Kommer klimatpolitiska rådet att kräva att a-kassan förbättras?
För ett par veckor sedan utsåg regeringen ledamöterna i sitt nya klimatpolitiska råd – en spännande blandning av ekonomer, ingenjörer, näringslivsfolk och akademiker (ett par av dem är jag faktiskt själv bekant med). Kanslichef blir Ola Alterå, statssekreterare (C) hos Maud Olofsson under alliansregeringens år.
Enligt den förordning som ska styra rådets verksamhet är kärnuppdraget ”att utvärdera hur regeringens samlade politik är förenlig med de klimatmål som riksdagen och regeringen har beslutat”, mera precist att:
”1. utvärdera om inriktningen inom olika relevanta politikområden bidrar till eller motverkar möjligheten att nå klimatmålen,
2. belysa effekter av beslutade och föreslagna styrmedel från ett brett samhällsperspektiv,
3. identifiera politikområden där ytterligare åtgärder behövs,
4. analysera hur målen kan nås på ett kostnadseffektivt sätt, både kort- och långsiktigt, och
5. utvärdera de underlag och modeller som regeringen bygger sin politik på.”
I februari varje år ska rådet leverera en allmän bedömning om läget – den första ska komma redan om ett par månader. Dessutom ska man separat uttala sig om den rapport om hur det går med klimatpolitiken som regeringen årligen ska lämna till riksdagen.
Klimatpolitiska rådet har lanserats som en motsvarighet till det finanspolitiska råd som infördes när Anders Borg blev finansminister. Borgs idé verkar ha byggt på föreställningen att forskare kan avgöra vilken ekonomisk politik som är bäst för landet. Underförstått verkar Anders Borg ha önskat sig en grupp experter som bekräftade att den politik han drev byggde på vetenskap.
Så är det givetvis inte. Forskare kan i bästa fall förutse vad som troligen händer om politikerna vidtar den ena eller andra åtgärden, men valet mellan olika åtgärder handlar ytterst om politik och ideologi, och uppdraget som forskare är ett helt annat än uppdraget att vara politiker.
Mycket riktigt tog det inte lång tid förrän Borg och hans expertgrupp råkade i luven på varandra. Efterhand verkar Borg ha lyssnat allt mindre på det finanspolitiska rådet, och hos Magdalena Andersson tycks experterna stå ännu lägre i kurs.
Motsvarande dilemma lär gälla för det klimatpolitiska rådet. När rådet kommer med förslag som regeringen gillar, kommer dessa att hyllas som oomkullrunkeliga, vetenskapliga sanningar. När rådet kritiserar regeringen blir det nog annat ljud i skällan.
Det bästa rådet kan göra är nog att högaktningsfullt strunta i hur regeringen kan tänkas reagera och istället självständigt värdera, berömma, kritisera och lansera egna förslag utan ängsliga sidoblickar.
Här några egna inspel som jag (men kanske inte regeringen och riksdagens partier?) tycker att klimatpolitiska rådet bör diskutera:
1. Håll isär de svenska utsläpp som sker inom respektive utanför EUs utsläppshandel. Jag har i en tidigare blogg pekat på hur vilseledande det kan bli om man blandar samman siffrorna.
Samtidigt är ett av huvudmålen i det klimatpolitiska ramverket att ”Utsläppen från verksamheter inom svenskt territorium ska vara minst 85 procent lägre än utsläppen år 1990.”
Problemet är att poängen med att vissa verksamheter (tung industri, kraft- och värmeproduktion, flyg) har placerats i utsläppshandeln är att utsläppen från dessa verksamheter inte ska styras av nationella åtgärder utan på europeisk nivå. Utsläppshandeln är tänkt att fungera som en 29:e (eller snart 28:e) medlemsstat över vilken EU-gemensam och inte nationell lagstiftning ska gälla.
För den nationella klimatpolitiken är den centrala uppgiften inte att pressa ned utsläppen från de anläggningar i det egna landet som ingår i utsläppshandeln. Störst insats kan vi göra genom att fokusera på att sänka utsläppen från de verksamheter som inte omfattas av handeln: landtransporter, småskalig uppvärmning, lätt industri och jordbruk.
2. För att klimatomställningen ska kunna drivas i tillräckligt högt tempo krävs att medborgarna är med på förändringen.
Det finns en parallell hämtad från vår egen historia. Under decennierna efter andra världskriget stöptes det svenska samhället om i en hisnande takt. Utvecklingen drevs på inte minst av fackföreningarna genom ”den solidariska lönepolitiken”, vars syfte var att slå ut företag med dålig lönebetalningsförmåga genom att utjämna löneskillnaderna mellan olika branscher.
