternationaliseras”, dvs. det blir mera meningsfullt med nationellt beslutade åtgärder, t.ex. att införa en koldioxidskatt även på verksamheter inom utsläppshandeln. Detta kan sammantaget leda till lägre utsläpp, men den ändrade logiken – ”avunionifieringen” av systemet – kan lika gärna leda till att det blir svårare att driva igenom tuffa, unionstäckande krav – motsträviga EU-medlemmar kan hävda att inslaget av subsidiaritet i lagstiftningen har ökat och att enskilda medlemmar därmed ska tillåtas att driva klimatpolitiken i lite lugnare takt.
”Åternationaliseringen” leder dessutom sannolikt till att de samlade kostnaderna för utsläppspolitiken stiger, när ambitiösa länder, som vill gå först men där kostnaderna för åtgärderna samtidigt är högst, drar iväg, parallellt med att trycket på de länder där man till låg kostnad skulle kunna minska mycket minskar.
08.11.2017
Blogginlägg
Tisdagens val av nya guvernörer i delstaterna Virginia och New Jersey plus ett fyllnadsval i delstaten Washington innebär viktiga framsteg för klimatarbetet i USA.
Demokraternas vinst i guvernörsvalet i New Jersey leder med stor sannolikhet till att delstaten åter kliver in i utsläppshandelssystemet Regional Greenhouse Gas Initiative, RGGI, där för närvarande nio delstater i USAs nordöstra hörn, bl.a. New York och Massachussets, ingår.
Phil Murphy, demokrat som ersätter den för några år sedan mycket populäre republikanen Chris Christie, har lovat att New Jersey åter ska kliva in i RGGI, men denna ståndpunkt delades faktiskt även av hans republikanske motståndare i valet, Kim Guadogno.
Systemet omfattar enbart kraftsektorn, men liknar i övrigt det europeiska utsläppshandelssystemet. Tilldelningen av utsläppsrätter, dvs. det totala utrymmet för koldioxidutsläpp från kraftsektorn i delstaterna, minskar årligen med 2,5 procent, vilket är lite högre ”krympningstakt” än inom EU-systemet (som dock även omfattar tung industri och flyg).
Långsiktigt mera betydelsefullt var förmodligen den demokratiska segern i Virginia. Den sittande guvernören, demokraten Terry McAuliffe, har i flera år arbetat för att delstaten ska införa något sorts marknadsreglering av utsläppen och även fört diskussioner om att ansluta Virginia till RGGI. Gårdagens segrare, Ralph Northam, har lovat fullfölj McAuliffes politik, vilket hans republikanska motståndare, Ed Gillespie, tvärtom lovade att avbryta. Avgörande är om demokraterna även lyckas få majoritet i delstatsparlamentet, ”House of delegates”. Efter den första sammanräkningen hade demokraterna erövrat 48 av 100 platser, republikanerna 47. Hur det blir avgörs av var de återstående fem mandaten hamnar. Utan egen majoritet krymper svängrummet för Northam.
En ytterligare framgång för klimatpolitiken kom i delstaten Washington, där demokraterna vann ett fyllnadsval till delstatens senat. Utgången innebär att republikanernas knivtunna majoritet med en röst nu svänger över till demokraternas fördel. Detta öppnar en möjlighet för den demokratiske guvernören Jay Inslee, att genomföra sin klimatpolitik, i vilken ingår någon form av utsläppshandel, sannolikt genom att Washington ansluter till det system i vilka redan ingår Kalifornien samt de kanadensiska provinserna Quebec och Ontario.
Den europeiska klimatpolitiken tog i skymundan ett sorts nytt steg i förra veckan. Då det blev klart att Luxemburg, för att klara sitt åtagande i ansvarsfördelningsbeslutet, ESD (som fram till 2020 tilldelar varje medlemsstat ett visst utsläppsutrymme utanför utsläppshandeln), har köpt en del av Litauens ESD-utrymme, som detta land räknar med att inte behöva utnyttja för att klara sitt åtagande. Det är första gången en sådan uppgörelse slutits.
