EU mot backlash eller mot nya, djärva klimatmål 2040?
Knappt har EUs beslutsfattare hanterat det stora lagstiftningspaketet Fit for 55, förrän det är dags att ytterligare skärpa unionens klimatpolitik. Det handlar egentligen inte om några nya initiativ, utan enbart om åtgärder som följer av tidigare beslut om EUs klimatlag och av det globala Parisavtalet.
I klimatlagens artikel 4.3 och 4.4 fastslås att kommissionen under första halvåret 2024 (egentligen inom sex månader efter den globala översyn av Parisavtalet som genomförs inom FNs klimatkonvention i november-december i år) ska presentera två förslag om nya, lagstadgade utsläppsmål för unionen. Det ena gäller nettoutsläppen 2040 (motsvarande 55-procentsmålet för 2030), det andra de samlade nettoutsläppen under hela perioden 2030-2050.
Parallellt är unionen och medlemsstaterna skyldiga att under 2025 lämna in ett nytt åtagande (Nationally Determined Contribution, NDC) till Parisavtalet. Avtalets artiklar 4.3 och 4.9 innebär att de länder (i detta fall EU) som undertecknat avtalet, vart femte år ska uppdatera sin NDC och att varje uppdatering måste innebära en skärpning jämfört med tidigare.
EUs senaste NDC lämnades in i mars 2020. I detta dokument lovar EU att genomföra det mesta av det som senare skrevs in i unionens klimatlag, och som nu – inte minst via Fit for 55 – omsatts i mera konkret politik: EU ska bli klimatneutralt senast 2050, till 2030 ska nettoutsläppen ha minskat med minst 55 procent jämfört med 1990.
Att nuvarande NDC lämnades in i mars 2020, betyder i praktiken att EU-ledarna måste anta en ny, mera ambitiös NDC senast under slutet av 2024.
Processerna är således tidsmässigt perfekt koordinerade. Kring årsskiftet 2024/25 måste EU-ledarna anta en ny NDC, stramare än den unionen lämnade in 2020. Och någon gång 2025 måste ministerrådet och Europaparlamentet komma överens om hur det nya 2040-målet och en utsläppsbudget 2030-2050 ska föras in i EU-lagstiftningen (primärt rimligen genom att klimatlagen justeras, sekundärt genom att övrig lagstiftning anpassas).
För att få underlag till processen öppnade kommissionen den 31 mars i år en offentlig så kallad konsultation där alla som vill (organisationer, företag enskilda, regeringar etc.) har möjlighet att ge synpunkter på hur den nya, skärpta lagstiftningen bör se ut (på något av unionens 24 officiella språk!). Konsultationen är öppen till och med i morgon, 23 juni. Alla synpunkter som hittills lämnats in (i nuläget 375 stycken) är tillgängliga på kommissionens hemsida.
Ett tungt inspel kom nyligen från unionens klimatvetenskapliga råd (European Scientific Advisory Board on Climate Change), en ny institution som inrättades i samband med att unionens klimatlag infördes för två år sedan (svensk medlem i rådet är Lars J. Nilsson, professor i miljö- och energisystemanalys vid Lunds universitet).
Efter att ha analyserat vad Parisavtalet kräver, utsläppsutvecklingen inom EU och globalt, de tekniska och ekonomiska förutsättningarna etc., men också unionens historiska ansvar för klimatproblemen, rekommenderar rådet ett 2040-mål för EU som innebär en minskning av nettoutsläppen med 90-95 procent jämfört med 1990. De totala utsläppsbudgeten för perioden 2030-2050 bör enligt rådet uppgå till högst 11-14 miljarder ton koldioxidekvivalenter (2021 var nettoutsläppen drygt 3 miljarder ton per år).
Rådet visar på flera alternativa vägar att klara denna ambition genom att på olika sätt kombinera satsningar på förnybar energi, kärnkraft, vätgas, teknisk förnyelse, kolinlagring.
Minus 90-95 procent till 2040 kan låta radikalt, men jämför man med den lagstiftning unionen nyligen antagit blir den häpnadsväckande slutsatsen att det egentligen krävs ganska måttliga skärpningar av nuvarande unionslagstiftning för att hamna på dessa nivåer.
Skulle nuvarande EU-lagstiftning inte ändras fram till 2040 (vilket av en massa skäl antagligen är både osannolikt och olämpligt) kommer utsläppsutrymmet för de verksamheter som omfattas av antingen nuvarande utsläppshandelssystem (ETS1) eller det handelssystem som startar 2027 (ETS2) detta år inte att vara mer än drygt 150 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Med en årlig nettoinlagring av kol i skog och mark 2040 på samma nivå som lagstiftning kräver till 2030 (-310 Mton), skulle ambitionen om nettoutsläpp 90-95 procent lägre än 1990, faktiskt tillåta utsläpp utanför utsläppshandelssystemen (till exempel från jordbruket) på nästan samma nivå som idag! (Jag avstår från att redovisa någon tabell med exakta siffror både därför att det finns en del oklarheter kring den beslutade EU-lagstiftningen men också därför att rapporten från EUs klimatvetenskapliga råd inte på alla punkter är tydlig.)
Poängen med detta konstaterande är inte att nuvarande lagstiftning inte kan behöva ändras. Och att minska utsläpp och öka inlagringen på det sätt nuvarande lagstiftning stadgar, kräver mycket stora insatser både från medlemsstater, företag och hushåll. Beräkningen/tankeexperimentet antyder dock att redan nuvarande EU-lagstiftning faktiskt i stort sett räcker för att nå de mål unionens klimatvetensakliga råd vill se för 2040.
Mot bakgrund av att flera regeringar efterlyst en ”reformpaus” på klimatområdet, kan man samtidigt känna en viss oro inför om den översyn Parisavtalet och EUs klimatlag tvingar fram verkligen kommer att stärka klimatpolitiken. Eller om det tvärtom finns en risk för bakslag.
Flera regeringsskiften har redan lett till att drivet i unionens klimatpolitik försvagats. Inför valet till Europaparlamentet om ett år verkar dessutom ledande krafter inom den kristdemokratiska parlamentsgruppen EPP (svenska medlemmar M och KD) lockas av ett samarbete på högerkanten med den konservativa partigruppen ECR (dominerad av motsträviga polska regeringspartiet PiS, och med SD som svensk medlem) istället för nuvarande mittensamarbete med socialdemokrater, liberaler och gröna.
Tack Magnus!
Och att Rockström m.fl har konstaterat att om vi ska ta hänsyn till social rättvisa aspekter då få uppvärmningen stannar vid 1˚C – en gräns vi har redan passerad med miljon tals klimatflyktingar som resultat.
Tack Magnus. Bra sammanfattning, om än vissa detaljer är knepiga att helt förstå. Vad gäller politiken är intrycket att EPP-ledaren Manfred Weber – som hett åstundar van der Leyens post som president i Kommissionen – är på krigsstigen och vill minska ambitionsnivån i klimatpolitiken. Om han får EPP med sig och samtidigt högerpopulistiska partier – typ Sd – går framåt i valet nästa år kan klimatpolitiken vara illa ute…..
Tack Magnus!
Jag undrar hur många EU-politiker som känner till att James Hansens senaste forskning visar att 400 ppm räcker för att smälta nästan all is på jorden.