Magnus Nilsson Produktion

Låt inte det goda bli det bästas fiende – stoppa Lex Preem

(Du kan läsa mera om EU:s klimatpolitik och hur den påverkar förutsättningarna i Sverige i min nya rapport EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s nya klimatpolitik, Arena Idé 2019)

Enligt uppgifter i media förbereder regeringen en lagstiftning som innebär att Sverige ska införa någon typ av tillståndsplikt för anläggningar med så stora utsläpp av koldioxid att det kan hota möjligheterna att uppnå målet i det klimatpolitiska ramverket att de svenska utsläppen 2045 ska vara 85 procent lägre än 1990.

Förslaget är kopplat till oljebolaget Preems planer på att utvidga sin verksamhet i Lysekil, vilket beräknas öka anläggningens koldioxidutsläpp från 1,7 till 3,4 miljoner ton per år. Förändringen skulle göra raffinaderiet till den största enskilda utsläppskällan i landet.

Det är förvisso angeläget att på alla sätt begränsa utsläppen av växthusgaser, men tanken på en ”Lex Preem” baseras på förlegade föreställningar om villkoren för svensk klimatpolitik. Att införa en tillståndsprövning av koldioxidutsläpp från verksamheter som omfattas av EU:s utsläppshandel skulle kunna minska utsläppen från svenskt territorium, men det skulle inte minska de samlade utsläppen inom EU ett enda gram. Effekten av en svensk särreglering skulle däremot bli att kostnaderna för att uppnå unionens klimatmål skulle stiga, samtidigt som Sveriges möjligheter att driva på skärpningar av EU-politiken sannolikt skulle försvagas.

Tanken på en ”Lex Preem” är att göra det goda till det bästas fiende. Låt oss hoppas att det stannar vid planer.

Sedan 2005 omfattas all tung industri, alla stora energianläggningar och sedan 2012 även flygtrafiken inom EES (EU28 + Island, Lichtenstein och Norge) av EU:s system med utsläppshandel, EU ETS. Vid nyår kommer ett motsvarande system i Schweiz att kopplas ihop med EU:s på ett sätt som i praktiken ytterligare utvidgar EU ETS.

Systemet innebär kortfattat att för varje ton koldioxid de verksamheter som omfattas släpper ut, måste de till kommissionen lämna in en utsläppsrätt, annars väntar höga böter. Varje utsläppsrätt motsvarar ett utsläpp av ett ton koldioxid. En del av utsläppsrätterna delas ut gratis, i första hand till industriföretag och flygbolag, men huvuddelen säljs vid offentliga auktioner. Utsläppsrätterna handlas mellan både utsläppare och andra aktörer – banker, mäklare, spekulanter. Priset är för närvarande 25-30 euro per utsläppsrätt.

Genom systemet har EU:s regeringar och Europaparlamentet satt ett tak för hur stora de totala, framtida utsläppen från de verksamheter som omfattas av handeln kan bli. Det har skett genom att man bestämt hur många utsläppsrätter som totalt kommer att utfärdas.

Med nuvarande lagstiftning återstår ett totalt, framtida utsläppsutrymme på 35-36 miljarder ton koldioxid. Det motsvarar ungefär 20 års utsläpp på nuvarande nivå. När detta utsläppsutrymme förbrukats är koldioxidutsläpp från de ingående verksamheterna i princip förbjudna.

Geografiskt känner utsläppshandeln ingen annan gräns än EU:s (eller snarare EES:s) yttre gräns. En grundtanke med hela systemet är att det beträffande de ingående verksamheterna inte ska bedrivas någon nationell politik. Genom att hantera all tung industri, all storskalig el- och värmeproduktion och allt flyg i ett och samma system och bortse från i vilket av de ingående länderna en anläggning är belägen eller utsläppen sker, hoppas man kunna sänka kostnaderna för att pressa ned utsläppen. Lägre kostnader gör det lättare att driva på utsläppsminskningarna i högt tempo.

Och det verkar funka. Många har kritiserat att gratistilldelningen varit för generös, priserna på utsläppsrätter för låga etc. Kollar man statistiken finner man dock att utsläppen från de verksamheter som omfattas av utsläppshandeln har minskat snabbare än de verksamheter medlemsstaterna själva styr över.

En förklaring är troligen just att systemet bortser från nationsgränser. Alla 12 000 anläggningar runtom i Europa konkurrerar om samma utsläppsutrymme, och den konkurrensen pressar kostnaderna för att minska utsläppen.

Betydelsen av att hålla samman systemet inom Europa manifesteras bl.a. av en regel i direktivet om industriutsläpp (artikel 9.1) som uttryckligen förbjuder medlemsstaterna att begränsa utsläppen av växthusgaser från anläggningar som omfattas av utsläppshandel.

Det som skapat den knepiga situation där regeringen alltså nu på allvar tycks diskutera att föreslå en lagstiftning för att kringgå detta förbud, är att målet i det klimatpolitiska ramverket om att till 2045 minska utsläppen med 85 procent inte bara omfattar sådana utsläpp vi kan styra över med nationell lagstiftning (=utsläpp utanför utsläppshandeln), utan även utsläpp inom utsläppshandeln.

Regeringen borde skrota alla planer på att detaljreglera koldioxidutsläppen från verksamheter inom utsläppshandeln. Att detaljreglera Preem ger ingen ytterligare klimatnytta.