Ett viktigt skäl till att Luxemburg missar sitt åtagande är så kallad dieselturism. Luxemburg har sedan länge påtagligt lägre drivmedelsskatter än sina grannländer. Det leder till att åkerier i internationell trafik systematiskt låter sina fordon svänga in i Luxemburg och fylla sina tankar där för att sänka drivmedelskostnaderna. För Luxemburg innebär detta lättförtjänta skatteintäkter, men eftersom utsläppen från drivmedel bokförs på det land där drivmedlet sålts, inte där utsläppen ägt rum, blåser dieselturismen upp de luxemburgska utsläppen. Nu snyggar landet till sin utsläppsstatistik, så att den uppfyller ESD-kraven, genom att köpa utsläppsutrymme av Litauen.
29.10.2017
Blogginlägg
I sitt förslag till omarbetning av EUs förnybartdirektiv föreslog Kommissionen i november i fjol att kravet på EU-länderna att öka sin användning av biodrivmedel skulle försvagas rejält. För att minska nettopåverkan på klimatet skulle stödet till biodrivmedel, framställda av traditionella jordbruksråvaror (spannmål, vegetabiliska oljor m.m.), i princip helt upphöra. Enbart biodrivmedel från olika typer av avfall skulle gynnas.
Efter måndagens omröstning i Europaparlamentets miljöutskott men ännu mera efter ett nytt kompromissförslag till EU-ländernas regeringar från det estniska ordförandeskapet, ser det ut att gå åt rakt motsatt håll, åtminstone när det gäller ”low indirect land-use change-risk biofuels”, med vilket förmodligen i första hand menas etanol. Därmed öppnas tyvärr även slussarna för biodrivmedel med större klimatpåverkan än petroleumbaserad bensin och diesel.
——————————————-
Att använda mera biodrivmedel kan leda till lägre klimatpåverkan. Men effekten kan också bli den motsatta, dvs. ökad klimatpåverkan.
Att villkorslöst uppmuntra en ökad biodrivmedelsanvändning är därför en mycket riskabel och tveksam politik.
Trots detta gäller inom EU att medlemsstaterna senast 2020 måste se till att minst 10 procent av energitillförseln till deras transportsektor kommer från biodrivmedel. Kravet är dock att produktionen dels uppfyller vissa naturvårdskrav och sociala krav, dels att livscykelutsläppen från produktion och användning är högst hälften så stora som från bensin och diesel.
Om biodrivmedlen uppfyller dessa krav bokförs utsläppen till noll i ländernas (och EUs) utsläppsstatistik (i sig en rätt tveksam hantering med tanke på de stora utsläppen…).
Ett nyckelbegrepp i debatten är ILUC, Indirect Land-Use Change (”indirekta ändringar i markanvändning”). När EUs politik garanterar en marknad för biodrivmedel betyder det att jordbruksmark, som tidigare (i normalfallet) levererat råvaror till livsmedel eller djurfoder, istället reserveras för produktion av råvara till biodrivmedel, t.ex. spannmål, raps eller palmolja.
Konsekvensen blir att livsmedlen och djurfodret måste produceras någon annanstans. Till det mest problematiska hör att politiken leder till att ytterligare arealer torvmarker i främst Sydostasien kommer att dikas ut och planteras med oljepalm – avgångarna av metan och koldioxid från de dränerade arealerna är enorma.
Dessa samband uppmärksammades redan när det gällande förnybartdirektivet beslutades 2008. Enligt direktivets artikel 19:6 skulle Kommissionen senast den 31 december 2010 ”lägga fram en rapport till Europaparlamentet och rådet med en översyn av konsekvenserna av indirekta ändringar av markanvändning på växthusgasutsläppen och möjliga vägar för att minimera dessa konsekvenser.”
