Rekordlåga utsläpp inom utsläppshandelssystemet 2020 – alla data klara
I oktober varje år publicerar EU-kommissionen samlade data om hur EUs utsläppshandel har fungerat under föregående år. I veckan kom årets rapport, som också är ett bokslut över systemets tredje handelsperiod 2013-2020. 2020 innebar stora förändringar genom att Storbritannien i huvudsak försvann ur systemet, samtidigt som utsläppshandelssystemen i EU och Schweiz i viss mån länkades samman.
Här en kort sammanfattning av rapporten:
– Under 2020 omfattade EUs utsläppshandel drygt 10 400 stationära källor (tung industri, stora energianläggningar) inom EES (EU27+Island, Lichtenstein och Norge) plus en handfull energianläggningar på Nordirland (som trots Brexit är kvar inom systemet, eftersom elnäten i Nordirland och republiken Irland är gemensamt). Utsläppen från dessa anläggningar uppgick 2020 till 1 355 miljoner ton, 11,4 procent lägre än 2019, 29 procent lägre än 2013.
– Utsläppen från energisektorn var 2020 696 miljoner ton, 15 procent lägre än 2019, 42 procent lägre än 2013.
– Industriutsläppen var 2020 659 miljoner ton, 7 procent lägre än 2019, 8 procent lägre än 2013. (Kan jämföras med ett BNP-fall 2020 i EU plus Storbritannien på 6 procent.)
– Av nyutgivningen 2020 på drygt 1 800 miljoner utsläppsrätter, placerades knappt 300 miljoner i den så kallade marknadsstabilitetsreserven, medan ca 1 535 miljoner utsläppsrätter fördes ut på marknaden. Av dessa delades knappt hälften ut gratis till tung industri (stålverk, cementfabrik, raffinaderier, cellulosaindustri m.m.), medan drygt hälften såldes på auktion, i de flesta fall på uppdrag av medlemsländerna. Av den totala tillförseln av utsläppsrätter 2013-2020 delades 43 procent ut gratis, medan 57 procent auktionerades.
– Utsläppen från flyget inom systemet var 2020 25,2 miljoner ton, 63 procent lägre än 2019. Gratistilldelningen till flygindustrin uppgick 2020 till totalt drygt 33 miljoner (dvs. mera än vad som motsvarade utsläppen under året). 1,3 miljoner luftfartsutsläppsrätter (EUAA) såldes på auktion.
– Antalet oanvända utsläppsrätter som vid årsskiftet 2020/2021 fanns ute på marknaden (i händerna på utsläppare, banker, mäklare, spekulanter etc – kallas TNAC, Total Number of Allowances in Circulation) uppgick till 1 579 miljoner. Det betyder att av de utsläppsrätter som ges ut 1/9-2021-31/8 2022 kommer ett antal motsvarande 24 procent av TNAC (0,24 x 1 579 miljoner = 379 miljoner), som egentligen skulle ha auktionerats ut, att istället placeras i marknadsstabilitetsreserven (huvuddelen av utsläppsrätterna i reserven kommer att automatiskt annulleras vid årsskiftet 2023/2024.)
– Medlemsstaternas intäkter från auktioneringen av utsläppsrätter uppgick 2020 till 19 miljarder euro, ca 200 miljarder kronor, en ökning med 35 procent jämfört med 2019. Av auktionstäkterna går ca 1,5 procent till den svenska statskassan, i fjol således ca 3 miljarder kronor. (Under 2021 väntas de totala auktionsintäkterna stiga till över 30 miljarder euro.)
– Under 2020 lämnades 92 812 utsläppsrätter in för aktiv annullering, dvs. de annullerades utan att “täcka upp” för några utsläpp. Totalt har sedan 2008 knappt en halv miljon utsläppsrätter på detta sätt frivilligt annullerats.
– 12 medlemsstater plus Storbritannien betalade tillsammans under 2020 ut 1,4 miljarder euro i stöd till företag med höga elkostnader, mer än dubbelt så mycket som under 2019.
– 2 163 anläggningar (22,5 procent) rapporterade utsläpp av 142 miljoner ton biogen koldioxid från förbränning av biomassa (dessa utsläpp leder inte till krav om att lämna in utsläppsrätter). Utsläppen av biogen koldioxid från anläggningar inom handelssystemet var 2020 5,3 procent läge än 2019.
Hej Paul!
Att flygets utsläpp inom utsläppshandeln föll under 2020 påverkar (i princip) inte alls hur stora de totala utsläppen från systemet kommer att bli. Att utsläppen från stationära anläggningar också minskade (fast proportionellt sett inte lika mycket) får däremot effekter för de totala utsläppen, eftersom det betyder att rekordmånga utsläppsrätter som egentligen skulle ha auktionerats ut 1/9 2021-31/8 2022, istället nu placeras i den s k marknadsstabilitetsreserven, för att vid årsskiftet 2023/24 automatiskt annulleras. Flyget omfattas dock inte av denna mekanism, och därför får de minskade utsläppen från flyget 2020 ingen effekt på de totala utsläppen (såvida man inte i framtiden gör ändringar i regelverket som ändrar detta förhållande).
De utsläppsrätter flygbolagen fick gratis under 2020, men inte utnyttjade under det året, kan de därför fullt ut använda något annat år. Alternativt kan de sälja dem till något energi- eller industriföretag som ingår i handelssystemet – t o m 2020 kunde endast flygbolag använda de speciella luftfartsutsläppsrätterna (EUAA), men fr o m 2021 kan alla deltagare i handeln göra det.
(Precis så här komplicerat är det…)
Hej Magnus!
Jag läser att ”Utsläppen från flyget inom systemet var 2020 25,2 miljoner ton, 63 procent lägre än 2019. Gratistilldelningen till flygindustrin uppgick 2020 till totalt drygt 33 miljoner (dvs. mera än vad som motsvarade utsläppen under året). 1,3 miljoner luftfartsutsläppsrätter (EUAA) såldes på auktion”
Det visar väl att efterfrågan på flygresor skapade denna klimatvinst under 2020. Jag antar då att skillnaden i gratisutdelningen för 2019 och 2020 (63%) inte innebar att industrin istället blev tilldelade denna gratisutdelning så klimatvinsten försvann, eller?
Varför jag frågar är att vi på Stockholms universitet har med utsläppen från flyget med i vår klimatfärdplan, d v s för att uppnå nettonoll utsläpp till 2040 och då anser vi att utsläppen från flyget behöver också minska. Nu påpekar några nationalekonomer att det är ingen klimatvinst för flyget inom Europa då det ingår i handeln med utsläppsrätter. Så hur är det med ”vattensängseffekten” i detta fall. Jag läser också DN debatt (2018) med rubriken i länken nedan som också har med flyget att göra. Jag är mycket tacksam om du kan svara.
”https://www.dn.se/debatt/nu-kan-lokalt-miljoarbete-ge-stora-effekter-aven-globalt/