Brev till några nya ministrar: Gör upp med illusionen om skogen som en nationell angelägenhet
Grattis till nya jobben och till skogsdebatten, Anna-Caren, Annika och Khashayar!
Ett centralt budskap som era företrädare aldrig försummat att framföra är att skogen och skogspolitiken ska betraktas som en nationell angelägenhet: Reglerna för det svenska skogsbruket ska bestämmas i Sverige, EU ska inte lägga sig i.
Budskapet har varit detsamma, oavsett om det varit företrädare för den svenska skogsnäringen, den svenska regeringen eller ansvariga myndigheter som uttalat sig. Er (och vår) nya statsminister, Magdalena Andersson, lyckades rentav få plats med en markering i tisdagens regeringsförklaring. ”Sverige vill se ett öppet och mer jämlikt Europa, med bättre arbetsvillkor och ökad jämställdhet. Däremot ska den svenska arbetsmarknadsmodellen och vårt skogsbruk inte detaljregleras i Bryssel.”
Man kan ha olika åsikter om i vilken mån skötseln av den svenska skogen bör vara föremål för beslut på EU-nivå. Att det etablerade Sverige tycker det vore en dålig ordning är uppenbart.
Mera relevant är emellertid att fråga sig i vilken mån det ENS ÄR MÖJLIGT för EU att låta bli att lagstifta och införa regler som de facto mer eller mindre detaljreglerar även svenskt skogsbruk.
Jag vill hävda att det svenska motståndet mot EU-lagstiftning på skogsområdet bygger på illusioner och önsketänkande. Genom att ha surrat sig fast vid principen om att EU inte ska lägga sig i, har Sverige valt att ställa sig vid sidan av de lagstiftningsprocesser kring skogen som EU-systemet kräver för att fungera. Bättre vore att acceptera att EU kommer att sätta ramarna för svenskt skogsbruk, oavsett vad Sverige tycker. Det går helt enkelt inte att undvika.
————-
Det handlar om den fria rörligheten för varor. Ett av EU-samarbetets fundament.
För att den fria rörligheten för varor ska fungera, krävs gemensamma regelverk på alla möjliga områden. Därför vimlar det av harmoniserade produktregler om allt från läkemedel och leksaker till bilars koldioxidutsläpp och djurhälsa.
För att den gemensamma marknaden ska fungera krävs att samma regler gäller i alla medlemsstater, och dessutom att reglerna är desamma för importerade varor som för varor som tillverkats inom unionen.
För att säkra den fria rörligheten.
För ett par veckor sedan, den 17 november, lämnade EU-kommissionen förslag om ny unionsövergripande lagstiftning som ska säkra att det på den europeiska marknaden inte säljs nötkött, kakao, kaffe, soja, samt oljepalms- och träprodukter som under produktionen medverkat till avskogning, klimatpåverkan och förlust av biologisk mångfald. Lagförslaget handlar alltså inte om själva varans egenskaper, utan om sättet att framställa den.
Syftet med reglerna beskrivs på följande sätt (någon officiell svensk översättning finns tyvärr fortfarande inte):
“(a) minimising the Union’s contribution to deforestation and forest degradation worldwide
(b) reducing the European Union’s contribution to greenhouse gas emissions and global biodiversity loss”
Sättet att reglera anknyter till de ”hållbarhetskriterier” på biodrivmedel och andra flytande och gasformiga bränslen som funnits i förnybartdirektivet ända sedan detta antogs 2009. Bakgrunden till kriterierna var kravet på medlemsstaterna att till 2020 öka andelen förnybara drivmedel till minst 10 procent (kravet är numera omformulerat).
Biodrivmedel är en global produkt som förhållandevis enkelt kan fraktas över jordklotet. För att förhindra att 10-procentskravet skulle leda till import av drivmedel, som kanske inte bara bidrog till naturförstörelse utan dessutom till ökade utsläpp av växthusgaser, infördes de obligatoriska ”hållbarhetskriterierna”. När länderna skulle uppfylla 10-procentskravet fick de endast tillgodoräkna sig sådana biodrivmedel som uppfyllde kriterierna.