Detta uppdrag har inte lett någonstans. En förklaring är att det, trots att det är relativt okomplicerat att påvisa att EUs biodrivmedelspolitik leder till precis de negativa effekter på klimatet som man oroat sig för, visat sig väldigt svårt att konstruera ett regelverk som bygger på denna insikt. Det riktigt allvarliga problemet är att man inte lyckas hitta ett regelverk som förmår skilja biodrivmedel med så höga ILUC-effekter att de ger större klimatpåverkan än bensin och diesel, från biodrivmedel som även efter att ILUC-effekter beaktats minskar klimatpåverkan.
Enligt de ledande miljöorganisationerna i Bryssel bör slutsatsen av detta vara att användningen av biodrivmedel, baserade på jordbruksgrödor, upphör – EU kan inte ha ett stödsystem som riskerar att förstärka klimatpåverkan. Biodrivmedelsindustrin (i vilken ingår jordbrukets organisationer) har å sin sida ansett att eftersom det inte går att föra in ILUC-aspekten på ett korrekt och rättssäkert sätt i lagstiftningen, så bör man i lagstiftningen bortse från problemet – i annat fall stänger man dörren för biodrivmedel som är bättre för klimatet än petroleumbaserad bensin och diesel.
En grovhuggen kompromiss uppnåddes 2014 genom det s.k. ILUC-direktivet, som till 2020 sätter ett tak för andelen ”biodrivmedel producerade av spannmål, andra stärkelserika grödor, socker och oljegrödor och av grödor som odlas som huvudgrödor för i första hand energiändamål på jordbruksmark” på 7 procent, dock fortfarande utan att de facto skilja ”fulbiodrivmedel” från biodrivmedel med acceptabla nettoutsläpp.
På basis av tidigare beslut föreslog Kommissionen i november 2016 att taket för dessa biodrivmedel fram till 2030 skulle sänkas till 3,8 procent samtidigt som man skulle införa ett krav om att s.k. avancerade biodrivmedel 2021 skulle motsvara minst 1,5 procent för att till 2030 stiga till 3,6 procent av den totala energianvändningen av drivmedel. I förslaget avses med ”avancerade drivmedel” sådana som producerats av de råvaror som räknas upp i förslagets bilaga IX, dvs. olika typer av avfall samt andra virkesprodukter än ”sågtimmer och fanerstockar”.
Denna diskussion är en del av bakgrunden till det kaos och den förvirring som råder i diskussionen om hur förnybartdirektivet ska se ut efter 2020.
I måndags röstade Europaparlamentets miljöutskott, ENVI, efter en otroligt spretig omröstning igenom ett långtifrån sammanhängande förslag till parlamentets förhandlingsposition. Miniminivån för förnybara drivmedel (inklusive förnybar el) 2030 föreslås bli 9 procent. Samtidigt slopas taket för ”low indirect land-use change-risk biofuels and bioliquids’.
I det nya förhandlingsbud det estniska ordförandeskapet lanserat är tongångarna ännu mera positiva till biodrivmedel. Istället för att slopa det nuvarande generella kravet om minst 10 procent förnybara biodrivmedel (inklusive förnybar el) 2020 (som Kommissionen föreslog), föreslår estländarna en höjning till 15 procent 2030.
Av dessa 15 procent får, enligt förslaget, högst 7 procent vara baserat på livsmedel, men eftersom man samtidigt undantar ”low indirect land-use change-risk biofuels” (=etanol) från det kravet, betyder förslaget att länderna kan lyfta andelen biodiesel (och andra biodrivmedel inte uppfyller kraven på ”low indirect land-use change-risk biofuels”) till 7 procent.
