Förnybartdirektivet in på upploppet
Förhandlingarna mellan ministerrådet, Europaparlamentet och EU-kommissionen om det nya förnybartdirektivet (som ställer krav på medlemsstaterna att öka användningen av förnybar energi) tycks vara på väg in i en slutfas. Nästa torsdag, den 17 maj, möts de parterna för den tredje så kallade trialogen. Ett förberedande möte hålls i morgon tisdag, och det är till detta möte det nya förslaget tagits fram.
Inför förhandlingen har det bulgariska ordförandeskapet presenterat ett förhandlingsdokument som å ena sidan öppnar för att skruva upp det generella kravet om andel förnybart 2030, men som samtidigt signalerar diverse kryphål som de facto gröper ur denna ambitionshöjning.
I november 2016 föreslog Kommissionen att unionens samlade ambition när det gäller andelen förnybart skulle höjas från 20 procent 2020 till 27 procent 2030, en position som regeringarna i ministerrådet ställt sig bakom. Europaparlamentet vill däremot sätta nivån till 35 procent och dessutom tilldela varje medlemsstat ett individuellt mål enligt den modell som gäller fram till 2020, men som Kommissionen vill överge.
Kommissionen har sedan dess i ett antal sammanhang markerat att den ändrat sig och nu vill att målet skruvas upp till åtminstone 30 procent. Och nu rör sig förhandlingarna i denna riktning. I sitt förslag begär bulgarerna nu grönt ljus från övriga medlemsländer att “explore the room for a compromise with the European Parliament including an overall EU target slightly above 30%”.
I utbyte mot denna eftergift föreslår man att parlamentet istället ska acceptera ett antal synnerliga kreativa sätt att bokföra förnybara drivmedel, som blåser upp andelen förnybart.
Ministerrådet vill att länderna ska bli skyldiga att till 2030 uppnå en andel förnybar energi för transportändamål på minst 14 procent, men denna ambition låter mycket mera ambitiös än den är.
Regeringarna vill nämligen införa ett antal väldigt höga multiplikatorer för elanvändning i transportsektorn. Varje kWh el som används i bilar eller för järnvägsdrift ska, enligt förslaget, bokföras som 5 respektive 2 kWh, medan parlamentet enbart vill behålla nuvarande multiplikator för el i vägtrafik på 2,5. Regeringarna vill dessutom dubbelräkna biodrivmedel tillverkade av till exempel använd matolja, djurfett m.m.
Beträffande flytande och gasformiga drivmedel innebär förslag fortsatt att andelen grödebaserade biodrivmedel inte får överstiga 7 procent. Istället vill man gynna en övergång till så kallade avancerade drivmedel, dvs. biodrivmedel framställda av ved eller olika typer av avfall (man håller också öppet för vissa drivmedel baserade på jordbruksprodukter, men endast i de fall det kan påvisas att produktionen inte trängt undan livsmedelsproduktion).
Men medan parlamentet vill införa ett krav om inblandning av minst 10 procent avancerade drivmedel, är regeringarnas förslag endast 3 procent.
Regeringarnas uträkning är naturligtvis att man genom att uppmuntra medlemsstaterna att satsa mera på elbilar, tack vare multiplikatorerna ska kunna bokföra en hög andel förnybart samtidigt som man slipper tillföra några större volymer av vare sig avancerade biodrivmedel eller förnybar el.
Parlamentets krav på ett totalstopp för palmolja ser inte ut att överleva förhandlingen, men eftersom palmoljan räknas som en jordbruksgröda kommer användningen likväl att begränsas.
Ytterligare stridsfrågor som återstår, men som har mindre relevans för svenska förhållanden gäller krav om förnybartandel inom fjärrvärme.
En viktig nyhet är att kraven på nätägare och elbolag att inte stänga ute små elproducenter, som t ex villaägare med solceller på taket, skärps.
Förhandlingen om förnybartdirektivet sker inte i något tomrum utan är starkt kopplad till motsvarande process för två andra lagförslag – energieffektivitetsdirektivet och styrningsförordningen (”Governance”). Att det bulgariska ordförandelandet nu verkar sikta på att lotsa igenom ett förnybartkrav på över 30 procent (innan Österrike övertar klubban vid halvårsskiftet) kan eventuellt tolkas som om parlamentets förhandlare accepterar kompromisser beträffande dessa bägge lagförslag.
Parlamentet bud är ett effektiviseringsmål på 35 procent till 2030, medan regeringarna och kommissionen driver 30 procent. Sannolikt krävs det att parterna är överens om samtliga tre förslag innan några slutuppgörelser kan fastställas.
Det finns ett seriöst skäl att utnyttja multiplikatorer. Det gäller elbilar. Det europeiska elsystemet domineras av värmekraft, där så där 40 procent av den tillförda energin i bränslet omvandlas till el. Det betyder att när en bil drivs med förnybar el så har den minskat användningen av fossila bränslen 2,5 gånger mera (100/40) än om man bytt från fossil till förnybar diesel.
I bästa fall är dessa multiplikatorer dock ett sätt att ge extra stimulans åt en utveckling men önskar sig, t ex mera elfordon eller mera förnybart flygbränsle. I realiteten utnyttjas de också, som framgått, till att fixa snygga siffror…
Finns det någon sund anledning att ha multiplikatorer eller är det bara ett sätt att devalvera procentsatserna? Det känns väldigt märkligt om ”100% förnybart” betyder hälften fossilt i praktiken.