En svensk speciallagstiftning skulle däremot ge de länder som av helt andra skäl än omsorg om klimatet vill införa nationella särregler för sina industrier, vatten på sin kvarn. Sveriges auktoritet i klimatpolitiken inom EU skulle försvagas.

Dessutom förefaller Preems planer väldigt skakiga, rent ekonomiskt. I takt med att priset på utsläppsrätter har stigit, har företagets framtida kostnader för att släppa ut de ytterligare 1,3 miljoner ton per år man räknar med, blivit allt högre. För ett år sedan skulle kostnaden ha varit 140-150 miljoner kronor per år, idag är kostnaden minst den dubbla. Kostnadsökningen sker på marginalen, vilket betyder att den sannolikt slår hårt mot projektets vinstmarginaler.

Det dilemma som kvarstår, och som regeringen borde lägga kraft på att lösa, är att vi har ett långsiktigt utsläppsminskningsmål som inte enbart omfattar verksamheter och utsläpp svenska politiker kan och bör besluta om, utan även sådana som det faktiskt är olämpligt att den svenska regeringen och riksdagen går in och reglerar utöver EU-lagstiftningen.

Risken att de svenska utsläppen 2045 inte ska ha minskat med 85 procent ska dessutom inte överdrivas. För verksamheter inom utsläppshandeln kommer utrymmet för utsläpp då att ha minskat rejält. Och med en nedtrappning av de inhemska utsläppen utanför EU ETS enligt det klimatpolitiska ramverket är risken för att 85-procentsmlet skulle spricka inte större än att den kan hanteras med mindre desperata åtgärder en Lex Preem.

Låga utsläpp 2018 stramar upp utsläppshandeln ytterligare

(Du kan läsa mera om EU:s klimatpolitik och hur den påverkar förutsättningarna i Sverige i min nya rapport EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s nya klimatpolitik, Arena Idé 2019)

I onsdags publicerade Kommissionen sin årliga sammanställning över läget i utsläppshandeln, eller mera konkret vad som har hänt med alla de miljarder utsläppsrätter (EUA) som tillförts systemet sedan 2008.

Den viktiga siffran i materialet är TNAC – Total Number of Allowances in Circulation – som anger skillnaden mellan å ena sidan det totala antal EUA som givits ut (plus s.k. utsläppsminskningskrediter som tillförts systemet), å andra sidan det totala antal som återlämnats till Kommissionen, normalt för att täcka utsläpp av koldioxid från anläggningar som ingår i systemet.

TNAC är numera en superviktig faktor eftersom storleken på TNAC ytterst avgör hur stora framtida utsläpp som tillåts från de drygt 11 000 anläggningar som ingår i systemet. Det beror på att TNAC styr hur många utsläppsrätter, avsedda för auktionering, som istället temporärt kommer att placeras i den nyinrättade så kallade Marknadsstabilitetsreserven, MSR, för att därefter i huvudsak annulleras innan de kunnat utnyttjas för att täcka utsläpp. Ju högre TNAC, desto lägre kommer utrymmet för framtida utsläpp att bli.

Årets rapport sammanfattas i tabellen nedan. (Ursäkta en grafisk något svajig tabell. Observera att siffran på första raden – ”Outnyttjade utsläppsrätter vid årsskiftet 2012/13” – gäller sådana utsläppsrätter som tillförts systemet redan före 2013, men som vid årsskiftet 2012/13 ännu inte utnyttjats för att täcka utsläpp. Notera också att de speciella luftfartsutsläppsrätterna, EUAA, inte omfattas.)

Enligt direktivet om utsläppshandel ska det under 2019 totalt ges ut ca 1 855 miljoner nya utsläppsrätter (EUA). Av dessa ska ca 758 miljoner delas ut gratis, i första hand till tung industri (elproduktion har ingen gratistilldelning). Övriga ca 1 100 miljoner utsläppsrätter ska egentligen, enligt lagstiftningens grundregel, på medlemsstaternas uppdrag säljas vid offentliga auktioner under 2019.

Införandet av Marknadsstabilitetsreserven, MSR, ändrar dock på systemet, och det är här TNAC kommer in.

För att ta det i detalj innebär MSR-beslutet att under de tolv månader som börjar 1 september år 2 ska en del av de utsläppsrätter som egentligen skulle ha auktionerats ut, i stället att placeras i MSR, och därmed inte bli tillgängliga på marknaden. (Reglerna för ”avlänkningen” till MSR utgår således inte från kalenderår utan från perioden från 1/9 år 1 till 31/8 år 2.) Det antal som ”avlänkas” från auktionering ska motsvara 24 procent av TNAC år 1.

Att TNAC vid årsskiftet 2018/19 uppgick till 1 654 909 824 innebär att totalt 0,24 x 1 654 909 824 = 397 178 358 EUA, som egentligen skulle ha auktionerats ut på ländernas uppdrag 1/9 2019-31/8 2020, istället kommer att placeras i marknadsstabilitetsreserven.

Processen är redan igång. Baserat på TNAC vid utgången av 2017 kommer under 2019 fram till 31/8 ca 266 miljoner utsläppsrätter att placeras i MSR. Av de drygt 397 miljoner EUA som totalt att placeras i MSR på basis av TNAC 2018, ska en tredjedel, drygt 132 miljoner, placeras i MSR 1/9-31/12 2019.

