Vem ska betala koldioxidfabrikerna?
I slutet av november publicerade EU-kommissionen sitt förslag till långsiktig klimatstrategi för unionen – En ren jord för alla. Jag hade tänkt blogga om förslaget redan när det publicerades, men annat kom emellan.
Det nya och hoppfulla är det egentligen självklara, dvs. att Kommissionen som första tunga politiska aktör med den nya strategin visar hur Parisavtalets mål om att ”hålla ökningen i den globala medeltemperaturen långt under 2 °C över förindustriell nivå samt göra ansträngningar för att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C över förindustriell nivå” kan omsättas till konkreta åtgärder.
I rapporten analyseras åtta olika scenarier, men de enda som seriöst utvecklas är de två som innebär nettonollutsläpp 2050, dvs. samma målsättning som den svenska riksdagen redan antagit för målåret 2045.
Strategin kommer att hanteras i Europaparlamentet under våren och blir en av huvudpunkterna när unionens stats- och regeringschefer möts på Europadagen den 9 maj i rumänska Sibiu.
Ett faktum som rapporten tydliggör är att för att 1,5-gradersmålet ska kunna nås, räcker det inte med att minska utsläppen – vi måste dessutom utveckla system som samlar in koldioxid från atmosfären och sänker CO2-halten:
”Kolsänkor är lika viktiga som minskade utsläpp. Att bibehålla och förstärka den naturliga kolsänka som utgörs av skogar, mark och jordbruksområden och kustnära våtmarker är avgörande för att strategin ska bli framgångsrik.”
Men samtidigt som inlagring i växande träd och i marken är nödvändigt på kort sikt, krävs det ytterligare insatser på längre sikt.
Den mest lovande möjligheten att i stor skala dränera atmosfären på koldioxid är BECCS, Bio Energy Carbon Capture and Storage, dvs. att man eldar biomassa och sedan i berggrunden lagrar den koldioxid som bildats, en lösning som (för att röra till det hela ytterligare) går på tvärs med den kortsiktiga lösningen, och alltså snarare bygger på att öka skogsavverkningarna än på att minska dem.
Strax före jul gav European Liberal Forum och tankesmedjan Fores påpassligt ut en intressant lägesrapport om förutsättningarna för BECCS i världen.
Av rapporten framgår att de tekniska utmaningarna alltjämt är mycket stora. Tekniken är stadd i utveckling, men det går långsamt, och fortfarande finns ingen kommersiellt fungerande BECCS-anläggning.
På många håll finns dessutom en stor skepsis mot idén om CCS (Carbon Capture and Storage), eftersom kollagring i berggrunden hittills främst lanserats som ett sätt för kolindustrin och cementbolagen att kunna kompensera för fortsatta utsläpp.
Ett hinder för utvecklingen och en bisarr detalj är att EUs direktiv om utsläppshandeln innebär att inlagring av fossil koldioxid genererar nya utsläppsrätter (som kolkraftverk m.fl. kan utnyttja för att öka sina utsläpp), medan inlagring av biogen koldioxid inte belönas alls. Systemet främjar inlagring av fossil koldioxid, en åtgärd som i bästa fall kan dämpa tillförseln av ytterligare koldioxid till atmosfären, men ger inga incitament för inlagring av biogen koldioxid, vilket ger möjlighet att minska atmosfärens koldioxidhalt.
Ska 1,5-gradersmålet kunna uppfyllas krävs att vi systematiskt dränerar atmosfären på koldioxid. Att stoppa utsläppen räcker inte.
På sikt bör målsättningen vara en koldioxidhalt i atmosfären på högst 350 miljondelar (där befann vi oss 1985(!)) vilket väl egentligen talar för att vi bör hamna ännu lägre) snarare än nuvarande dryga 400. Jag har svårt att se hur detta ska kunna nås såvida vi inte dels systematiskt ökar kolinlagringen i landskapet, dels tillämpar BECCS-lösningar i stor skala.