De sammantagna effekterna av dessa förslag är svår att överblicka, men det innebär sannolikt att man öppnar dörren för en biodrivmedelspolitik som i allt mindre utsträckning beaktar klimateffekterna. Den biodrivmedelsproducent som producerar och säljer biodrivmedel med avsevärt större samlad klimatpåverkan än petroleumbaserad bensin och diesel kommer att gynnas lika mycket som den vars produkter är radikalt bättre än fossilbränslen. Utsläppsstatistiken för transportsektorn kommer att fortsätta att vara minst lika opålitlig som den redan är.
Om drivmedelsleverantörerna levererar biodrivmedel med låga livscykelutsläpp och en allt större andel av bilparken drivs med el, så kommer utsläppen att vara låga och statistiken att visa någorlunda rätt. Om försäljningen i första hand istället domineras av ”fuldiesel” med höga ILUC-utsläpp så kommer politiken att innebära att vi genom lagstiftningen, skatteförmåner och mycket annat bidrar till att klimatpåverkan blir större än om vi inte bedrivit någon politik alls!
Naturligtvis är detta inte ett anständigt sätt att hantera frågan. Naturligtvis måste bl.a. den svenska regeringen och de svenska ledamöterna i Europaparlamentet medverka till en bättre lösning.
Ett första steg vore att förstå hur biodrivmedlens kritiker resonerar. När ENVI beslutade att plocka bort tallolja från råvarulistan för ”avancerade biodrivmedel” beskrev aktörer inom den svenska skogsindustrin detta som om man beslutat att drivmedel från tallolja skulle hanteras som fossila drivmedel och som ett utslag av att kontinentala politiker och debattörer inget fattar. Vad det egentligen handlar om är emellertid inte okunskap utan en starkare betoning av ”kaskadprincipen” och cirkulära principer än de som präglar svensk debatt. Kaskadprincipen innebär kortfattat att ingen vara ska eldas förrän dess möjligheter att ge andra tjänster har tömts ut. Och innan tallolja blev en energiråvara användes den främst till att tillverka såpa och lim. ENVI-majoriteten ansåg att tallolja därför inte kan betraktas som ett avfall, och att den därför inte bör finnas med på råvarulistan för avancerade drivmedel. Om svenska aktörer brydde sig om att förstå detta, skulle vi kanske få en vettigare debatt och mera gehör för svenska ståndpunkter…
Vägen framåt är inte självklar, men en möjlighet som jag själv förespråkat är att i förnybartdirektivet föra in som ett villkor att enbart acceptera förnybara råvaror från länder som kan visa att de inte har några nettoutsläpp från sin LULUCF-sektor, dvs. från markanvändning, i första hand jordbruk och skogsbruk. I direktivet finns en motsvarande spärr för biobränslen från länder som inte undertecknat Parisavtalet (nu är det bara Syrien och USA som tillhör den kategorin). Med ett sådant villkor skulle bränslen från länder som har ordning och reda på sin LULUCF-sektor gynnas. Länder som Indonesien och Malaysia, de stora producenterna av palmolja, skulle få ett motiv att sätta stopp för regnskogsskövling och utdikning av våtmarker.
Kan vi hoppas på lite sans och måtta eller ska den som skriker högst fortsatt styra?
24.10.2017
Blogginlägg
Allt var ordnat för en ganska snabb och smidig votering, men omröstningen i Europaparlamentets miljöutskott om Kommissionens förslag till översyn av förnybartdirektivet höll i stället på att sluta i kaos.
Med utgångspunkt från Kommissionens förslag och 1 111 (!) detaljförslag från utskottsledamöterna, hade den ansvarige rapportören, den nederländske miljöpartisten Bas Eickhout, lyckats förhandla fram 8 stora paketkompromisser.
