Äganderätten och skogen – skenfäktning mellan C och MP
I den nya, ännu inte offentliggjorda uppgörelsen om regeringsmakten mellan regeringen och C, lär det bland annat stå att man enats om att stärka äganderätten för skogsägarna.
Att C och MP har börjat bråka om detta i högt tonläge är egentligen rätt förutsägbart. MP har varit osynligt under regeringskrisen och har nu stort behov av att visa sina väljare att man finns, och att man minsann står emot exploateringsintressena och försvarar naturvärdena. På motsvarande sätt har C, som nu nog definitivt hakat av den övriga alliansen för de närmaste åren, ett behov av att visa sina kärnväljare och systerorganisationen LRF att man tänker hålla miljömupparna kort, de privata markägarna högt och inte tänker bli någon dörrmatta för regeringen.
Bortom retoriken tror jag dock att partierna faktiskt är ganska överens om vad som ska ske.
Under ett antal år har skogsnäringens organisationer drivit en kampanj som målat bilden av ett alltmera genomreglerat svenskt skogsbruk, där den enskilda markägarens handlingsfrihet blivit kringskuren. Det har skapats en bild av att den privata äganderätten till skogsmarken är hotad. Denna bild har C i hög grad valt att bekräfta.
Granskar man saken lite närmare, kokar dock äganderättsfrågan i sak ned till två lagregler där det finns oklarheter kopplade till äganderätten. Den ena gäller skogsbruket i fjällnära skog, den andra är den så kallade artskyddsförordningen. (En pikant detalj är att bägge reglerna har beslutats och införts av (C)-märkta ministrar!) Nuvarande regering är dock, såvitt jag kan förstå, på väg att lösa bägge problemen, dessutom i någorlunda samförstånd med C.
Utöver dessa bägge frågor finns ytterligare en äganderättslig skevhet, som borde diskuteras, men som vare sig näringen eller partierna verkar bry sig om. Det handlar om att de generella kraven om naturhänsyn i skogsbruket tillämpas på ett sätt som systematiskt gynnar de skogsägare som tar upp de största hyggen, vilket i praktiken är skogsägarna med störst markinnehav.
Det som det bullrat allra mest kring – nyckelbiotoperna, brukar beskrivas som en äganderättsfråga, men har inget med lagstiftning eller politik att göra. Vad som ska ske med nyckelbiotoperna är en affär mellan virkesköparna och skogsägarna, där staten och Skogsstyrelsen oförskyllt hamnat i skottlinjen.
Fjällnära skog
För att få avverka i fjällnära skog krävs tillstånd från Skogsstyrelsen (skogsvårdslagen 15-17 §§), ett krav som infördes 2010 på förslag av dåvarande alliansregeringen och landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) (proposition 2009/10:201). I lagen klargörs dock inte frågan om ersättning till markägaren vid nekat tillstånd. Först med några domar i Mark- och miljööverdomstolen våren 2020 fastställdes att staten anses skyldig att ersätta en markägare vid nekad avverkningsrätt.
En konsekvens av domarna är att Skogsstyrelsen drunknat i avverkningsanmälningar i fjällnära områden. Domarna våren 2020 innebär att markägarna genom att ansöka om avverkningstillstånd i dessa skogar numera är näst intill garanterade så kallad intrångsersättning från staten – utan att egentligen behöva göra något annat än att lämna in en avverkningsanmälan.
I den skogsutredning som överlämnades till regeringen i höstas finns förslag som formaliserar domarna om intrångsersättning. I praktiken har frågan redan lösts i domstol, det som återstår är att formalisera den nya ordningen i lagtext på det sätt utredningen föreslår.
Till saken hör att av de 400 hektar som berördes av Mark- och miljööverdomstolens utslag utgjordes 98 (!) procent av registrerade nyckelbiotoper, vilket innebär att virket är praktiskt taget osäljbart och därför saknar marknadsvärde. Förhålllandet att virket i fjällnära skogar numera oftast saknar marknadsvärde, är sannolikt förklaringen till att några stora skogsbolag (SCA, Holmen, Stora Enso) nyligen gjorde upp med Naturvårdsverket om att stora delar av bolagens fjällnära skogsinnehav på sikt ska övertas av staten. Ingen vill befatta sig med virket. (Mera om bakgrunden under ”Nyckelbiotoper”).
Artskyddsförordningen
Denna lagstiftning syftar till att uppfylla kravet i några EU-direktiv om att skydda livsmiljöer för ett antal särskilt känsliga växt- och djurarter. Den innebär i korthet att ansvariga myndigheter (länsstyrelse eller Skogsstyrelsen) är skyldiga att i vissa fall (om det krävs med omedelbar verkan) förhindra en åtgärd (till exempel en avverkning) som hotar sådana miljöer. Beslutet om förordningen togs 2007 av den dåvarande alliansregeringen, med Andreas Carlgren (C) som ansvarig minister.
Även denna konflikt gäller ersättningsfrågan. Så som förordningen nu är skriven har den markägare vars avverkning stoppas inte självklar rätt till ersättning för de förluster myndighetsbeslutet kan orsaka. Detta har lett till ett otal infekterade konflikter mellan markägare och myndigheter.
För att hantera problemet tillsatte S/MP-regeringen 2020 tidigare riksdagsledamoten Lars Tysklind (L) som utredare. Nyligen presenterade Tysklind sina förslag, som i korthet går ut på dels att markägarens möjligheter till ersättning bör utökas, dels att kraven på markägaren att kartlägga naturvärdena på sin mark och anpassa skogsbruket efter detta, ska öka. Tysklinds utredning är för närvarande ute på remiss. Det förefaller finnas en enighet om att öka ersättningsmöjligheterna, problemet är den tekniska konstruktionen.