Att jämställa inlagring av biogen koldioxid med fossil inom EUs utsläppshandelssystem borde vara ett självklart första steg. Men bortom detta väntar ett läge där utsläppen av fossil koldioxid (plus ”överutsläppen” av metan, lustgas m.m. från jordbruk och kreatursskötsel) upphört, och där mycket biomassa inte längre i första hand eldas för att producera el eller värme, utan för att producera biogen koldioxid som kan pressas ned i berggrunden.
En magnifik nöt att knäcka, och sannolikt en förutsättning för att den nödvändiga BECCS-utbyggnaden ska äga rum, är att man lyckas utveckla en fungerande affärsmodell. Kort sagt: Vem ska betala koldioxidfabrikerna?
En annan fråga är så klart hur koldioxidfabrikernas enorma behov av biomassa ska tillgodoses: Finns marken? Vilka effekter får biomassaproduktionen på landskapet? Den biologiska mångfalden? Räcker vattnet?
Prioritet 1 är naturligtvis att så fort det bara går minska utsläppen av klimatgaser. BECCS är inte en väg att undvika drastiska utsläppsminskningar. Men för att långsiktigt återställa klimatet krävs BECCS, och eftersom tillämpning av tekniken i så stor skala som behövs sannolikt ligger långt fram i tiden, har vi ingen tid att förlora.
Tomas Olsson: Jag vet inte om det finns någon plan inom Kommissionen att inkludera BECCS i ETS, men det utgår jag från. Med högre pris på utsläppsrätter bör det kunna bli intressant för investerare att satsa på CCS-anläggningar, och efterhand som tillgången på utsläppsrätter minskar bör intresset för koldioxidlagring öka.
Finns det någon plan för att ta med BECCS etc i ETS? Skulle det funka med en kvotplikt i stil med elcertifikaten? Det funkar ju inte när utsläppen blir noll men ett stort negativt netto känns som en bra början.
Håller med Claes.
Men vi får inte glömma att pengar bara är en annan form av energi.
Och jag missade i texten 75 000 000 000 ton, beräkningarna är på rätt mängd. Får då 646 VLCC per dag eller 27 per timmen.
Helt ok för min del att avsluta här, men jag insisterar: de förslag till koldioxidinfångning som förs fram i debatten är helt orealistiska. Vi måste se på omfattningen och kostnaderna. Utan riktiga uppskattningar är det lätt att invaggas i falska föreställningar om vad som är möjligt, och därför avstå från nödvändiga insatser NU.
Bent och Claes:
Föreslår att diskussionen avslutas här eftersom ni är på väg långt bort från det min blogg handlar om.
Min blogg handlar om hur vi ska kunna sänka halterna av växthusgaser i atmosfären efter det att alla fossilbränsleanvändning m m har upphört. I detta syfte är varje bidrag från BECCS, varje enstaka ton CO2 vi lyckas undandra från atmosfären, ett framsteg.
Det är knepigt med alla rackarns nollor. Det är faktiskt ännu värre än vad Bengt skriver: 75 Gt = 75 miljarder ton = 75*10^9 = 75 000 000 000 ton. Sedan hängde jag inte riktigt med på kalkylerna. Men hur man än ser på saken, så är det svårfattbara mängder.
Vill man fatta storleken kan man förstås säga 10 ton per person och år – men det flyttar bara problemet, för hur skall man fatta 7,6 miljarder människor? Ungefär 10^10 människor: ställ dem på led med 10^5 = 100 000 människor i varje led. Då blir det 100 000 led. Således närmare 100 000*100 000 människor och 10 ton koldioxid per person.
Låt oss generöst tilldela varje person 1 kvadratmeter. Då ryms de på en kvadrat med sidan 100 km = 10 mil.
Låt en av Bengts Very Large Crude Carriers ta 300 000 ton (vi kör litet avrundningar för enkelhets skull. Det viktiga är storleksordningar.). 75 miljarder ton/300 000 ton = 250 000 VLCC. (Kontrollräkna!) Ett år = 365*24*60 minuter = 525 000 min. En VLCC var 30:e sekund.