Konsekvensen av den solidariska lönepolitiken blev å ena sidan att företag som inte kunde betala rejäla löner slogs ut samtidigt som fackföreningarna å andra sidan avstod från att ta ut hela löneökningsutrymmet i mera lönsamma företag och branscher. Sammantaget lyftes därmed produktiviteten och lönebetalningsförmågan hos det svenska näringslivet på ett sätt som gjorde det möjligt att snabbt höja levnadsstandarden och etablera det välfärdssamhälle de flesta av oss idag tar för självklart.
För många var omställningen brutal. Landsbygden tömdes på folk. Hela branscher (varven, textilindustrin) utraderades. Hundratusentals tvingades byta jobb.
Att det inte uppstod någon revolt mot omställningen berodde på att samhället ställde upp och gav trygghet för dem som förlorade sina jobb. Arbetslöshetsförsäkringen stärktes, staten gjorde stora satsningar på omskolning och vidareutbildning. Förbättrade trygghetssystem gjorde det möjligt att driva omställningen i högt tempo. Ett samhälle med trygga människor är lättare att förändra än ett samhälle med ängsliga människor.
Det finns en del för klimatpolitiker att lära av denna epok. Det är därför jag tycker att det klimatpolitiska rådet i sina rapporter bör lyfta behovet av att återupprätta a-kassan. En gång gällde principen att ersättningen vid arbetslöshet skulle motsvara 80 procent av den tidigare inkomsten. Idag finns det privatanställda som via separata försäkringslösningar åtnjuter denna trygghet, men för de flesta anställda betyder arbetslöshet numera att ekonomin dramatiskt försämras. Ängslan för förändringar är tillbaka.
Klimatomställningen är på det hela taget ingen stor påfrestning på samhället, men för dem som bor och jobbar på orter präglade av industrier med stor klimatpåverkan finns rationella skäl att känna oro. Denna ängslan är ett hinder för klimatpolitiken.
3. I rapporten ”Skogliga konsekvensanalyser” beräknar Skogsstyrelsen att virkesförråden i de befintliga naturreservaten, markägarnas frivilliga avsättningar och de ”hänsynsytor” som tas undan i samband med avverkningar, årligen fram till 2060 kommer att växa med 10 miljoner kubikmeter.
Varje ytterligare kubikmeter innebär att kol motsvarande 1,4 ton koldioxid lagras in, dvs. enbart de befintliga naturvårdsarealerna väntas årligen sänka atmosfärens innehåll av koldioxid med 14 miljoner ton koldioxid, bara 2 miljoner ton mindre än vad hela den svenska vägtrafiken beräknas ha släppt ut 2016.
Totalt beräknas kolinlagringen på den svenska skogsmarken för närvarande motsvara över 50 miljoner ton, ungefär lika mycket som samtliga utsläpp av växthusgaser från svenskt territorium.
I debatten brukar en ökad användning av biobränslen och vedeldning beskrivas som avgörande för att vi ska klara klimatmålen, och det är sant att biobränslen kan ersätta fossila bränslen liksom att det finns stora klimatvinster om byggande i stål och betong ersätts av trä.
Samtidigt går det inte att bortse från att det i varje fall på kort sikt mest effektiva sättet att utnyttja skogen i klimatarbetet nog faktiskt är att minska avverkningarna och därmed öka skogarnas virkesförråd ännu snabbare!
Hur den optimala klimatstrategin för de svenska skogarna ser ut är inte självklart. Klimatpolitiska rådet skulle kunna göra en insats genom att komplicera och nyansera diskussionen.
Hej Tomas! Tack för tipset om skogen, men ditt resonemang förstår jag inte riktigt.
Kan du förklara lite? Tex på mejl till lars.almstrom(på)framtidsverket.se
Det där med skogen är spännande. Grafen på sidan 21 i
https://www.slu.se/globalassets/ew/org/centrb/f-for/pdf/sf_lowres2017_01.pdf
visar att man vid nollavverkning vinner 100% mer inlagring än dagens substitutionsnytta de första 50 åren, och att kollagret i skogen kan ökas med 200% på samma tid. Det är stora siffror.
Lundmarks citat ”På kort sikt, cirka 70 år, är det en aning bättre för klimatet att inte bruka” bygger på ett tyst antagande att vi direkt förbättrar substitutionen med 50%. Om det tar t ex 10 år att nå den nivån borde man få en fantastisk klimatvinst av att skjuta på avverkning/gallring/etc bara några år, även om det bara är på en del av marken.