Hållbarhetskriterierna har dock fått användning utöver 10-procentskravet. Kriterierna avgör även vilka drivmedel länderna får gynna, till exempel genom skatterabatter, obligatoriska inblandningskrav eller, som i Sverige, genom reduktionsplikt. Inom utsläppshandeln gäller motsvarande: Det är endast biobränslen som uppfyller hållbarhetskriterierna som får bokföras för nollutsläpp av koldioxid.
Fram tills helt nyligen har dock fasta biobränslen (till vilka för övrigt märkligt nog även räknas svartlut från massaindustrin) varit undantagna från kriteriesystemet. Det innebär att om en energianläggning inom utsläppshandeln (rent hypotetiskt) valt att elda med teakvirke från Indonesien, har koldioxidutsläppet kunnat bokföras som nollutsläpp och därmed undantas från krav om att lämna in utsläppsrätter på samma sätt som gällt om anläggningen eldats med avfallslutar från massaproduktion.
I det färska förslaget till ”avskogningsförordning” föreslås följande definition av begreppet ”sustainable harvesting operations”:
“sustainable harvesting operations” means harvesting that is carried out considering maintenance of soil quality and biodiversity with the aim of minimising negative impacts, in a way that avoids harvesting of stumps and roots, degradation of primary forests or their conversion into plantation forests, and harvesting on vulnerable soils; minimises large clear-cuts and ensures locally appropriate thresholds for deadwood extraction and requirements to use logging systems that minimise impacts on soil quality, including soil compaction, and on biodiversity features and habitats; (denna formulering ska återkomma!)
Exakt vilken roll denna definition är tänkt att ha vid tillämpningen av förordningen framgår inte av förslaget, men rimligen är avsikten att endast sådana varor som producerats under förhållanden som uppfyller kriterierna för ”sustainable harvesting operations” kommer att tillåtas på den europeiska marknaden.
I media har förslaget om en ”avskogningsförordning” kopplats till vad som sker med skogarna i tropikerna – Brasilien, Indonesien etc. Som ett eko av klimatkonferensen COP 26 i Glasgow, där ett globalt upprop mot avskogning tillhörde höjdpunkterna, välkomnades därför kommissionens förslag till ”avskogningsförordning” av såväl politiker som miljöorganisationer i både Sverige och på EU-nivå. liksom av såväl den svenska som den europeiska skogsnäringen.
Men här kommer den fria rörligheten in igen. För i likhet med de nuvarande hållbarhetskriterierna i artikel 29 i förnybartdirektivet riktar sig kommissionens nya förslag inte – får inte rikta sig – specifikt mot importerade varor, utan även den nya lagstiftningen är tänkt att omfatta såväl produkter som framställts inom unionen som varor som importerats från andra delar av världen. Att ställa högre krav på importvaror skulle strida mot internationella handelsregler – och skulle rimligen inte heller kunna motiveras med till exempel miljöskäl.
Om inte förr så blir det med detta uppenbart att det faktiskt är omöjligt för EU att ställa svagare och mindre detaljerade miljökrav på sådana produkter som kommer från till exempel den svenska skogen, än de motsvarande krav som unionen ställer på importvaror.
Därför är det följdriktigt och logiskt att förslaget till nya och uppdaterade hållbarhetskriterier för fasta biobränslen som kommissionen vill föra in i förnybartdirektivets artikel 29.6.a(iv) (ett förslag som just nu förhandlas i ministerrådet och Europaparlamentet) är identiskt med definitionen på ”sustainable harvesting practices” i förslaget till avskogningsförordning:
(iv) that harvesting is carried out considering maintenance of soil quality and biodiversity with the aim of minimising negative impacts, in a way that avoids harvesting of stumps and roots, degradation of primary forests or their conversion into plantation forests, and harvesting on vulnerable soils; minimises large clear-cuts and ensures locally appropriate thresholds for deadwood extraction and requirements to use logging systems that minimise impacts on soil quality, including soil compaction, and on biodiversity features and habitats:
Grundprincipen är helt enkelt att så snart unionen ställer miljökrav på importerade varor måste minst samma krav ställas på motsvarande varor som producerats inom unionen. Om Sverige vill slippa krav på svenskt skogsbruk, måste vi acceptera att motsvarande varor kan importeras till EU utan några särskilda villkor. Vill vi ställa krav på importerade varor, måste vi acceptera att samma krav ställs på motsvarande varor som producerats i Sverige.