Under 2019 kommer således sammanlagt 397 (266+132) miljoner EUA att placeras i MSR. Det betyder att av de totalt 1 855 miljoner EUA som marknaden skulle ha tillförts enligt plan kommer endast ca 1 460 miljoner att komma ut på marknaden.

Denna volym kan jämföras med att utsläppen inom systemet under 2018 var strax under 1 700 miljoner ton koldioxid. Det betyder att tillförseln av nya utsläppsrätter under 2019 gissningsvis kommer att bli ca 250 miljoner färre än vad som motsvarar utsläppen.

För att ändå kunna täcka sina utsläpp kommer företagen att tvingas tära på det befintliga förrådet av ännu outnyttjade utsläppsrätter (som sannolikt inte i första hand finns i händerna på de industriföretag och kraftbolag som svarar för utsläppen, utan snarare i första hand hos banker, spekulanter, mäklare etc).

Det betyder att TNAC vid utgången av 2019 sannolikt kommer att vara 2-300 miljoner EUA mindre än vid utgången av 2018.

Om TNAC vid utgången av 2019 kommer att uppgå till drygt 1,4 miljarder EUA, betyder det att under 2020 kommer ytterligare ca 380 miljoner utsläppsrätter som egentligen skulle ha auktionerats under detta år istället att placeras i MSR. Vilket i sin tur betyder att företagen ytterligare kommer att tära på förrådet av outnyttjade utsläppsrätter (=TNAC). Etc, etc.

Den här processen fortsätter tills TNAC understiger 833 miljoner EUA, då ”avlänkningen” av utsläppsrätter från auktionering till MSR upphör. När TNAC är mindre än 400 miljoner EUA, kommer tvärtom årligen 100 miljoner utsläppsrätter att tas från MSR och auktioneras utöver den ordinarie auktioneringspotten ända tills MSR tömts.

Det som gör denna mekanism så betydelsefull för klimatet är att en mycket stor andel av de utsläppsrätter som placeras i MSR automatisk kommer att plockas ur systemet på grund av de automatiska annulleringar som startar vid årsskiftet 2023/24. De kommer därmed aldrig att kunna utnyttjas för att täcka utsläpp.

Vid årsskiftet 2023/24 kommer en avstämning att göras, där antalet EUA i MSR jämförs med det antal utsläppsrätter som de facto auktionerades ut under 2022. Då kommer utsläppsrätter, motsvarande skillnaden mellan den första siffran (=innehållet i MSR vid årsskiftet 2023/24) och den andra siffran (=antalet utsläppsrätter som de facto såldes på auktion under 2022) att automatisk annulleras. Det betyder att MSR blir mindre, men framför allt betyder det att ett mycket stort antal utsläppsrätter, som egentligen skulle ha utnyttjats för att täcka utsläpp, i ett slag försvinner ur systemet och krymper det framtida utrymmet för utsläpp.

Annulleringen 2023/24 beräknas motsvara minst 2 miljarder ton koldioxid, dvs. mer än ett helt års utgivning av utsläppsrätter.

Motsvarande avstämning kommer därefter att ske vid varje årsskifte. Annulleringarna efter 2023/24 blir betydligt mindre och kommer till sist att upphöra, när avgörs av utsläppsutvecklingen.

De slutliga värdena för TNAC, år från år, och därmed hur stora de automatiska annulleringarna blir, beror på hur snabbt utsläppen minskar. Faller utsläppen snabbt, kommer företagen inte att behöva tömma sina förråd av outnyttjade utsläppsrätter så snabbt, och då hålls storleken på TNAC uppe, vilket i sin tur ökar avlänkningarna av EUA till MSR och utökar både annulleringarnas omfattning och hur länge de kommer att pågå. Att utsläppen inom utsläppshandeln 2018 föll med 4,2 procent (exklusive flyget) betyder att TNAC vid utgången av 2018 faktiskt var större än TNAC 2017 (se tabell), vilket i sin tur betyder att avsättningarna till MSR 1/9 2019-31/8 2020 kommer att bli ganska stora.

Faller utsläppen mera långsamt kommer ”överskottet” av utsläppsrätter att förbrukas snabbare och TNAC krymper snabbare, varvid både ”avlänkningarna” till MSR och den automatiska annulleringen 2023/24 får mindre omfattning. Hela proceduren kommer då att fasas ut snabbare.

Från och med 2024 sänks procentsatsen för ”avlänkningen” från 24 till 12 procent av TNAC.

Allt om ”EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s nya klimatpolitik”

På länken nedan kan du hitta allt kring min nya rapport ”EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s nya klimatpolitik.

1. Själva rapporten färdig för nedladdning.

2. Presentationsseminariet där jag medverkar tillsammans med Lisa Pelling, Arena idé, Beatrice Rindevall, Supermiljöbloggen samt Björn Carlén, Konjunkturinstitutet.

3. En Youtubesnutt där jag presenterar rapporten och förklarar den viktiga Ansvarsfördelningsförordningen.

EU, Sverige och klimatet

Ny roll för skogen i klimatpolitiken – rapportlansering idag

Idag lanseras min nya rapport ”EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s nya klimatpolitik” (som i mycket baseras på det jag skrivit om på denna blogg de senaste 2-3 åren). Daniel Mathisen har tjuvläst och anmäler rapporten på Dagens Arena. Presentationen startar 11.30 och kan följas på Arena Idés Facebook-sida.

Den viktigaste nyheten i EUs nya klimatpolitik gäller landskapet, inte minst skogens roll. Artikeln nedan publiceras idag även på Dagens Arena.

