Bolund till ministerrådsmöte med uppdrag att bromsa
På onsdag, 6 oktober, träffas EUs miljöministrar i Luxemburg. (Förslag till dagordning finns här. Mötet kan följas online här från ca. 11.10 – simultantolkas till bl.a. svenska.)
På ett enda område kommer Sverige vid mötet att kräva att EU ska gå snabbare fram än kommissionen föreslår: Sverige vill (händelsevis precis som Volvo Cars VD Håkan Samuelsson…) att kravet om nollutsläpp från nya, lätta fordon ska införas tidigare än 2035.
På övriga områden kommer miljöminister Per Bolund att argumentera antingen för en svagare politik än den kommissionen föreslår eller i varje fall mildare krav på Sverige än de föreslagna. Det framgår av den preliminära svenska ståndpunkt Bolund presenterade för riksdagens EU-nämnd förra veckan.
Vid mötet ska ministrarna diskutera 5 av de totalt 13 lagförslagen i paketet ”Fit for 55”, som kommissionen presenterade i juli (övriga åtta förslag hanteras av andra ministerkonstellationer):
- Ändringar i utsläppshandelsdirektivet (bl.a. att utvidga systemet med sjöfart, att trappa ned utgivningen av utsläppsrätter snabbare, och att införa ett nytt, separat utsläppshandelsystem för vägtrafik och byggnader)
- Ändringar i ansvarsfördelningsförordningen (som sätter nationella tak för de utsläpp som inte omfattas av utsläppshandel)
- Ändringar av LULUCF-förordningen (som ställer krav på länderna om de naturliga kollagren)
- Ändringar i förordningen om koldioxid och lätta fordon
- Förslag om att inrätta en social klimatfond (förslaget är starkt kopplad till den föreslagna nya utsläppshandeln för vägtrafik och byggnader under punkt 1)
(Vill du någorlunda snabbt förstå vad förslagen innebär, rekommenderas den snabbguide till ”Fit for 55” – Nu är det på allvar – som jag publicerade för någon vecka sedan.)
Några beslut om en ”common approach” (= regeringarnas ståndpunkt inför förhandlingarna med Europaparlamentet) kommer inte att tas vid onsdagens möte. Syftet är enbart att redovisa respektive lands synpunkter.
På tre områden sticker den svenska regeringens position ut:
1. LULUCF-förordningen
När det gäller LULUCF-förordningen verkar Sverige sikta på att försöka blockera alla förändringar – på tvärs med uppgörelsen om unionens nya klimatlag från i våras, som Sverige då stödde. Beslutet om klimatlagen innebär:
a. Senast 2050 ska upptaget av koldioxid inom unionen vara minst lika stort som utsläppet (”klimatneutralitet”), därefter ska upptaget vara större (”negativa utsläpp”). 2030 ska nettoutsläppet vara minst 55 procent lägre än 1990. Högst 225 miljoner ton CO2eq nettoinlagring får utnyttjas för att klara detta.
b. Till 2030 ska den årliga nettotillväxten hos de naturliga kollagren inom unionen öka från dagens drygt 250 till minst 300 miljoner ton CO2eq.
För att uppfylla punkt b föreslår kommissionen att det i LULUCF-förordningen förs in ett krav att den årliga tillväxten av de naturliga kollagren inom unionen till 2030 ska öka till 310 miljoner ton CO2eq, aningen mera än enligt klimatlagsuppgörelsen. Åtagandet föreslås fördelas mellan medlemsstaterna enligt en formel som ger Sverige ett beting på 47 miljoner ton, högst av alla (flera andra, geografiskt stora länder får dock nästan lika stora beting).
Formuleringarna i Sveriges preliminära ståndpunkt är inte helt kristallklara, men såvitt man kan förstå tänker Sverige gå emot i princip allt vad kommissionen föreslår:
– Regeringen anser å ena sidan att ”samtliga medlemsstater /…/ bör bidra till en bibehållen eller ökad kolsänka på sitt eget territorium utifrån sin potential att göra så på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt”, fast å andra sidan är ”regeringen kritisk till bindande mål för ökade kolsänkor”, vilket knappast kan tolkas på annat sätt än att Sverige tänker motsätta sig bindande krav på medlemsstaterna om att öka de naturliga kollagren. Hur regeringen tänker sig att det överenskomna målet för 2030, eller det långsiktiga målet om ”negativa utsläpp”, ska uppnås utan sådana krav på länderna, framgår inte.