Till en början såg det bra ut och Eickhout fick bl.a. majoritet för att kräva att det unionsövergripande målet för andelen förnybart 2030 skulle höjas från Kommissionens föreslagna 27 till 35 procent, samt att detta mål ska kompletteras med motsvarande mål för varje medlemsland. (kompromiss 1)
En majoritet ställde sig också bakom ett paket som i princip sätter stopp för alla biodrivmedel från jordbruksgrödor från 2030 (för palmoljebaserade redan från 2021) men samtidigt öppnar för sådana biodrivmedel om de producerats på ”marginaljordar” och har särdeles låga utsläpp i samband med produktionen. (kompromiss 3A)
När utskottet skulle ta ställning till två större kompromisser om vilka biodrivmedel som i övrigt skulle uppmuntras (kompromiss 4A och 4B) lyckades dock utskottet rösta ned bägge (!) alternativen, och det var då den stora voteringscirkusen började.
Några axplock av det som därefter föll ut efter 1,5 timme och 328 (!) voteringar:
- – 2030 ska minst 9 procent av energitillförseln från drivmedlen i respektive medlemsland komma från förnybara källor, inklusive såväl förnybar el som s.k. avancerade biodrivmedel, dvs. i första hand från olika typer av avfall och träråvara (dessas andel ska vara minst 3,6 av de 9 procenten) (ändring 571). Från listan över acceptabla råvaror ströks samtidigt både tallolja och bargass (rester från bl.a. sockertillverkning från rörsocker) (ändring 1032-1035). Samma nivå – 9 procent – finns f.ö. i det utkast till ståndpunkt i Rådet som det estniska ordförandeskapet lanserat.
- – Inom flyg och sjöfart ska andelen förnybar energi 2030 vara minst 6,8 procent. (ändring 571)
- – Andelen förnybart i bostadsuppvärmning ska årligen stiga med 1 procent. (ändring 487)
- – Alla tankställen längs det s.k. TEN-vägnätet (ungefär lika med Europavägar) ska senast 2020 erbjuda laddmöjlighet. (ändring 500)
- – Kommissionens krav att varje EU-lands stöd till ny förnybar elproduktion måste riktas till anläggningar utanför det egna landet avvisas. (ändring 420)
- – Utskottet avvisade förslag om annat än rent kosmetiska naturvårdskrav på sådan biomassa, främst ved från skogsbruket, som kan användas för att klara direktivets krav. Med Kommissionens förslag skulle det t.ex. nog inte vara tillåtet att utnyttja virke från nyckelbiotoper för att uppfylla direktivet. (kompromiss 5B)
Huruvida utfallet i utskottet sammantaget gör det lättare eller svårare att öka andelen förnybara drivmedel i linje med den svenska regeringens förslag till nationell reduktionsplikt är svårt att säga.
I Europaparlamentet delas ansvaret för översynen av förnybartdirektivet mellan ENVi och industriutskottet, ITRE, som genomför sin votering den 28 november. Utskottet har då att ta ställning till 1 300 (!) detaljförslag från ledamöterna…
På basis av utskottens rapporter kommer Parlamentet att fastställa sitt förhandlingsbud in plenum, rimligen strax före eller strax efter jul, och därefter vidtar trialogförhandlingar med Rådet och Kommissionen.
19.10.2017
Blogginlägg
Sent igår kväll blev representanter för Kommissionen, Parlamentet och Rådet ense om att ändra direktivet om utsläppshandel (Emissions Trading Scheme, ETS) på ett sätt som sannolikt innebär att Storbritannien redan från nyår de facto kommer att lämna utsläppshandeln. Det uppger nyhetsbrevet Carbon Pulse. Beslutet bygger på ett ändringsförslag som Parlamentet ställde sig bakom redan när man i september in plenum fastställde sin ståndpunkt inför de pågående s.k. trialog-förhandlingarna med regeringarna och Kommissionen.
