Storstockholms Gröna kilar
En erfarenhet från arbetet att som ordförande för Naturskyddsföreningen i Stockholms län försöka påverka trafikplaneringen i regionen för att minska intrången, var att ytterst få såg hur naturmiljöerna i området hängde samman. Det gällde Naturskyddsföreningens folk lika mycket som politiker och planerare – utblicken slutade oftast vid kommungränsen. Ett undantag var regionplane- och trafikkontoret där man visserligen hade lett arbetet med Dennispaketet och andra galenskaper, men där man också tagit fram underlag för en regional grönstrukturplanering.
1996 gav man ut rapporten ”Grönstrukturen i Stockholmsregionen”. Rapporten hade gjorts av Ekologigruppen, men byggde på tidigare pionjärarbeten som letts av Eva Asplund:
”En skogsbacke i handen…” (1985)
”Storstockholms gröna bälte” (1989)
”Storstockholms gröna kilar” (1992)
Exakt vilka områden som borde skyddas för att få en fungerande grönstruktur i Stockholmsregionen kan naturligtvis alltid diskuteras. Poängen med den nya rapporten 1996 var att det nu fanns en officiell definition som man kunde utgå från och som vi från Naturskyddsföreningen inte behövde särskilt motivera.
I juni 1997 samlades för första gången representanter för Naturskyddsföreningen, Friluftsfrämjandet, Turistföreningen och Hembygdsförbundet och beslöt att bilda nätverket ”Skydda Storstockholms gröna kilar”. Budskapet var enkelt – skydda alla de områden som pekats ut i rapporten ”Grönstrukturen i Stockholmsregionen” antingen som naturreservat eller som naturvårdsområde (en typ av reservat som egentligen bara skyddade mot tung exploatering, som fanns i den naturvårdslag som 1999 upphävdes och ersattes av miljöbalken).
I november samma år hölls en större konferens då ett upprop och en logotyp lanserades.
Under 1998 sände den s k grönkilsgruppen inom Naturskyddsföreningen i Stockholms län en enkät till samtliga partier i samtliga kommuner i länet där vi bad dem att på karta markera de områden de under den kommande mandatperioden ville skydda som naturreservat eller naturvårdsområde. En mycket spännande övning, eftersom de flesta partier ju överhuvudtaget inte hade några idéer om naturskydd i sina lokala partiprogram.
Enkäten mynnade ut i en rapport och en analys med tips till väljarna. Rapporten lanserades ett par veckor före valet då vi samtidigt ordnade en bussutflykt till några av de mest hotade och viktiga områdena där vi i fält diskuterade frågorna med politiker. Väldigt trevligt!
I samband med att ytterligare organisationer anslöt gjorde vi 2000 en omstart av kampanjen och vi tog fram ett nytt kampanjmaterial.
Vi uppvaktade regionens politiker och fick också träffa miljöminister Kjell Larsson, som verkade väldigt engagerad. Det konkreta utfallet blev att regeringen i mars 2002, i samband med att man presenterade en skrivelse om den framtida naturvårdspolitiken, uppdrog till länsstyrelserna i de tre storstadslänen att ta fram en plan för hur man skulle skydda de viktigaste grönområdena i respektive region.
Att den länsstyrelse som skulle ta hand om uppdraget vid årsskiftet 2001/02 fått Mats Hellström som chef och landshövding var definitivt ingen nackdel för det fortsatta arbetet. Hellström var mycket lyhörd och angelägen om att involvera nätverket. Under ca 1,5 år skedde därefter en samordning mellan länets kommuner och andra aktörer och i oktober 2003 levererades planen ”Aldrig långt till naturen” till regeringen. Samtidigt anordnades en större konferens som gav rejäl uppmärksamhet. I planen skisseras hur man steg för steg ska skydda ungefär halva den areal som nätverket ursprungligen krävt skulle undantas. Inte en total seger, men ett mycket stor kliv framåt.
Läs skrivelsen om den framtida naturvårdspolitiken
Läs planen Aldrig långt till naturen
Och även om arbetet med att ge de utpekade område formellt skydd enligt miljöbalken inte har varit utan motgångar (2006 avbröt t ex den nya borgerliga stadshusmajoriteten allt reservatsarbete), så uppfylls steg för steg det mål nätverket Skydda Storstockholms gröna kilar 1997 satte upp.
Och ser man på – i dess yttersta dagar har den moderata stadshusledningen fattat att reservatsstoppet från 2006 var ett tokigt beslut och lovar att nu efter valet 2010 istället sätta full fart med reservatsbildningar.