Tjaaa … (Men kolla nollorna – jag kan ha räknat fel! Lätt hänt.)
Och det vi hittills talat om är massan, men det är volymen som skall hanteras. Gasformig koldioxid. Flyter gör den först efter rejäl komprimering. Och efter det skall den transporteras – i rör eller på annat sätt – och pumpas ner i överblivna borrhål (med litet lagom poröst berg). Där skall koldioxiden ligga, kall och stel, i evigheters evighet (eller näst intill). Utan att rymma. (Helst skall den förena sig med berget till något karbonat.)
Man behöver inte ha en pessimistisk läggning för att se att vi har ett (självförvållat) problem …
Sedan har vi volymerna, det är så stora tal att det är svårt att få grepp om dom 75 000 000 ton/år skrev Claes.
Gör vi om lite så blir det. En supertanker VLCC tar 318 000 ton.
ton per:
Dag 205 479 452
Timme 8 561 644
Minut 142 694
Sekund 2 378
75 000 000 ton/år är 41 700 miljarder m3 per år. Nord stream kan transportera 27,5 miljarder m3 per år.
CO2 i miljarder m^3
Dag 114
Timme 5
Många 0’or är det jag hoppas att jag fått alla rätt:
Magnus!
Nu eldar man ju inte skog utan avfall från sågverk, massaindustrier och mängder av annat som uppstår på byggen, lastpallar, grenar från trädgårdar o s v.
Så bygger du ett hus så eldar jag upp resterna liksom när du läser papperstidningen eller använder kartong. Vi eldar numera upp rivningsvirket när du river huset. När huset används så lagras CO2.
Så vill man tala skogspolitik bör man ju se till att få fram hus i plast, betong eller vad och strunta i trä. Man kan ju inte prata skog utan att ta upp alternativen.
Det bästa sättet att ha en kolsänka är att låta kol, olja och gas vara där det är. Bruka det inte. Det är enkelt också som pedagogisk princip.
Det näst bästa är att vårda och återupprätta de kolsänkor som finns. Svensk skog och myrar är idag, år efter år, mycket stora kolsänkor. Om man tittar i denna graf över utsläpp och inlagring av CO2 inom Sveriges gränser så finner man några saker.
http://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Statistik-A-O/Vaxthusgaser-territoriella-utslapp-och-upptag/
1. Inlagring av CO2 i skog och mark är på historiskt höga nivåer.
2. Utsläpp av CO2 är i stort sett de senare åren på samma oförändrade och höga nivå.
Så om man nu vill göra något så är det väl att bli indian och ta ett tag i att minska utsläppen.
BECCS = kollektiv förnekelse.
Vilka problem löser samhället med detta? massdöd av arter, tillväxtens gränser, skuldbördan, peak oil, overshoot, resursutarmning, klimathotet, havsytan som stiger, kollapsande fiske, försurning av haven, plasten i haven, kväve obalanser och minskning av skogar.
Vi tar en stor del nu av NPP kallad Human Appropriation of Net Primary Production HANPP, var någonstans som vi passerar en brytpunkt vet vi inte när den är passerad är det för sent.
Ja, men med litet fler ord och bättre motivering … Nja, egentligen är det inte det som är budskapet, utan VI MÅSTE FÖR HELVETE SKÄRPA OSS, NU NÄR VI TAGIT OSS HELA VÄGEN TILL AVGRUNDEN. Med en omställning av ungefär samma omfattning som i USA efter Pearl Harbor finns fortfarande möjlighet att få någorlunda rätsida på saker och ting. Men det kräver ryggrader, handling och uppoffringar. Helt återställt blir inte klimatet på mycket lång tid, men vi kan fortfarande undvika att det går åt helvete – om vi kan hantera de politiska, ekonomiska och psykologiska/sociologiska hindren. Inte lätt – men kanske möjligt. Och första steget är att upphöra med förnekelsen och väcka ett krismedvetande. Bättre sent än aldrig!