—————————————————————–

Ny roll för skogen i klimatpolitiken

I slutet av 2018 publicerade EU-kommissionen sitt förslag till långsiktig klimatstrategi – En ren jord för alla. I förslaget beskrivs hur Parisavtalets mål om att försöka begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 °C över förindustriell nivå ska kunna omsättas till konkreta åtgärder. Utgångspunkten är den rapport där FNs klimatpanel IPCC analyserar vad 1,5-gradersscenariot kräver. Slutsatsen är att EU måste uppnå klimatneutralitet senast 2050.

Ska detta mål kunna nås räcker det, enligt Kommissionen, inte med att vi minskar utsläppen. Vi måste dessutom utveckla system som samlar in och lagrar koldioxid, bland annat i landskapet:

”Kolsänkor är lika viktiga som minskade utsläpp. Att bibehålla och förstärka den naturliga kolsänka som utgörs av skogar, mark och jordbruksområden och kustnära våtmarker är avgörande för att strategin ska bli framgångsrik.”

På lång sikt finns det sannolikt möjligheter att i stor skala dränera atmosfären på koldioxid genom så kallad BECCS, Bio Energy Carbon Capture and Storage, som innebär att man eldar biomassa och sedan i berggrunden lagrar den koldioxid som bildats. För att under de närmaste decennierna kunna hålla nere koldioxidhalten och temperaturökningen är vi däremot hänvisade till de kolsänkor naturen erbjuder.

Idag finns vare sig på nationell eller europeisk nivå någon lagstiftning eller några som helst incitament som uppmuntrar eller ens reglerar naturens kolsänkor. Detta är dock på väg att ändras, och förändringarna pekar fram emot en helt ny roll för skogen i klimatpolitiken.

EUs regeringar och Europaparlamentet har under de senaste 2-3 åren helrenoverat EUs klimatlagstiftning, bland annat som en följd av Parisavtalet. I en rapport för tankesmedjan Arena idé – ”EU, Sverige och klimatet. En guide för politiker och andra till EUs nya klimatlagstiftning” – beskriver och analyserar jag den nya lagstiftningen.

Man kan konstatera att reglerna skärps på alla håll och kanter. Den nya lagstiftningen innebär bland annat att utgivningen av nya utsläppsrätter upphör 2057. I princip blir det därefter förbjudet för de verksamheter som omfattas – tung industri, större energianläggningar och flyget – att släppa ut koldioxid.

Den principiellt viktigaste nyheten gäller dock skogens och landskapets roll i klimatarbetet där den nya ”LULUCF”-förordningen (Land-Use, Land-Use Change and Forestry) från och med 2021 ålägger varje EU-land att i landskapet och i träprodukter lagra in mera koldioxid än vad som plockas ut vid skogsavverkning och jordbruk, eller som läcker från utdikade våtmarker etc.

Hittills har den dominerande uppfattningen varit att skogens och skogsbrukets viktigaste bidrag i klimatarbetet är att leverera så mycket virke för energiutvinning som möjligt för att ersätta fossila bränslen. Men när fossilbränsleanvändningen inom några decennier således förbjuds leder en ökad användning av bioenergi inte till minskade utsläpp utan riskerar tvärtom att öka läckaget av koldioxid till atmosfären.

Så länge ett träd lever och växer lagras koldioxid in i stam, grenar och rötter, i viss mån även i marken. När trädet huggs ned upphör inlagringen, och istället startar en motsatt process, som slutar med att cellulosan i trädet brinner upp eller på annat sätt åter bryts ned till koldioxid och vatten.

För att maximera skogens klimatnytta bör därför så mycket koldioxid som möjligt låsas i levande eller död ved, i marken eller i långlivade träprodukter. Tvärtemot den gängse uppfattningen är därför, i varje fall i frånvaro av fungerande BECCS, ett minskat virkesuttag antagligen ett av de mest effektiva sätten att begränsa klimatförändringarna.

I EUs nuvarande regelverk är incitament som uppmuntrar användning av bioenergi starka. Nu krävs minst lika starka incitament som stimulerar koldioxidinlagring i landskapet, i långlivade träkonstruktioner men också för BECCS. Markägare måste också uppmuntras att hejda kolläckaget från de utdikade våtmarker (som idag läcker lika mycket koldioxid som våra bilar släpper ut!).

Att (i samspel med Kommissionen och EU-ländernas regeringar) lyckas sjösätta en lagstiftning som driver fram olika sätt att fånga in och låsa koldioxid – i marken, i träden, i träkonstruktioner, i berggrunden – blir en av de viktigaste uppgifterna för Europaparlamentet under den kommande mandatperioden. Med tanke på de betydande ekonomiska intressen som är inblandade riskerar omvärderingen av skogens roll i klimatpolitiken att bli en smärtsam process inte minst i vår eget land.

Magnus Nilsson, miljökonsult och forskare. Författare till ”EU, Sverige och klimatet. En guide för politiker och andra om EUs nya klimatpolitik” (Arena idé 2019)

EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s ny klimatpolitik

Via denna blogg har jag löpande försökt hålla intresserade uppdaterade kring den översyn av EU:s klimatlagstiftning som pågått de senaste 2-3 åren. Nu är översynen klar och därför har jag nu gjort en sammanfattande beskrivning av den nya klimatpolitik beslutsfattarna inom EU slagit fast i rapporten ”EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s nya klimatpolitik”.