Konkret innebär beslutet att de utsläppsrätter (EUA) som fr.o.m. 2018 kommer att delas ut gratis till brittiska anläggningar eller auktioneras ut av den brittiska staten kommer att ges en särskild identitet eller markering – ”EUA-UK”. Därmed kommer det alltså att finns fyra typer av utsläppsrätter i systemet:
- – EUA, som kan användas var som helst i systemet
- – EUAA, som enbart kan användas för att täcka utsläpp från luftfarten
- – ”EUA-UK”, som enbart kan användas för att täcka utsläpp från stationära anläggningar i Storbritannien och flyg till/från Storbritannien
- – ”EUAA-UK”, som enbart kan användas för att täcka utsläpp från luftfart till/från flygplatser i Storbritannien
Skälet till ändringen är att om ingen uppgörelse nås, kommer Storbritannien per automatik att lämna unionen två år efter det att man lämnade in sin begäran om utträde, vilket skedde 29 mars 2017. Enligt nuvarande tidtabell inträffar Brexit således den 29 mars 2019, varvid samtidigt även de brittiska företagens skyldigheter enligt EU-lagstiftningen att lämna in utsläppsrätter för att täcka gjorda utsläpp upphör.
Samtidigt är sista datum för aktörerna att lämna in utsläppsrätter till Kommissionen för att täcka sina utsläpp under 2018 den 30 april 2019, dvs. en dryg månad efter det att Brexit väntas ha inträffat.
Om man fortsatt att tilldela de brittiska företagen vanliga EUA och EUAA även för 2018, eller den brittiska regeringen fortsatt skulle ha kunnat auktionera ut sådana även för 2018, så skulle de brittiska företag som gratis fått eller köpt dessa utsläppsrätter knappast frivilligt komma att lämna in dem till Kommissionen senast 30 april 2019 (eftersom ju deras skyldighet att göra detta upphör i samband med Brexit en månad tidigare). Mera troligt är att de istället att kommer att försöka sälja dessa utsläppsrätter till aktörer från de länder som fortsatt kommer att omfattas av ETS, vilket både skulle dumpa marknaden och leda till högre utsläpp.
På motsvarande sätt kommer intresset att äga EUA-UK och EUAA-UK från aktörer som fortsatt kommer att omfattas av ETS rimligen att vara obefintligt eftersom utsläppsrätterna enbart får nyttjas för att täcka utsläpp i Storbritannien.
Konsekvensen av den överenskomna ändringen blir därmed att Storbritannien sannolikt de facto kommer att lämna den europeiska utsläppshandeln redan om drygt två månader, den 31 december 2017. Den brittiska statens auktionsintäkter från försäljning av utsläppsrätter kommer i och med gårdagens uppgörelse fr.o.m. 2018 antagligen att bli minimala. Enbart för 2018 handlar det om ett intäktsbortfall på sisådär 13 miljarder kronor.
Enda möjligheten att förhindra detta är om EU och den brittiska regeringen kommer överens om att ställa in eller skjuta upp Brexit.
Därutöver enades man även om att förlänga den begränsning av flygets inkludering i utsläppshandeln som gällt 2013-2016. I princip omfattas sedan 2012 allt flyg till eller från flygplatser inom EU (plus Island, Lichtenstein och Norge) av utsläppshandeln. För att underlätta internationella förhandlingar om flyget och klimatet är dock systemet 2013-2016 begränsat så att enbart flygningar mellan flygplatser inom EU etc omfattas (”stop-the-clock”). Eftersom det nu finns en uppgörelse om global utsläppskompensation (CORSIA) ville Kommissionen ursprungligen permanenta denna lösning. Det gillade inte parlamentet, som i stället krävde att om CORSIA inte uppvisat goda resultat senast 2020, så skulle systemet från 2021 expandera till det ursprungliga formatet. Den uppgörelse som slöts igår kväll innebär att denna expansion nu skjuts upp till 2024 och att den nuvarande begränsningen av systemet gäller t o m 2023.
Warning: Use of undefined constant kriesi_pagination - assumed 'kriesi_pagination' (this will throw an Error in a future version of PHP) in
/var/www/nilssonproduktion.se/public_html/wp-content/themes/cubit/archive.php on line
48