Ska vi sälja utsläppsminskningarna?
Dagens Industri har på debattplats och i mitt namn publicerat en artikel som bygger på en text jag har skrivit. Tyvärr har texten – utan min vetskap och utan mitt godkännande – bearbetats på ett sätt som innebär att den fått en delvis annan riktning och ett delvis annat budskap än den version jag lämnade till redaktionen, och som jag står för. Till exempel baseras rubriken på en mening i texten som formulerats av DIs redaktion, inte av mig. Det hela är väldigt olyckligt och faktiskt rätt obehagligt. I samförstånd med DI publiceras originaltexten nedan.
——————————————–
Klimatet eller pengarna?
Numera är vi snart sagt alla klimataktivister. I privatlivet försöker vi hålla nere bilåkandet, flyga mindre och äta klimatsmart. I företagsvärlden kämpar man på i stort och smått med klimatanpassningen. Inom politiken drivs omställningen från minsta kommunala nämnd upp till riksdag och EU med skärpta regelverk, höjda miljöskatter, miljövillkor i upphandlingar etc.
2018 tycks utsläppen ha ökat en aning, men annars har de fallit, år från år.
Så bra, tänker du. Att utsläppen faller.
Men så enkelt är det inte. Vilket har att göra med att allt vi gör i Sverige på klimatområdet blir meningsfullt först om det även leder till att utsläppen inom EU minskar.
De 60 procent av växthusgasutsläppen inom EU som inte omfattas av utsläppshandeln, regleras av ansvarsfördelningsförordningen (Effort Sharing Regulation, ESR), en ättling till en nästan identisk tidigare lagstiftning som heter ansvarsfördelningsbeslutet (Effort Sharing Decision, ESD).
ESD/ESR tilldelar varje medlemsland ett årligt utrymme för utsläpp från sådana verksamheter som inte omfattas av utsläppshandeln. Det handlar främst om vägtrafiken, men också om småskalig uppvärmning, lätt industri plus en del utsläpp från jordbruket (metan och lustgas).
För 2013 var den svenska tilldelningen knappt 42 miljoner ton koldioxid, ett utrymme som till 2020 krymper till drygt 36 miljoner ton. För hela perioden 2013-2020 är tilldelningen drygt 310 miljoner ton.
Sverige kommer inte att utnyttja hela detta utrymme. Tack vare engagerade medborgare, företag, politiker etc., kommer periodens utsläpp att bli drygt 50 miljoner ton lägre än EU-lagstiftningen medger.
Att Sverige minskar sina utsläpp leder dock, som nämnts, inte automatiskt till att även EUs (eller världens) utsläpp minskar. Regeringen kan nämligen sälja det outnyttjade utsläppsutrymmet till något annat EU-land som inte lyckats begränsa sina utsläpp enligt lagkraven. Genom att köpa utsläppsutrymme av någon annan medlemsstat skaffar sig länderna rätt att överskrida sin tilldelade ram.
Först efter utgången av 2020 går det att överblicka vilka länder som har utrymme att sälja för perioden 2013-2020, och vilka som måste köpa. Hittills har endast någon enstaka affär genomförts – Bulgarien har i några omgångar sålt ett utsläppsutrymme på sammanlagt 500 000 ton till Malta.
Om vår regering gör som bulgarerna, dvs. säljer hela eller delar av det utsläppsutrymme vi inte utnyttjat, kommer den svenska statskassan att fyllas på med ett antal miljoner (eller rentav miljarder), men det sker i så fall till priset av att motsvarande insatser för att hålla nere utsläppen i vårt land har varit förgäves.
Hittills har regeringen, år från år, föreslagit och från riksdagen fått klartecken att annullera ”överprestationerna” 2013-2016, totalt drygt 20 miljoner ton. Utsläppsminskningarna dessa år är ”på riktigt”.
Hur det ska bli med överprestationerna från 2017 och framöver verkar däremot oklart. ESD/ESR-överskottet nämndes varken i övergångsregeringens budget från i höstas, i den M/KD-motion som röstades igenom i december, eller i vårändringsbudgeten.
I en enkät med partierna, som jag gjorde strax före valet 2018, lovade samtliga de partier som ingår i eller släppte fram den sittande regeringen (S, C, V, L och MP), att de överskott som uppstår löpande ska annulleras. M och KD gav väldigt svävande svar medan SD förklarade att om bara priset blir tillräckligt högt så kan överskotten säljas.
Varför vår regering inte har lämnat besked kan man bara spekulera kring. Ett skäl kan vara att man tidigast 2021 vill fatta ett sammanhållet annulleringsbeslut för det som återstår av perioden 2013-2020.
En annan förklaring kan vara att man, i takt med att marknaden för outnyttjat utsläppsutrymme förändrats, har ändrat uppfattning. Att annullera ett outnyttjat utsläppsutrymme som ingen vill köpa kostar inget, men om det man annullerar har ett värde innebär annulleringen att statens finanser försvagas.
Tidigare fanns inga köpare eftersom alla länder överpresterade. Nu verkar det uppenbart att flera länder, bland annat Tyskland och Irland, har problem.
Prognoser pekar mot att de tyska ESD/ESR-utsläppen 2013-2020 kommer att bli 350-400 miljoner ton högre än vad landet tilldelats i lagstiftningen. Detta är förklaringen till att den tyska regeringen, i sin budget för 2020, avsätter 300 miljoner euro för inköp av outnyttjat utsläppsutrymme. Irland räknar med att behöva köpa ”överprestationer” för 120 miljoner euro.
Det kan finnas goda klimatpolitiska skäl för den svenska regeringen att erbjuda tyskar och irländare våra ”överprestationer”, till exempel om vi därigenom kan skapa en majoritet i ministerrådet bakom Kommissionens förslag att EU ska bli klimatneutralt senast 2050.
Men sådana affärer skulle, i varje fall kortsiktigt, innebära att klimatnyttan med de utsläppsminskningar miljoner engagerade svenskar och alla företag, kommuner etc. i vårt land bidragit till, elimineras.
Att förklara för medborgarna att syftet med klimatpolitiken varit att öka statens inkomster, inte att motverka den globala uppvärmningen, blir nog inte lätt…
Hanteringen av de svenska överskotten under ESD/ESR är antagligen den för tillfället enskilt viktigaste klimatpolitiska fråga regering och riksdag har att hantera. Tyvärr sker det helt utan medial uppmärksamhet.
Magnus Nilsson
miljökonsult, forskare, författare till ”EU, Sverige och klimatet – en guide för politiker och andra till EU:s nya klimatpolitik” (Arena Idé 2019)