Vad tänker Sverige prioritera – klimatet eller ökade avverkningar?
Tidigt på morgonen den 21 april kom EUs regeringar och Europaparlamentet överens om innehållet i EUs nya klimatlag. Huvudpunkten är att unionen senast 2050 ska uppnå klimatneutralitet. Därefter ska EU ”aim to achieve negative emissions”, dvs. sträva efter ”negativa utsläpp”.
En av de punkter som kastades in på sluttampen, och som bidrog till att parterna kunde komma överens, var ett löfte från kommissionen att, som en del i det stora lagstiftningspaket som ska presenteras den 14 juli, föreslå skärpta krav på medlemsstaterna om att öka de naturliga kollagren.
Det nya mål för 2030 som anges i klimatlagen är att minska nettoutsläppen (bruttoutsläpp minus ökningar av de naturliga kollagren) med minst 55 procent jämfört med 1990. När målet ska nås, får medlemsstaterna, enligt den nya lagen, sammanlagt tillgodoräkna sig högst 225 miljoner ton koldioxid i form av ökade naturliga kollager. Resten måste uppnås genom minskade utsläpp (se tabell nedan).
I en bilaga till uppgörelsen (Annex II) lovar dock kommissionen, som nämnts, att i juli i år föreslå ändringar av EU-lagstiftningen som innebär att länderna 2030 måste lagra in ytterligare minst 75 miljoner ton koldioxid per år, så att den årliga ökningen av kollagren då motsvarar minst 300 miljoner ton koldioxid. (”it is needed and possible to /…/ increase the carbon sink to levels above 300 million tons CO2eq. by 2030. The Commission will make proposals to revise the LULUCF Regulation, in line with this ambition.”)
Sammantaget innebär detta att uppgörelsen om klimatlagen totalt ska säkra en minskning av nettoutsläppen 1990-2030 på lite mera än 55 procent. Jytte Guteland, S (som ledde Europaparlamentets arbete med klimatlagen) hävdar att uppgörelsen ska ge en minskning med 57 procent, andra, som t.ex. Diederik Samsom, kabinettschef hos klimatkommissionären Frans Timmermanns, talar om ”almost 57 per cent” (ca 23:40 in i videon).
Finräknar man på underlaget (tabell nedan) blir slutsatsen att med en årlig ökning av de naturliga kollagren med motsvarande 300 miljoner ton koldioxid 2030, kan unionen till detta år uppnå en minskning av nettoutsläppen, jämfört med 1990, med 56,6 procent ”(”almost 57 per cent”). För en minskning på 57 procent, måste kollagren detta år öka med 320 miljoner ton.
Att öka de naturliga kollagren snabbare än för närvarande kommer att bli avgörande för EUs möjligheter att klara de nya klimatmålen. För att kunna uppnå klimatneutralitet 2050, räknar kommissionen med att det behövs en kollagerökning detta år på uppemot motsvarande 500 miljoner ton koldioxid. Det krävs för att kompensera återstående utsläpp. För att därefter uppnå ”negativa utsläpp” måste rimligen tillväxten av kollagren gå ännu snabbare.
Skogen kommer att spela en nyckelroll. Nästan hela den tillväxt av de naturliga kollagren som de senaste decennierna inträffat inom EU beror på att virkesförråden i skogarna ökat, till en mindre del på att den totala volymen bearbetat virke (i hus, möbler och andra träkonstruktioner), med ursprung i de europeiska skogarna, växt.
Ska lagrens ökningstakt under de närmaste decennierna stiga till motsvarande 300, 400 och kanske en bit över 500 miljoner ton koldioxid per år, måste virkesförråden i de europeiska skogarna (däribland givetvis inte minst de svenska) fortsätta att öka i allt snabbare takt. Något alternativ finns knappast om målet om klimatneutralitet ska kunna nås.
Det här är framtidsutsikter som den svenska skogsnäringen knappast jublar över. Om mera virke måste lämnas i skogen, kommer virkespriserna att stiga, och möjligheten att producera förädlade skogsprodukter att bli sämre.
Liksom sina kollegor i de flesta andra länder vill den svenska skogsnäringen tvärtom fortsatt kunna öka virkesuttagen, en ambition som nog blir svår att förena med EUs nya klimatlag.