Toleranströskeln
Vid sidan av de fjällnära skogarna och artskyddsförordningen finns det ytterligare en, tyvärr bortglömd, oklarhet kring äganderätt i skogen som handlar om vilka krav om naturhänsyn staten kan rikta mot skogsägarna.
Utgångspunkten för miljöregleringen av det svenska skogsbruket är ”frihet under ansvar”. Det innebär att de obligatoriska krav om naturhänsyn Skogsstyrelsen med stöd i lagstiftningen kan rikta mot en markägare avsiktligt är mycket begränsade.
Nivån på de samlade krav som kan riktas mot en markägare bestäms av den så kallade ”toleranströskeln” (i 2019 års skogsutredning kallad ”intrångsbegränsningen”) som i sin tur baseras på en formulering i ett betänkande från riksdagens bostadsutskott 1987. Innebörden är att de obligatoriska krav om naturhänsyn som kan ställas vid en mindre avverkning (värde under 250 000 kronor) maximalt får motsvara 10 procent av avverkningens värde. Är värdet på ”behandlingsenheten” större än så, faller procentandelen, och är hygget tillräckligt stort anses lagstiftningen på marginalen inte innebära några som helst krav om hänsyn. I korthet: Ju större och mera värdefull avverkningen är, desto lägre krav om hänsyn. (se figur nedan, hämtad ur skogsutredningen – vid avverkning värd 250 000 kronor kan krav om hänsyn värda 10 procent av värdet ställas, vid en avverkning värd 5 miljoner bara 3,45 procent av värdet).
Figur: SOU 2020:73 ”Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen”, sid 196.
Skogsstyrelsen har visat att denna tolkning av lagen systematiskt gynnar stora markägare, och således missgynnar de små. Mycket ansvar för de små, mycket frihet för de stora. Den s.k. rådighetsutredningen hävdade 2013 att detta gynnande av vissa skogsägare framför andra strider mot EUs statsstödsregler.
Trots den orättvisa mellan olika markägare lagtolkningen orsakar, hörs ingen kritik mot modellen vare sig från LRF eller andra markägargrupperingar. De politiska partierna är tysta, liksom miljöorganisationerna.
Om den toleranströskel som gäller för små avverkningar alltid skulle gälla, skulle fler naturvärden sparas i det brukade landskapet och behovet av reservat minska.
Nyckelbiotoper
Konflikten kring nyckelbiotoperna har sina rötter i det skogscertifieringssystem – FSC – som skogsindustrin, miljöorganisationer, samer och fackföreningar gemensamt står bakom och som infördes för drygt 20 år sedan. Produkter som i huvudsak tillverkats av träfibrer från FSC-certifierad skogsmark får märkas med FSCs logotyp. Många av den svenska skogsindustrins kunder, t.ex. TetraPak och IKEA, kräver FSC-märkt råvara till sina produkter.
På FSC-certifierad mark får så kallade nyckelbiotoper, områden med särskilt höga naturvärden, inte avverkas.
För att kunna föra in även virke från ocertifierat skogsbruk i FSC-systemet finns ett parallellt system för sådant virke, FSC Controlled Wood. När certifierat virke blandas med Controlled Wood-virke kan produkten märkas med ”FSC Mix” (kolla mjölkpaketet!). För FSC Controlled Wood gäller ett enklare regelverk, som främst innebär att virke från nyckelbiotoper inte tillåts.
Ansvaret för att nyckelbiotopsvirke inte förs in i FSC-systemet via Controlled Wood ligger ytterst på det industriföretag som märker sina produkter med ”FSC Mix”, men det är det företag som ansvarar för avverkningen som konkret ska säkra att reglerna följs.
Controlled Wood-systemet innebär att den svenska skogsindustrin upprätthåller en närmast total bojkott av virke från nyckelbiotoper (vilket i sin tur betyder att virket i de fjällnära skogar, för vilka Skogsstyrelsen nu regelmässigt nekar avverkningstillstånd, näst intill saknar marknadsvärde).
Staten och Skogsstyrelsen har i princip ingen roll i certifieringen, bojkotten drivs av skogsindustrin utan inblandning av staten. I bojkotten medverkar även landets tre skogsägareföreningar: Södra, Mellanskog och Norra skogsägarna.
Ändå har myndigheterna, i första hand Skogsstyrelsen, hamnat i skottlinjen eftersom resultatet av de nyckelbiotopsinventeringar myndigheten genomfört under 30 år, ofta utnyttjats som underlag när en virkesköpare tackat nej till att avverka eller köpa virke från en nyckelbiotop.
Sedan årsskiftet har Skogsstyrelsen avbrutit sin nyckelbiotopsinventering. Det innebär att näringen nu själv helt måste ta ansvar för det inventeringsarbete som krävs för att systemet ska fungera.
Konflikten om nyckelbiotoperna har således i princip inget alls med äganderätt att göra, det är ingen politisk fråga, och det är därför svårt att se att den skulle kunna hindra en uppgörelse om skogspolitiken mellan regeringen och C.
Säger också superbra genomgång! Tänker att det borde finnas mycket mer av den här sortens förklaringar till vad politiska partier egentligen gnabbas över.
Visst är det här med nyckelbiotopinventeringen inte en äganderättsfråga rent juridiskt men jag tycker att du smiter ifrån det komplicerade med det. Kommer skogsnäringen verkligen att sköta sina inventeringar själva på ett noggrant sätt när de har gnällt på att staten har ”dömt ut” deras skogar i åratal. Att det är en marknadsmässig kvalitetssäkring tar det nog tid innan särskillt privatskogsägarna riktigt inser.
Superbra genomgång!