Är det ungefär detta du vill säga:
”Det går åt helvete, och det kan vi egentligen inte göra något åt?”
Magnus,
Jag önskar förstås att jag hade en mirakelmedicin att erbjuda, men så är det inte. Inte alla problem har en lösning. Vi kastar oss gärna in i nya teknologier utan att fundera på konsekvenserna. I viss mån påminner fossilbränsleproblemet om kärnkraften och dess avfall. USA har, om jag minns rätt, ett hundratal reaktorer i drift, men ingen seriös plan för långtidslagring efter det att Yucca Mountain föll bort. Här hemma är KBS-3 omstritt och fortfarande inte godkänt. Och inte är det bättre i resten av världen.
Så till frågan om koldioxidlagring: 40 miljarder ton om året är s.a.s. bara början. BECCS är nämligen ganska energiineffektivt: det kräver någonstans runt 30 – 40 % extra energi. Därmed är vi uppe i c:a 55 Gt. Vidare: skall vi dra ner 1000 Gt ur atmosfären på 50 år tillkommer 20 Gt/år. Så våra BECCS-anläggningar skall alltså klara omkring 75 Gt/år. (Troligen mer, eftersom vi fortsätter öka utsläppen.) Befintliga anläggningar är dvärgar i jämförelse. Så (som du frågade inledningsvis): vem skall ta kostnaden?
Men det finns fler invändningar. Genom att ställa den här tekniken i utsikt, invaggar ”ansvariga” (d.v.s. främst politiker) oss i föreställningen att det kommer att ordna sig. Men inte bara det: det ordnar sig i framtiden, just nu behöver vi inte vidta några plågsamma åtgärder. Vi invaggas i en falsk trygghet. (Litet som fusionen: fusionskraften har alltid hägrat där, ungefär 50 år in i framtiden. Med en hel del tur kommer den kanske att förverkligas en dag, men det dröjer. Och kostnaden? ITER beräknas kosta mellan 200 och 600 miljarder kronor; vad kommersiella reaktorer kommer att gå på om 100 år (om det hela lyckas) vet ingen.)
Här finns också en semantisk knepighet: vad betyder ”vi”? Ibland syftar det på oss nu levande, ibland är det kommande generationer som avses. Distinktionen är ofta oklar. ”Vi” (nu) behöver inte bekymra oss, för ”vi” (om några decennier) kommer att ha löst problemet. ”Vi” är inte ”vi”. Det här är väldigt tydligt i den ekonomiska teorin, exempelvis i Nordhaus arbeten. Han bygger på Solows modell, där aktören tänks vara antingen oändligt långlivad eller också bestå av oändligt många generationer med identiska nyttofunktioner. ”Vi” är samma i all tid. Inte så realistiskt, vad …?