I Sverige förs mycket av diskussionen kring skog och klimat i en helt annan verklighet. Således förutsätter regeringens skogsutredning att avverkningstakten (utanför de skyddade skogarna) ska öka rejält, inte minst för att möta det stora behov av biomassa för energi, byggande m.m. som klimatomställningen antas utlösa. Hur man samtidigt ska kunna öka de naturliga kollagren i den omfattning EUs klimatlag lär kräva, diskuteras inte.
Redan när LULUCF-förordningen var uppe för beslut 2016-2018 var Sverige och svensk skogsnäring bland dem som protesterade. Krav om att lagra kol i skogen kallades ”avverkningstak”. Förslaget till LULUCF-förordning kritiserades häftigt av både industrin och de flesta partier.
S/MP-regeringens kompromissvilliga förhandlingslinje underkändes av riksdagsmajoriteten (dåvarande alliansen + SD). Efter att EU-lagstiftningen hade klubbats, och det skulle fastställas ett baskrav på kolinlagringen i den svenska skogen, lämnade den svenska regeringen (mer eller mindre tvingade därtill av oppositionen) in ett förslag som stred mot den EU-lagstiftning man just givit klartecken till. Att förslaget underkändes av kommissionen kom knappast som någon överraskning.
Nu väntar nya, sannolikt betydligt tuffare, dragkamper kring skogens roll i klimatpolitiken, och därmed nya prövningar för både regeringen och riksdagspartierna, men också för de svenska ledamöterna i Europaparlamentet.
Om bara någon vecka kommer parlamentet att slutgiltigt godkänna uppgörelsen om den nya klimatlagen, som därmed träder i kraft. Till i juli har kommissionen lovat att föreslå ändringar av EU-lagstiftningen som kommer att innebära krav på medlemsstaterna att till 2030 tillsammans öka kolinlagringen till motsvarande minst 300 miljoner ton koldioxid per år. Fram till 2050 väntar ytterligare skärpningar.
Vad tänker de svenska politikerna prioritera – klimatet eller ökade avverkningar? Kommer de att jobba för att få upp minskningen av nettoutsläppen till 57 procent? Nöjer man sig med ”almost 57 per cent”, dvs. 56,6 procent? Eller kommer man att följa den tidigare svenska linjen, och motarbeta klimatmål som kan kräva dämpade virkesuttag?
| Bruttoutsläpp | LULUCF | Nettoutsläpp | |
| Utsläpp 1990, Mton | 5018,2 | -254,7* | 4763,5* |
| Utsläpp 2030, klimatlagen, Mton | 2368,6 | -225,0 | 2143,6 |
| Minskning klimatlagen, % | 52,8 | 55,0 | |
| Utsläpp 2030, klimatlagen + skärpt LULUCF, Mton | 2368,6 | -300,0 | 2068,6 |
| Minskning klimatlagen + skärpt LULUCF, % | 52,8 | 56,6 | |
| Minskning 57% | 57,0 | ||
| Utsläpp 2030, minskning 57 %, Mton | 2368,6 | -320,3 | 2048,3 |
*Siffrorna hämtade från Kommissionens konsekvensanalys av sitt reviderade förslag till klimatlag för EU, daterat 200917. (Tabell 39, sid 48)
Det låter som att vi är överens om att med den nya klimatlag som EU nu har beslutat om, så står svenska politiker inför det besvärliga valet att i den fortsatta diskussionen inom EU prioritera antingen prioritera klimatet eller ökade avverkningar. För mig känns det inte som ett hot att Sverige har bättre möjligheter än andra länder att bidra, mera en möjlighet.
Hej Magnus,
Nej det är nog inget missförstånd. Jag känner till din teori om vattensängseffekten, och jag delad inte den analysen. Men bortsett från det, så hade man naturligtvis kunnat välja att skärpa målet i ESR eller i ETS istället för att lägga betinget på LULUCF, när man gick från 50 till 55 och sedan till 57 procent. Alla är förstås medvetna om att ett skärpt LULUCF-mål slår hårdast på Sverige och Finland, som har en stor andel av EU:s skog och dessutom lättast kan öka kolinbindningen i skogen på kort sikt eftersom vi har ett stort aktivt skogsbruk. För många andra länder är det svårare. Det finns också mycket starka krafter som vill påverka den svenska och finska skogspolitiken indirekt via klimatpolitiken och andra regelverk, trots att skogspolitik är ett nationellt politikområde.