– Om det trots allt kommer att ställas kvantitativa krav på medlemsstaterna, vill regeringen att kravet på Sverige ska bli lägre än kommissionen föreslår. Regeringen hänvisar till att kommissionen använt föråldrade sifferunderlag.
– Regeringen är dessutom kritisk till den formel kommissionen baserar de föreslagna nationella LULUCF-betingen på. Denna kritik är mera förståelig, med tanke på att formeln t.ex. leder till att resursstarka länder som Danmark och Nederländerna 2030 tillåts tära på sina naturliga kollager med 5,3 resp. 4,5 miljoner ton CO2eq, dvs. hantera sina naturliga kollager på sätt som förvärrar klimatproblemen!
2. Den sociala klimatfonden
Syftet med den sociala klimatfonden är att medfinansiera åtgärder som påskyndar och underlättar utfasningen av fossila bränslen inom vägtrafiken och byggnader (=uppvärmning), även i form av generella kontantstöd till fattiga hushåll. På så sätt hoppas man kunna begränsa de negativa fördelnings- och regionalpolitiska effekterna av de prishöjningar på fossilbränsle som förslaget om ett nytt, separat utsläppshandelssystem för vägtrafik och byggnader väntas leda till.
Många EU-regeringar bävar för de folkliga reaktionerna när den nya utsläppshandeln drar igång. Utan en åtgärd i stil med kommissionens förslag är risken stor att 55-procentsmålet till 2030 spricker.
Kommissionen föreslår att fonden ska finansieras med 25 procent av auktionsintäkterna från det nya handelssystemet, men det vill Sverige inte gå med på: ”Omfattande medel finns redan avsatta till klimatomställningen via EU-budgeten och återhämtningsinstrumentet och regeringen ser därför inte behov av ytterligare budgetära mekanismer.” Sverige tycks inte uttryckligen vara emot att fonden skapas, men vill dels att den bantas, men mest av allt att pengarna tas från den befintliga EU-budgeten.
Denna hållning lär knappast mötas av ”vågen” vid mötet. Stöd kan eventuellt komma från Nederländerna, Danmark och Österrike, kanske även Finland, dvs. de medlemsstater som traditionellt motsätter sig att mera pengar slussas via kommissionen, men i övriga länder är det inte fonden utan det nya utsläppshandelssystemet som är i skottgluggen.
Bakom striden om den sociala fonden kan man samtidigt ana en helt annan, och mycket större, och mera principiell konflikt som gäller planerna på att skapa ett självständigt intäktsflöde till unionen, vid sidan av medlemsstaterna (brukar kallas ”own resources”). En sådan lösning skulle göra unionens centrala ekonomi mindre beroende av direkta bidrag från medlemsstaterna och den ohyggligt kraftödande beslutsprocessen kring EUs budget, men samtidigt stärka unionens federala karaktär, vilket inte minst Sverige motsätter sig.
Utöver den sociala klimatfonden driver kommissionen i ”Fit for 55” även att en del av auktionsintäkterna från nuvarande utsläppshandel ska börja betraktas som ”own resources”. Pengarna från den föreslagna ”koldioxidtullen” (CBAM) är redan öronmärkta för avbetalningar på de stora lån som finansierar EUs färska återhämtningsinstrument – ”coronapaketet” på 750 miljarder euro. Kommissionen hade utlovat ett samlat förslag om ”own resources” redan i samband med att ”Fit for 55” lanserades i juli, men något förslag har fortfarande inte dykt upp. Frågan är politiskt mycket känslig.