Rapporten ges ut av tankesmedjan Arena idé och kommer att lanseras vid ett seminarium måndagen den 6 maj 11.30-13.00. Vid seminariet medverkar Beatrice Rindevall från Supermiljöbloggen och Björn Carlén för Konjunkturinstitutet.

Anmälan till seminariet och uppdaterad information hittar du här. Seminariet kommer även att kunna följas på Facebook.

Rapporten kommer att kunna laddas ned från Arena Idés hemsida i samband med seminariet

Välkommen!

Svensk industri och fjärrvärme tjänar miljoner på utsläppshandeln

1 april är en viktig dag inte endast för skämtare och lurendrejare utan även för alla som följer EUs klimatpolitik. Detta datum varje år publicerar nämligen Kommissionen siffror över de utsläpp alla verksamheter inom utsläppshandeln har lämnat in för föregående år, i detta fall 2018.

Alla som borde ha lämnat in har inte gjort det, bl a nästan alla berörda industrianläggningar i Bulgarien, men totalt sett beräknas 94 procent av utsläppen 2018 nu ha deklarerats, och därför kan man i grova drag bedöma hur året som gick var.

1. Utsläppen från hela systemet föll med 3,9 procent. Minskningen är större än nedtrappningen i utgivningen av nya utsläppsrätter, vilket betyder att det ”överskott” på outnyttjade utsläppsrätter som är i händerna på företag med utsläpp eller på spekulanter, mäklare, banker m m, under året har växt med 40-50 miljoner utsläppsrätter.
2. Den stora minskningen inträffar trots hyfsad ekonomisk tillväxt i de flesta EES-länder (i utsläppshandeln ingår utöver de 28 medlemsstaterna även Island, Lichtenstein och Norge). BNP steg, utsläppen föll.
3. Huvuddelen av minskningen har skett inom energisektorn där vind-, sol-, vatten- och kärnkraft men även biobränslen, samt i hög grad även naturgas, har trängt undan kolet.
4. Flyget är sorgebarnet. Utsläppen från flyget inom EES steg under 2018 med 4,9 procent till nästan 70 miljoner ton CO₂. Räknas flyget bort blir den totala utsläppsminskningen 4,2 procent. Ryanair är numera på plats nummer 10 bland de största utsläpparna inom EES, två snäpp upp sedan 2017.
5. Utsläppen från de svenska verksamheter som omfattas av systemet steg en halv procent från 22,51 till 22,62 miljoner ton. Bakom ligger faktiskt en ökning av utsläppen från energianläggningar, med några hundra tusen ton, medan utsläppen från industrin föll drygt 100 000 ton.
6. Sammantaget har den svenska medverkan i systemet ännu ett år varit en lysande affär. 2017 fick svenska industrianläggningar gratis 3,3 miljoner utsläppsrätter fler än de behövde för att täcka sina utsläpp. 2018 sjönk övertilldelningen till 3,15 miljoner. Å andra sidan var priset på utsläppsrätter 2018 3-4 gånger högre än föregående år. Statistiken är lite diffus, och det är inte alltid enkelt att hålla isär industri- från energianläggningar, men totalt kan utsläppshandelssystemet beräknas ha genererat extra intäkter för svensk industri på kring 50 miljoner euro, dvs. drygt en halv miljard svenska kronor, en sorts bonus för att de har lägre utsläpp än sina konkurrenter.
7. Även svenska energianläggningar (i första hand fjärrvärmeanläggningar) skar guld med täljkniv. Årets överskott blev 1,8 miljoner utsläppsrätter. Antar man ett snittpris under 2018 på 16 euro per utsläppsrätt blir förtjänsten knappt 300 miljoner kronor.
   Vem som betalar? Polska elkonsumenter. Polska energianläggningar släppte ut 133 miljoner ton, gratistilldelningen vara bara drygt 10 miljoner ton.

Tyskland – den nya bromsklossen

Igår och idag diskuterar EU-toppmötet Kommissionens förslag om att EU ska vara klimatneutralt 2050. Hittills har Tyskland alltid tillhört de länder som drivit på. Inte så längre.

Förklaringen är att den tyska klimatpolitiken hackar.

2013-2020 har varje EU-land ett tilldelat maximalt utrymme för utsläpp utanför utsläppshandeln. De tyska utsläppen kommer att bli större.

För att inte bryta mot EU-lagstiftningen (och hamna inför EG-domstolen) måste tyskarna köpa outnyttjat utsläppsutrymme från medlemsstater som ”överpresterat”.

I det förslag till ny statsbudget som den tyske finansministern igår presenterade har man avsatt 300 miljoner euro (drygt 3 miljarder svenska kronor) till att köpa in utsläppsutrymme av länder som överpresterar (vem som är bäst i klassen vet vi först efter utgången av 2020, men Italien, Rumänien och Storbritannien ser ut att kvantitativt leverera de största överskotten).

Sverige kommer att överprestera, men hittills har alla svenska överskott annullerats.

Man kan befara att det finns folk på finansdepartementet och i riksdagen som leker med tanken att sluta med annulleringarna och i stället kränga outnyttjat utsläppsutrymme till tyskarna.

Motargumentet är att om Sverige skulle göra så, skulle mycket av det vi tillsammans gjort för att hålla nere de svenska utsläppen på hemmaplan helt förlora sin mening.