Hej Magnus!
Det var en lustig fråga du ställde. Jag föreslår ju maximal kolinlagring i skogen, men inte som kompensation.
När ”de fossila utsläppen förhoppningsvis helt upphört” handlar det ju inte längre om kompensation för utsläpp. Maximal kolbindning, alltså minimal avverkning, kommer då att fortsätta göra den nytta som krävs, nämligen att sänka koldioxidhalten i atmosfären.
Hej Kjell!
1. Klimatutmaningen handlar rimligen inte om att stoppa utsläppen i Eksjö, Västmanland eller i Sverige, utan åtminstone i ett första steg inom EU. Hur kan vi på bästa sätt utnyttja Sveriges fördelaktiga läge (vi hade inget kol i marken, och därför hamnade vi aldrig i den polska situationen…) för att motverka klimatkrisen?
2. Hur stora de totala utsläppen av koldioxid inom EU kan bli är fastställt i direktivet om utsläppshandel och ansvarsfördelningsförordningen (ESR). Hur stora utsläppen inom utsläppshandeln blir styrs av hur många utsläppsrätter som ges ut (temporärt leder den s k MSR-mekanismen till att detta på marginalen inte riktigt gäller), hur stora utsläppen under ESR blir av hur stort utsläppsutrymme medlemsstaterna tilldelats av lagstiftningen. EU-lagstiftningens konstruktion får den paradoxala effekten att storleken på utsläppen från förbränning av fossila bränslen eller från industrier inte påverkas av om vi använder mycket eller lite bioenergi (”vattensängseffekten”). Uppfattningen att ett minskat virkesuttag skulle ”ge större utrymme i den gemensamma kolbudgeten för andra att fortsätta elda naturgas och fossila drivmedel” bygger på ett missförstånd.
Hej Lars!
Jag kan förstå tveksamheten att utnyttja kolinlagring i skogen för att kompensera fossilbränsleutsläpp. Men hur ska vi uppnå negativa utsläpp efter att de fossila utsläppen förhoppningsvis helt upphört?
Hej Dag!
Att höja lägsta tillåtna avverkningsålder är förmodligen en väldigt bra åtgärd om man vill öka kollagret i skogen, varför inte generellt höja avverkningsåldrarna? Tyvärr diskuteras ju snarare det motsatta, dvs. att sänka lägsta tillåtna avverkningsålder eller helt avskaffa.
Sverige, som har särklassigt lägst växthusgasutsläpp per invånare i EU, den särklassigt högsta andelen förnybar energi generellt och i transportsektorn, nästan helt fossilfri elproduktion och nästan helt fossilfri uppvärmningssektorn, förväntas nu dessutom att dra ner på produktionen i sin viktiga exportnäring skogsindustrin, och förmå sina skogsägare att dra ner på avverkningar och framtida inkomster, för att ge större utrymme i den gemensamma kolbudgeten för andra att fortsätta elda naturgas och fossila drivmedel.
All avverkning höjer koldioxidhalten i atmosfären. Därför måste man nu i detta akuta klimatkrisläge inse att all avverkning måste minska till ett absolut minimum.
Tanken att använda skogens kolbindning som kompensation för utsläpp är totalt felaktig. De nuvarande utsläppen från bränslen måste istället minskas radikalt – inte kompenseras – och en stigande avgift på alla klimatskadliga bränslen skulle fixa den saken. Om avgiften kombineras med utdelning till allmänheten kan man också få väljarnas stöd för politiken.
Ett tekniskt lätt sätt för Sverige att minska avverkning och öka tillväxt är att höja den sk lägsta tillåtna avverkningsåldern ett år. Skälet att den inte är högre är att man velat ge markägaren handlingsfrihet.att beakta annat än generell produktionsmaximering. Skulle speciella skäl föreligga (som barkborreangrepp) får man dispens enligt rutiner som redan finns. Det blir också en synlig markering av samhället.
Svensk skog kommer att fortsätta att lagra in kol. Det är enklast att låta marknadsekonomin bestämma hur mycket utöver redan befintligt regelverk som hindrar överuttag. Men vad blir belöningen från EU om mer lagras in i svenska skogar?