3. Klimatneutralitet i varje medlemsstat?
Den tredje punkten där den svenska regeringen (på ett aningen försåtligt sätt) försöker mildra behovet av svenska klimatåtgärder, och göra det lättare för Sverige att framstå som ett föredöme, är kravet om att” varje medlemsstat ska eftersträva klimatneutralitet”. Finland satsar på att nå dit 2035, inte genom enastående stora utsläppsminskningar utan genom att räkna in den stora inlagringen av koldioxid i landet skogar. Med samma tolkning av begreppet som Finland gör, lär dock Sverige komma att nå ”klimatneutralitet” redan några år tidigare än vårt östra systerland. Lyckas de svenska och finska regeringarna få in formuleringen om att varje medlemsstat individuellt ska uppnå klimatneutralitet i EU-dokumenten, blir det lättare för de bägge länderna att skicka krav om utsläppsminskningar vidare till andra medlemsstater. (Detta med olika sätt att definiera klimatneutralitet har jag diskuterat i en tidigare blogg.)
————————————
Synpunkter
LULUCF. För att EU ska bli ”klimatneutralt” och på sikt uppnå negativa utsläpp krävs åtgärder som dränerar atmosfären på koldioxid. Som påpekats många gånger på denna blogg finns det under de närmaste decennierna inget tillnärmelsevis lika snabbt och kraftfullt sätt att åstadkomma ”negativa” utsläpp i Sverige som att öka virkesförrådet i våra skogar. I den vulgära diskussionen beskrivs detta som att stoppa all avverkning och slå igen den svenska skogsnäringen, men det handlar inte på långa vägar om något så drastiskt, utan om att dämpa virkesuttaget med kanske 10 procent jämfört med idag genom att bl.a. öka avverkningsåldrarna. Sverige har unika möjligheter att på detta sätt bidra till klimatarbetet (som ju egentligen bara har en enda geografisk dimension – den globala). Tyvärr fortsätter regeringen, starkt pådriven av såväl oppositionen på högerkanten som av skogsindustrin, att motarbeta denna lösning.
Hur tänker sig den svenska regeringen att EU ska kunna uppfylla den nya klimatlagens krav utan lagstadgade krav på regeringarna om att öka de naturliga kollagren? Och vari ligger det orimliga i det beting kommissionen föreslagit för Sverige?
Den svenska positionen är egentligen inte ny. Redan när LULUCF-förordningen skulle beslutas första gången försökte Sverige sätta käppar i hjulet.
Sociala klimatfonden. Att hantera höga energipriser i ett välmående land som Sverige med välisolerade hus, god köpkraft, obefintlig kolgruveindustri och snabb elektrifiering av bilparken är en helt annan sak än att göra det i någon av unionens fattigare, ofta kolberoende stater. Det är inte fel av Sverige att generellt vara skeptisk till att ökade resurser slussas via kommissionen, men en sådan kritik riskerar i detta fall faktiskt att leda till att planerna om ett nytt utsläppshandelssystem går i stöpet – och hur ser i så fall det svenska alternativet ut?
Ett sätt för Sverige att bidra till att dämpa konflikterna kring den sociala klimatfonden skulle kunna vara att föreslå en annan konstruktion på det nya utsläppshandelssystemet. Kanske skulle de fördelnings- och regionalpolitiska problemen vara lättare att hantera genom att inledningsvis etablera två handelssystem, ett lite mera generöst som omfattar unionens fattigare medlemsstater, ett annat, mera stramt, för de rikare? Även med en sådan lösning lär det dock, övergångsvis, krävas ekonomiska krockkuddar, i första hand för att få acceptans för de skärpta klimatåtgärderna, men naturligtvis främst för att inte redan fattiga människor ska få det ännu svårare. Med en skandinavisk välfärdsmodell med hög skattekvot och frikostiga, generella välfärdssystem i alla länder skulle omställningen vara lättare att genomföra, men där är tyvärr många EU-länder ännu inte.
Klimatneutralitet i varje land. Den svenska kampanjen för att i EU-politiken föra in ett krav om att varje medlemsstat ska uppnå klimatneutralitet låter rimlig och rättvis. I EU-kretsar uppfattas det dock nog mest som ett genant försök från Sverige att ytterligare framstå som Bror Duktigast i klassen utan att i sak bidra till att klimatproblemen minskar, samtidigt som det vidgar utrymmet för Sverige att göra lite mindre.