Annulleringarnas avgörande betydelse för det reella utfallet av svenska klimatpolitiska åtgärder uppmärksammas märkligt nog nästan aldrig.

Inför valet i höstas gjorde jag en enkät med riksdagspartierna, som avslöjade tänkvärda skillnader i synen på annulleringarna, skillnader som egentligen öppnar en vallgrav inom klimatpolitiken.

Av de åtta partierna lovar fem (S, C, V, L och MP) att även fortsättningsvis annullera de överprestationer Sverige, enligt det klimatpolitiska ramverket, planerar att leverera. Övriga tre (M, SD och KD) svävar på målet och verkar i praktiken vidöppna för att sälja.

Med ”femklöverns” politik blir svenska miljöåtgärder fullt ut meningsfulla. Varje minskat ton utsläpp i Sverige leder till att EUs utsläpp minskar lika mycket. Att du ställer bilen och tar cykeln betyder något.

Får ”treklövern” styra kan det hela lika gärna sluta med att din klimatinsats inte påverkar utsläppen inom EU ett dyft utan istället säljs för att skyla över att den tyska politiken misslyckats.

Gott om kloka förslag från klimatpolitiska rådet – men glöm klimatprövningen av enstaka anläggningar

Strax före lunch presenterade det klimatpolitiska rådet sin första rapport där man granskar regeringens klimatpolitik och ger förslag om framtiden. Rapporten är ett väldigt välkommet och kunnigt bidrag till debatten.

Två saker är särskilt bra:

1. Rådet vill snabbt ha ett beslut om ett slutår för försäljningen av fossila drivmedel.
2. Rådet lyfter fram den helt centrala betydelsen av en politik för jämlikhet om klimatpolitiken ska kunna drivas i tillräcklig högt tempo.

Några exempel på värdefulla formuleringar:

”Beakta skilda förutsättningar och utjämna negativa fördelningspolitiska effekter, till exempel mellan stad och landsbygd.

Det behövs kraftfulla politiska reformer för att uppnå klimatmålen inom transportsektorn vilket kommer att märkas för medborgare och företag. Många åtgärder kommer att ha positiva synergier med andra sam­hällsmål: bättre hälsa, bättre stadsmiljö, ökad mobilitet och ökad frihet för många som inte har råd eller inte vill äga en egen bil och så vidare. Men det finns också målkonflikter och olika förutsättningar att klara omställningen till fossilfria transporter – ekonomiskt eller på andra sätt. Den politiska utvecklingen på andra håll i Europa pekar på att klimatarbetet kan avsevärt försvåras om inte frågor om legitimitet och fördelning hanteras klokt och förutseende. Här går skiljelinjer både mellan stad och landsbygd, mellan ekonomiskt välbeställda och mindre välbeställda, mellan män och kvinnor och mellan olika sociala grup­per beroende på deras möjligheter i vardagen.” (sid 9)

”Skatten bör läggas om från drivmedel till körsträcka.” (sid 73)

”Sätt ett stoppdatum för försäljning av fossila drivmedel.” (sid 74)

”Inför en slutpunkt för reduktionsplikten eller motsvarande system med etappmål, som innebär 100 procent fossilfria drivmedel vid ett bestämt datum.” (sid 75)

Ett av de förslag som förs fram är dock, enligt min mening, feltänkt och kontraproduktivt:

”Inför lagstiftning som ger regeringen rätt att pröva etablering av verksamheter som motverkar möjligheterna att uppnå de nationella klimatmålen.” (sid 40)

Bakgrunden är att varken EU-lagstiftning eller svensk lagstiftning tillåter att koldioxidutsläpp från verksamheter som omfattas av EUs utsläppshandel dessutom tillståndsprövas mot nationell lagstiftning som innebär ytterligare krav om minskade koldioxidutsläpp. Detta förbud är skälet till att domstolarna, i den uppmärksammade prövningen av den planerade utbyggnaden av Preems raffinaderi i Lysekil, inte tagit upp de ökade utsläppen av koldioxid. Denna ordning vill uppenbarligen klimatpolitiska rådet ändra på och åter klimatpröva även anläggningar som ingår i utsläppshandeln.

Det tror jag är en dålig idé.

Tanken med utsläppshandeln är att hantera alla verksamheter i hela EES-området (EU28 + Island, Lichtenstein och Norge, från nyår i praktiken även Schweiz) som omfattas i ett enda, sammanhållet system, lite som om dessa verksamheter verkade i en egen 29e medlemsstat. Genom att hantera verksamheterna i ett enda system räknar man med att de samlade kostnaderna för att minska utsläppen i de samarbetande länderna ska kunna minimeras.

En förutsättning för att detta ska fungera är dock att samma regler gäller överallt. Om Sverige inför en egen reglering kan vi förvisso minska utsläppen från vårt eget territorium, och därmed putsa upp den nationella utsläppsstatistiken.

Men en sådan reglering har nästan ingen som helst effekt på de samlade utsläppen inom systemet. De utsläppsrätter som inte längre förbrukas för att täcka utsläpp i Sverige kommer att utnyttjas av anläggningar i något annat EES-land.

Det förändringar av utsläppshandelsdirektivet som beslöts för drygt ett år sedan och bl.a. innehåller en s.k. marknadsstabilitetsreserv med automatiska annulleringar, kommer att kortsiktigt ändra systemets funktion. Kortsiktigt kan därför nationella specialregler betyda att de totala utsläppen minskar en smula. Denna effekt är dock både liten och övergående.