Så vad göra? Jag menar att det är nödvändigt att bita i det sura äpplet: vi måste sluta leva över våra tillgångar. Det håller inte att ständigt knapra på kapitalet – och dessutom dumpa soporna hemma i köket och vardagsrummet. Det är nödvändigt (förhoppningsvis även tillräckligt) att dra ner på fossilkonsumtionen. Några enkla medel anmäler sig genast:
Först ett snabbt slut på subventionerna (jag är inte helt säker på hur stora de är idag, men för några år sedan uppgick de, om jag minns rätt, till c:a 700 miljarder dollar; subventionerna till förnybart var omkring 55 miljarder. Hoppas jag inte blandat ihop sorterna; proportionerna är i alla fall korrekta.) Sedan behövs en hög och snabbt växande koldioxidskatt, gärna enligt CCL:s modell med direktåterbetalning av intäkterna till medborgarna. (Personligen skulle jag hellre se ett system med köp och försäljning av utsläppsrätter – TEQ – men det är nog svårt att få gehör för, inte minst sedan befintliga system misskötts å det grövsta.) Vidare: rejäla subventioner till förnybart under en uppbyggnadsperiod; sedan en successiv avtrappning. Förbud mot försäljning av fossileldade bilar från 2025 (helst redan i morgon). De kommer ju att fortsätta rulla till 2040 eller 2045 eller …
”Vi” (vilket den här gången snarast avser våra föräldrar) borde börjat agera för länge sedan, t.ex. efter James Hansens framträdande i kongressen 1988. Då skulle vi (vilket främst avser kommande generationer) legat långt bättre till. Nu måste vi (och nu betyder ”vi” – plågsamt nog! – vi själva) minska utsläppen med åtminstone 10 procent årligen – en halvering på sju år. På 28 år (år 2047) får vi fyra halveringar, d.v.s. återstående utsläpp kommer att vara 1/16 av dagens (drygt 6 %). Det är ett hårt pensum – handlingsförlamningens pris – men alternativet är värre. Problemet är bara att brist på handling inte drabbar oss utan dem (barnbarn, barnbarnsbarn …). För Nordhaus (och, får man förmoda, priskommittén och KVA) är det här inget problem; han satsar ju på en diskonteringsfaktor på 6 à 7 procent (halvering/fördubbling på 10 – 12 år). Stern (låt oss sända Sternrapporten från 2006 en tanke) fick mycket skit för den låga diskonteringsfaktorn 1,4 % (halvering/fördubbling på 50 år). Diskonteringsfaktorn är en underskattad manipuleringsmetod. I stort sett vilken lösning som helst blir optimal om man bara väljer rätt storlek på diskonteringsfaktorn.
Avslutningsvis vill jag gärna påminna om Limits to Growth från 1972 med flera uppdateringar, den senaste (troligen sista) 2004. Mycken (orättvis) kritik har den fått, särskilt i början. Nordhaus och Krugman var bland de värre belackarna, men Nordhaus har i alla fall haft den goda smaken att ta tillbaka en hel del av sina (felaktiga) påståenden. Och det finns tyvärr goda skäl: den verkliga utvecklingen stämmer pinsamt väl överens med utvecklingen i modellens (World 3) grundscenario. Googla gärna!
Så, sammanfattningsvis blir väl svaret på din fråga följande: det finns inget bra sätt att (någorlunda raskt) reducera koldioxidhalten i atmosfären. BECCS är komplicerat och dyrt och förmodligen omöjligt att skala upp till erforderlig nivå. Järnfilspån i havet är kortsiktigt och riskabelt. Koldioxidutsugning ur luften är mest en teoretisk möjlighet och sannolikt verklighetsfrämmande, inte minst av energiskäl. Pulverisering av berg (för karbonatisering) torde vara väldigt energikrävande. Återstår egentligen bara trädplantering, men i så fall måste vi låta träden stå under lång tid. Det går på tvärs med alla önskemål om skogsråvara till bl.a. biobränslen och husbyggen, så där sitter vi (vilka är ”vi” den här gången …?) på pottkanten och med skägget i brevlådan. Föga estetiskt och föga avundsvärt.
Skulle jag våga mig på en gissning om framtiden, handlar den nog om metoder för att dölja, snarare än åtgärda, problemet. I klartext: kortsiktigt kan man, för en ganska billig penning, besudla atmosfären med svaveldioxid, för att reflektera bort solljus. De långsiktiga konsekvenserna är förstås okända, men det brukar inte hindra oss! (”Oss” …?)
Tack Jan!
1. I min blogg diskuterar jag inte alls BECCS som en ersättning för utsläppsminskningar. Liksom Kommissionen i sitt förlag till långsiktig strategi konstaterar jag att nollutsläpp inte får bli slutmålet utan endast det första steget. Vi måste gå vidare och bortom och hitta vägar att sänka halten av växthusgaser i atmosfären och således långsiktigt sänka den globala medeltemperaturen. För att lyckas med detta måste vi hitta effektiva vägar att fånga in och permanent undandra koldioxid från atmosfären. BECCS är en möjlighet, men (som framgår av Jarl Hammarqvists kommentar) inte den enda teoretiska möjligheten.