Denna syn på saken verkar dock inte omedelbart delas av den svenska regeringen. När EUs energiministrar i morgon, 2 december, möts (det blir väl premiär för Khashayar Farmanbar) kommer Sverige att motsätta sig kommissionens förslag till ändring av förnybartdirektivet: ”Regeringen är dock kritisk till förslagen att öka detaljregleringen av hur målen ska uppnås, liksom att regelverket kring bioenergins hållbarhet revideras innan det går att utvärdera effekten av de regler som började tillämpas i juli 2021.” (citat ur den så kallade kommenterade dagordning som är EU-nämndens medskick inför regeringens deltagande i rådsmötet)
Denna hållning är, enligt min uppfattning, på sikt inte bara hopplös och meningslös. Den leder till att Sverige de facto lämnar walk-over, och överlåter åt övriga länders regeringar och Europaparlamentariker att bestämma vilka regler som i framtiden ska gälla även för svenskt skogsbruk.
Det gäller också att inse i vilken kontext de svenska invändningarna framförs. Sverige – svensk skogsindustri och svenska fjärrvärmekonsumenter – har under det senaste decenniet tjänat miljarder på den gratistilldelning av utsläppsrätter man erhållit inom utsläppshandelssystemet, men som de svenska, bioenergibaserade anläggningarna inte behövt utnyttja. De gratis utsläppsrätterna har istället kunnat säljas till anläggningar på kontinenten.
I den europeiska klimatpolitiken brukar Polen ofta hänvisa till att det finns ett EU-land (gissa vilket?) som gratis tilldelats många fler utsläppsrätter än det behövt för att täcka sina utsläpp, och att de dryga elräkningar polska konsumenter samtidigt tvingats betala delvis har gått till att göda detta privilegierade land utan (och här kommer frånvaron av hållbarhetskriterier på fasta biobränslen in) att EU ställt några som helst motkrav när det gällt produktionen av biomassan.
Från 1 juli i år gäller bevars mycket modesta och fluffiga hållbarhetskrav även för fasta biobränslen, men kraven ligger långt under vad kommissionen föreslår ska gälla för importerat virke.
För att kunna agera rationellt måste Sverige höja blicken. I framtiden kommer den biogena koldioxiden från de stora svenska biomassaeldade energianläggningarna förhoppningsvis att kunna lagras i berggrunden genom så kallad bio-CCS. I ett läge där EU jagar negativa utsläpp kommer de svenska biogena koldioxidutsläppen att bli en värdefull resurs. Nya europeiska regelverk lär dessutom komma att göra svenskt timmer till ett ännu mera attraktivt byggnadsmaterial på den europeiska marknaden.
Att Sverige och svensk ekonomi skulle kunna dra nytta av de gynnsamma villkor EU framöver lär komma att utveckla, utan att unionen som motprestation kommer att ställa motkrav på det skogsbruk som levererar koldioxiden och byggnadsvirket, är att leva med en illusion.
Den svenska regeringen, skogsnäringen, Europaparlamentarikerna etc har, som jag ser det, att antingen välja mellan en uppsättning detaljregleringar för skogsbruket i EU-lagstiftningen som man av principiella skäl motsatt sig och därför inte försökt påverka, eller att acceptera att EU kommer att detaljreglera vare sig Sverige gillar det eller ej, och därför delta i en konstruktiv diskussion för att se till att de regler som beslutas blir så bra som möjligt.
En bra start skulle kunna vara att på hemmaplan etablera en politik som leder till att vi når det miljömål för skogen – Levande skogar – som riksdagen flera gånger ställt sig bakom (vilket Skogsstyrelsen år efter år visar att vi misslyckas med). Med ett sådant exempel skulle det sannolikt bli lättare att få gehör för eventuella svenska särlösningar. Det finns säkert många sätt att nå miljömålet – jag har själv skisserat en i ”Skydda-lagom – en ESO-rapport om miljömålet Levande skogar”.