Att få till sådana ändringar av EU-lagstiftningen som skulle möjliggöra nationella klimatprövningar skulle ta lång tid och är definitivt inget svenska politiker ska lägga tid på.

Som ett försvar för förslaget refererar rådet till Storbritannien, där man infört ett nationellt s.k. golvpris på koldioxidutsläpp. Denna lösning kan tyckas bryta mot förbudet mot nationella prövningar, men det är en missuppfattning. För det första gäller det brittiska golvpriset enbart elproduktion, inte industrin. För det andra riktar det sig till alla elproduktionsanläggningar i landet, dvs. samma regler gäller för alla, det sker ingen prövning av enskilda anläggningar. För det tredje infördes golvpriset i ett specialläge som har att göra med att många brittiska kolkraftverk av åldersskäl snabbt måste stängas. Exemplet Storbritannien saknar koppling till rådets förslag.

Sammanfattningsvis: Regeringen och riksdagen bör säga ja till nästan alla förslag från klimatpolitiska rådet, men att återinföra en klimatprövning av anläggningar som ingår i utsläppshandeln är ingen bra idé.

Dragkampen igång kring ännu en omdaning av EUs klimatpolitik

Trots att mindre än ett år har gått sedan de första bitarna av EUs uppdaterade klimatlagstiftning (med sikte på 2030) föll på plats, är arbetet med nästa omarbetning igång för fullt, nu med målåret 2050.

Basen för den nya processen är det förslag till en långsiktig klimatstrategi – ”En ren jord för alla” – som Kommissionen presenterade i slutet november 2018. I förslaget analyseras åtta olika scenarier, men det Kommissionen tydligt förordar är något av de två scenarier som leder till klimatneutralitet 2050. Scenarier med lägre målnivåer bedöms helt enkelt inte vara förenliga med den ambition i Parisavtalet EU var med och drev igenom, och som sätter målet till att ”hålla ökningen i den globala medeltemperaturen långt under 2 °C över förindustriell nivå samt göra ansträngningar för att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C över förindustriell nivå”.

Den nya strategin ska bli EUs bidrag till den uppdatering och skärpning av åtagandena (NDC – Nationally Determined Contribution) som varje land ska lämna till FNs klimatkonvention vart femte år, första gången 2020 (EU-ländernas NDC utgörs av den gemensamma EU-NDCn). Med löfte om klimatneutralitet 2050 hoppas unionen kunna lägga ribban på en nivå som visar att åtminstone EU tar Parisavtalet tas på allvar. Detta, hoppas man, ska i sin tur sätta press på resten av världen.

Men för att strategins mål ska kunna uppnås, måste den klimatlagstiftning man just beslutat om, och som i de flesta fall ännu inte ens formellt har börjat verka, skärpas rätt kraftigt.

I det förslag till uttalande om förslaget som miljöutskottet i parlamentet antog 20 februari, och som sannolikt ska hanteras av parlamentet in plenum den 11 mars, konstateras att klimatneutralitet 2050 kräver att unionens klimatutsläpp 2030 är minst 55 procent lägre än de var 1990, en rätt kraftig skärpning jämfört med det mål på 40 procent som legat till grund för de skärpningar av bl.a. direktivet om utsläppshandeln som beslutats under det senaste året.

Kommissionen har i och för sig konstaterat att de ändringar av Kommissionens lagförslag om förnybar energi och energieffektivisering, som regeringarna och parlamentet enades kring, kommer att leda till utsläppsminskningarna 2030 på 45-46 procent, men det räcker inte. I sitt resolutionsförslag konstaterar miljöutskottet att utvecklingen 2020-2030 avgör om målet klimatneutralitet 2050 alls ska vara möjligt att nå.

När unionens miljöministrar på tisdagen 5 mars diskuterade förslaget lyfte de pådrivande staterna fram vikten av att EU kan lansera sin strategi vid det globala klimatmöte FNs generalsekreterare Antonio Guterres kallt till i september.

Länge har det sagts att ambitionen är att EUs stats- och regeringschefer ska besluta om strategin vid sitt toppmöte i Sibiu i Rumänien på Europadagen den 9 maj. Nu driver ett antal medlemsstater på för att kunna få någon typ av klartecken redan vid nästa toppmöte 21-22 mars.

Vid mötet signalerade 15 av de 28 regeringarna (däribland den svenska, representerad av miljö- och klimatminister Isabella Lövin) tydligt stöd för Kommissionens förslag, medan fem länder (Bulgarien, Estland, Lettland, Malta och Polen) tvärtom ganska tydligt gick emot förslaget och ville att man skulle avvakta med beslutet, efterlyste regionala konsekvensanalyser, uttryckte oro för de ekonomiska konsekvenserna etc.

Hur det till sist kommer att gå avgörs av den grupp på ca 8 medlemsstater, däribland tungviktare som Tyskland, Italien och Spanien, som vid mötet inte tydligt sa hur de tänker ställa sig.

Det mesta pekar trots allt mot att regeringarna till sist i allt väsentligt kommer att ställa sig bakom Kommissionens förslag, vilket i sin tur rimligen måste betyda att Kommissionen ganska snart måste ta fram förslag om skärpningar av de två-tre lagstiftningar som utgör kärnan i EUs klimatpolitik – i första hand direktivet om utsläppshandel (som successivt krymper utrymmet för utsläpp från tung industri, energianläggningar och luftfart) och ansvarsfördelningsförordningen (som ger varje medlemsstat ett maximalt utsläppsutrymme för övriga utsläpp fram till 2030).