2. För att hälla lite smolk i bägaren tror jag inte man ska ta det för självklart att ett energisystem blir klimatneutralt bara därför att det baseras på biobränsle. Läser just nu en några år gammal avhandling av Mathilda Eriksson som bl a visar att man går vilse om man utgår från att biobränsleanvändning per definition är klimatneutralt.
Hej Magnus!
Jag är varken en motståndare eller tillskyndare av CCS. För mig är det viktigare att tillsammans med andra försöka minska våra direkta utsläpp av CO2e än att vara med och diskutera hur detta skall göras. Det senare är ju inget oviktigt men någon måste ju försöka var den indian som gör jobbet. Till min förvåning är det inte heller alltid så svårt.
Dristar mig till att at mig själv som exempel. Jag har själv tre plattformar för min påverkan. Dels är jag styrelseledamot i Mölndal Energi, bor i en bostadsrättsförening och har också ett eget liv. Mölndal Energi är antagligen Sveriges första helt fossilfria energiföretag. Så här i efterhand var det inte speciellt svårt att genomföra detta. Dock har det inte gått att räkna på högsta möjliga kalkylränta alltid men det är ett lönsamt bolag och delar ut begärd utdelning till ägaren. Vi eldar också mest olika typer av avfall från massa och skogsindustri samt alla olika typer av återvunnit trä inklusive målade brädor.
Min lilla bostadsrättsförening är också helt fossilfria, har marknadens bästa återvinningsystem av avfall samt byter bara till ledlampor och har löst hur vi boende skall få en laddbox om man skaffar laddbart fordon.
Vi är ju pensionärer men det har inte heller varit svårt/omöjligt att minska våra egna utsläpp och förbrukning ev energi. Möjligt att vi skaffar en liten solcellsanläggning på vårt torp också där vi delvis bor.
Om man kommer att ta ut en liten skatt för att lagra CO2 kommer jag inte protestera men hoppas idå inte längre undra över var är indianerna.
Gott så, Claes. Men vilka vägar kan du skönja för att reducera atmosfärens koldioxidhalt?
Hej Magnus!
Jag tror att en storsatsning på CCS vore en riktig väg att gå. Det görs alldeles för lite på det hållet. Island håller på med ett intressant pilotförsök, som går ut på att binda koldioxiden kemiskt (diagenetiskt) i lavasedimenten, vilket omvandlar co2 till ca2co3. Priset måste förstås komma ner. Oljeindustrins kostnader för ccs, konventionell injektion av koldioxid i akvifärer, ligger f n på $1 miljard (billion-investeringskostnad) för att injektera 1 miljon ton co2/år. När det väl är byggt är operationskostnsderna låga, men det är förstås alldeles för dyrt.
Avskilja CO2 låter kinkigt och dyrt. Elda upp dedikerad biomassa till att tillverka CO2 för nedpumpning samtidigt som en annan industrigren gör bränsle av biomassa. Man får ju värme som tröst såklart som ett litet plåster på såren. Sen är det ju kol och inte koldioxid vi grävt och pumpat upp och varför då pumpa ner syreatomer?
Låter smidigare att torrdestillera biomassa (pyrolys). Få ut en del biogas och gräva ned träkolet som blir kvar. Går åt mer biomassa men det blir kanske antydan till ekonomi i verksamheten och biogas lär väl behövas det också..Jag vet inte om det prövats men teoretiskt borde det fungera. Göra grillkol för att gräva ner populärt uttryckt. Rent kol är duktigt inert. Det finns i alla fall studier på biokol som markförbättrare där man även lyfter fram klimatnyttan.
Det jag menar är att man borde kunna slå samman biobränsletillverkning med processen för kolatomsfångande. Nettot borde bli detsamma men affärsmöjligheterna är andra.
Man skulle tom kunna tänka sig en ”kvotplikt” för biobränsletillverkarna. En viss del av kolet måste ut ur systemet per tillverkad enerienhet biobränsle. Om de sen fixar detta med pumpning av CO2, biokol eller återfyllnad av gruvhål med träkol kan väl marknaden ta hand om själv?