Tips att begära stöd till de skogsägare som då drabbas. Stämmer då med Klimatalliansen.nu
Tack för intressant uppdatering om positionerna inför rådet. Det ska verkligen bli intressant att följa diskussionerna om LULUCF i vår. //Madeleine van der Veer WWF
Hej Magnus!
Intressant som vanligt.
Denna gång fäste jag mig vid din syn på virkesuttaget i skogen.
Skogsindustrin i Sverige höjer koldioxidhalten i atmosfären med 128 MtCO2 varje år, vilket är mer än dubbelt så mycket som alla andra industrier och medborgare tillsammans. Samtidigt är skogsindustrin viktig för sysselsättning och ekonomi. Skogsindustrin har på så sätt en roll som liknar andra länders fossilindustri.
Ändå är vi många som kräver att andra länders fossilindustri tvingas att stänga helt. Sysselsättning och ekonomi reser problem som man i de länderna måste klara av att hantera ändå.
Vi är också några som menar att liksom de fossila bränslena måste stanna i marken, så måste träden stå kvar och binda kol. Detta betyder självklart på sikt en nedläggning av skogsindustrin som den ser ut och fungerar idag.
Exempelvis kan man komma en bra bit på den vägen genom att belöna alla skogsägare som låter skogen stå. Denna belöning kan finansieras med en stigande skatt på alla skogsprodukter när de säljs första gången.
Detta är naturligtvis argument som jag och andra för fram i det som du kallar den vulgära diskussionen, men vari ligger det vulgära?
Anser du att andra länders fossilindustri bara behöver minska med 10 %? Eller är det så att du faktiskt anser att andra länder ska göra stora uppoffringar, men vi slipper?
Men Jaro, världens fattiga länder bidrar redan till klimatneutraliteten. De 10% rikaste står ju för 50% av utsläppen.
Enligt skogsindustrierna.se sysselsätter skogsnäringen 115000 personer. Att göra 10% av dem arbetslösa är förstås känsligt.
LULUCF – tack för tydlighet
Undrar: ”föråldrade sifferunderlag” jaha, jamendåså…då ska vi ju uppdatera dessa OCH RÄKNA MED UTSLÄPPEN FRÅN KALHYGGEN!
EU vidgar sitt ansvarsområde utöver vad som var meningen och vad Sverige trodde gällde vid anslutningen.
Läget när GB går ur EU är knappt ett när EU bör binda länder hårdare omkring sig,
Sverige betalar mycket till EU och får relativt lite tillbaks
För internationell solidaritet tycker jag bibehållna eller förstärkt stöd till FN och bistånd (SIDA) är viktigare än stöd till den regionala gruppen välbärgade länder EU.
Dessa faktorer gör att Sverige bör vägra ytterligare pengar till EU-projekt, de får klaras inom befintliga ramar som Sverige redan gjort stora bidrag till.
Beträffande klimatet så strider EUs uppfattning om svensk skog så mycket från svenska myndigheter att jag verkligen hoppas att Sverige inte kommer att tolerera att EU tar över styrning av svensk skog.
Beträffande målen att EU skall minska utsläppen 55% 2030 jämfört med 1990 och reducera utsläppen till netto-noll 2050 anser jag Sverige skall deklarera avsikten att nå dessa mål tidigare men förbehåller sig rätten att bestämma medlen och räkningarna. Sveriges tidigare målgång kan dock göra att EU kan tolerera något senare målgång för länder det är besvärligare för.
Sverige skall bidra till att utsläpp från internationellt flyg och sjöfart belastas med avsevärt högre och mer omfattande avgifter/skatter
Sverige skall bidra till att klimatgasbeläggande import beräknas och kostnadsbeläggs.
Globalt framstår EU som en rikemansklubb. Den kan nog uppnå klimatneutraliteten inom rimlig tid. Men även världens fattiga länder måste bidra till klimatneutraliteten. Vilken strategi har EU för det? Vi kan knappast förvänta oss dylikt från USA eller Kina.