SWEXIT då – lämna EU så att vi kommer undan alla detaljregler? Jättekul lösning – då skulle vi mista allt formellt inflytande över EU-lagstiftningen och (precis som Brasilien, Indonesien etc.) ensidigt tvingas anpassa oss efter de regler andra bestämt ska gälla för den skogsanknutna exporten till vår överlägset viktigaste marknad…
Så ett tips, Anna-Caren, Annika och Khashayar: Gör upp med illusionen om att skogspolitiken kan förbli en nationell angelägenhet som EU inte ska lägga sig i. En bra start, i alla fall.
Med vänliga hälsningar och lycka till
Magnus
[…] klimatpåverkan och förlust av biologisk mångfald. (Jag har kommenterat förslaget i en tidigare […]
Låt oss se EU som en hjälp för svenskt skogsbruk som med sina stora kalavverkningar och därmed sammanhängande utplåning av biologisk mångfald och möjlighet för allmänheten att nyttja skogen för nyttigheter men även för rekreation. Tänk om Sverige ånyo blev ett skogligt föredöme!
Tack för att du delar med dig av din rika kunskap Magnus! Den kompletterar verkligen bilden av vad som händer i EU i skogsfrågorna. Den nyhetsbevakningen känns annars allt annat än komplett här hemma i Sverige.
Lyckligtvis har MMD och högre domstolar faktiskt börjat använda Natura2000-direktiven i prejudicerande domar, t ex Härrydadomen(förhandsbesked EUdomstolen), Norra Kärrdomen och Bungedomen.
Tack Magnus, bra skrivet.
Utöver detta finns både taxonomin och ECs klimatplan med skarpa krav på skogsbruk.
Mycket tydligt och illustrativt. Det är inte en fråga om man skall kunna undvika EU. Det är en fråga om hur vi bäst ska kunna förändra vårt skogsbruk och vår industri för att åter bli världsledande. Industrin och politikerna stoppar huvudena i sanden. Marknaden har tidigare vid flera tillfällen slagit tillbaka, hormoslyr, klorblekning, m.m. Om EU uppfattas som ett hot hur ska då inte Ecocidbegreppet uppfattas. Kalhyggesbilderna från verkligheten förskräcker.
Kanske finns det ännu tid att tänka om. Tragiskt att vi är så dåliga på folkomröstningar i Sverige.
Jag anser Sveriges skogsbruk inklusive hyggen är uthålligt likaså biodiversiteten. Enligt min uppfattning är ohållbarheten inte bevisats, den bygger på subjektiva värderingar. Eftersom det finns för mycket människor är det självklart att vissa ändringar i arters och ekotypers förekomst inträffar Det är också självklart att klimatförändringarna medför ändringar. Sverige är bättre ägnat åt att utvärdera dessa än EU. Jag anser att den deforestation som förekommer i Sverige beror mest på infrastrukturtryck som bostäder, industrier, vägar, kraftledningar mm. Inte skogsbruk. Sverige har lovat att nå en betydande grad av fossilfrihet 2030, EU bör inte dra undan grunden för Sveriges klimatambitioner. Sverige har lovat den högsta emissionsminskningen i EU till 2030. Sverige har annulerat utsläppsrätter EU borde respektera Sverige och inte sabotera Sveriges ansträngningar! Jag anser inte EU har för seriös avsikt att leva upp till sina klimatlöften och döljer detta genom att rikta uppmärksamheten på annat. Jag uppmanar Sverige att motsätta sig , fördröja och mildra effekterna på Sverige av taxonomin! Detta eftersom det ligger i det framtida klimatets intresse!
Tack Magnus för texten och kunskapen.
Det är ett mardrömsscenario som målas upp.
Vad som betraktades som rätt för tio år sedan betraktas nu som fel! Vilka uppfattningar kommer att ha ändrats till 2030? Det allra första ärendet om tillämpning av EUs artdirektivet i svensk skog valsar fortfarande runt i rättsväsendet. Och Regeringen vägrade att ge riktlinjer för tillämpningen när myndigheterna bad om det!
Och demokrati? Frågan kom upp till svenska folkets valda representanter i Riksdagen för något år sedan och de tveksamheterna och reservationerna haglade. Och EU har valt taxonomi som är ett begrepp som är ofattbart för folket och inte ens jag fattade hur stort och omfattande det är förrän Magnus förklarade.
EU utvecklas i riktning mot en diktatur!
Bra Magnus!