Utfallet avgörs vid stats- och regeringschefernas möten 21-22 mars och den 9 maj.

Tillämpningen av de beslut som då tas kommer att bli en av de absolut viktigaste arbetsuppgifterna för det nya Europaparlament vi väljer den 26 maj.

Debatten om drivmedelspriser skymmer de verkliga orsakerna till glesbygdens svårigheter

När glesbygdsbor, opinionsbildare och kommunpolitiker på landsbygden ska ge exempel på centrala frågor som missgynnar glesbygden brukar man nästan alltid lyfta fram skatten på drivmedel. Varje gång soppan blir dyrare mullrar det i de s.k. folkdjupen. Här tre exempel 1, 2, 3.

Frågan är dock om inte de återkommande kampanjerna kring de höga drivmedelspriserna håller på att bli är ett större problem för glesbygden än drivmedelspriserna i sig.

Under ett antal år har jag roat mig med att räkna ut hur kostnaden för att köra personbil 10 km över tid har utvecklats. Underlaget kommer dels från drivmedelsbranschens (Svenska petroleum- och biodrivmedelsinstitutet) statistik över bensin- och dieselpriser, dels den statistik över genomsnittlig certifierad drivmedelsförbrukning från nya bilar som Trafikverket (numera även Transportstyrelsen) årligen publicerar. Här om dagen kom siffrorna för 2018, och därför går siffrorna för 2018 att föra in.

I materialet har jag plockat bort elbilar, laddhybrider och gasbilar, däremot ingår s.k. etanolbilar. Fördelningen mellan dessa s.k. miljöbilar och traditionella bensin- och dieselbilar är hämtad från bilindustrins branschorganisation, Bilsweden. Snittkostnaden är baserad på den fördelning av nybilsförsäljningen mellan bensin- och dieselmodeller som Bilsweden anger.

Resultatet framgår av tabellen nedan. Alla siffror är angivna i löpande penningvärde och tar således inte hänsyn till att vi sedan 2000 haft en inflation på kring 26 procent. (För att förstå tabellen: Den bil som anges som ny bil 2008 dyker upp som fem år gammal bil 2013 och tio år gammal bil 2018.  Bilens drivmedelskostnad per mil 2008 var 8,83 kr, 2013 10,07 kr och 2018 10,48 kr – markerat i tabellen.)

Här finns det hela som graf.

Som framgår ”peakar” drivmedelskostnaden för nya bilar 2006, medan kostnaden för 5 respektive 10 år gamla bilar var som högst 2012.

Det finns en del felkällor i materialet. Viktigast är förmodligen att de certifierade värdena för bilarnas drivmedelsförbrukning brister i tillförlitlighet. Sedan allt fler länder började basera försäljningsskatter, årliga fordonsskatter etc. på de certifierade koldioxidutsläppen per kilometer (= certifierade drivmedelsförbrukningen per körsträcka), och konsumenterna dessutom börjat bry sig allt mera om klimatet, har biltillverkarna satsat mycket teknisk kompetens inte bara på att sänka drivmedelsförbrukningen utan också på att bluffa de testcykler som ligger till grund för de certifierade bränsleförbrukningsvärdena (och därmed skatterna). Mellan 2002 och 2014 beräknas skillnaden mellan testvärdena och de verkliga utsläppen ha ökat från 10 till 35 procent. I denna konst har de blivit allt skickligare, och skillnaden mellan certifierad och verklig drivmedelsförbrukning är därför större för yngre bilar än för äldre modeller. Den verkliga kostnadsutvecklingen är därmed lite kraftigare än vad som framgår av tabellen. (När nu den nya WLTP-testcykeln börjar slå igenom kommer detta sannolikt att yttra sig i form av högre, men mera realistiska, certifierade värden.)

Trots dessa osäkerheter förefaller det uppenbart att uppfattningen att det år från år har blivit allt dyrare att köra bil i stort sett saknar täckning, i varje fall om det enbart handlar om drivmedlen (vilket det nästan alltid gör i diskussionen). Drivmedelspriserna har förvisso gått upp, men denna utveckling har neutraliserats av att bilarnas bränsleförbrukning gått ned.

Det betyder i sin tur att den som verkligen vurmar för glesbygden antagligen gör glesbygdsborna en otjänst genom att i tid och otid lyfta fram stigande kostnader för att köra bil som ett huvudproblem för glesbygden. Såvitt jag kan förstå är detta helt enkelt fel. Glesbygdens problem måste i huvudsak handla om helt andra saker. Risken är att så länge debatten om drivmedelspriserna tränger undan andra, uppenbarligen mera väsentliga bekymmer, förblir glesbygdens verkliga problem olösta.

Avslutningsvis: Siffrorna ovan berör enbart personbilar. Utvecklingen kan ha varit densamma för t ex lastbilstransporter – även lastbilarna har ju blivit mera bränslesnåla – men en sådan utveckling låter sig inte fångas lika enkelt. Om lastbilarna får högre kapacitet kan ju bränsleförbrukningen räknat per km öka samtidigt som förbrukningen per ton transporterat gods kan minska.

Här om veckan fick jag möjlighet att breda ut mig lite om detta hos Patrik Kronqvist i ”Ledarsnack” som görs av tidningens ledarredaktion. Kolla gärna!