Det finns säkert problem med detta också så klart. Ett torde vara att ”restkolet” innehåller mineralnäringen i biomassan. Det borde därför passa bäst att använda ved och ej kvistar, gräs och liknande som har de högsta halterna av mineraler. Dvs nyttja det som idag blir massaved.
Magnus,
BECCS bör inte tillåtas utgöra ett substitut för minskade utsläpp, men vi ser ju hur det går överallt: förnybart borde ersätta fossilt, men utgör i praktiken ett komplement. I stället för att stagnera (och minska) växer energiförbrukningen oavbrutet, trots sol, vind och vatten (och litet geotermiskt). Mänskligheten måste åtgärda sin dåliga karaktär, annars går det åt h-e. Och, som Kenneth Boulding konstaterade:
“Anyone who believes that exponential growth can go on forever in a finite world is either a madman or an economist.”
Så om BECCS mot förmodan skulle fungera i den gigantiska skala som krävs, kommer vi bara att ta det till intäkt för att elda vidare med fossiltillgångarna. Och de är ju rejäla nog för att räcka många år till.
Hej Claes!
Jag hoppas det framgår att BECCS sannerligen inte handlar om något vi kan ägna oss åt istället för att minska utsläppen. Klimatneutralt är bara första steget. Så fort det bara går måste vi se till att inlagringen överstiger utsläppen.
Hej Tom!
Nej, har inte alls räknat på detta. Naturligtvis är detta gigantiska utmaningar.
I januarinumret av Scientific American avhandlas halvdussinet olika infångningsmetoder:
trädplantering, BECCS, biochar/biokol, bergpulverisering, luftfiltrering, järnfilspån i havet.
Allt är dyrt och svårt att skala upp. Järnfilspånen är ett osäkert högriskprojekt och rekommenderas inte. BECCS framstår som ett av de sämre förslagen. (Och hittillsvarande erfarenheter är inte upplyftande.) En slutsats i artikeln är att utsläppsminskningar är att föredra. Knappast överraskande.
Man kan konstatera att förhoppningarna om vad som kan åstadkommas varierar kraftigt mellan olika forskare, men en sak är klar: det är inte billigt. Vanliga uppskattningar ligger på USD 100 – 300 per ton. Detta ger en uppfattning om på vilken nivå en koldioxidskatt bör ligga. Jämför gärna med vad ekonomipristagaren Nordhaus försöker inbilla oss! (Han har dessvärre varit framgångsrik då det gäller att dupera priskommittén och KVA …)
Men det riktigt bekymmersamma är, att allt fler framhåller koldioxidinfångning (i allmänhet tolkat som BECCS) som absolut nödvändig. Här har skett en omsvängning på mycket kort tid. Exempelvis förutsätter tydligen Parisavtalet att sådan införs i stor skala från 2050. (Nordhaus skriver år 2150. Korrekturfel eller på allvar?)
Och i artikeln i ScAm är det inte fråga om att bara suga upp pågående utsläpp – målet är att fånga in 1000 Gt CO2 mellan 2050 och 2100. (Är det inte märkligt och underbart hur allt detta skall ske i Framtiden – den framtid då ”vi” blivit rika som troll och våra underbart duktiga vetenskapsmän och tekniker uppfunnit de mest fantastiska tjingamajigger. Gärna sådana som sätter sig över de nu kända naturlagarna.). Ungefär 25 års utsläpp på nuvarande nivå …
Och, visst: skall vi komma ner från dagens c:a 410 ppm CO2 (och c:a 460 ppm CO2(e)) till 350 (eller, enligt bland andra Malte Meinshausen, helst 280 ppm) krävs det rejäla tag.
Krismedvetandet är i stort sett obefintligt. Under tiden som IPCC, EU, Kevin Anderson, James Hansen, Michael Mann och Richard Heinberg m.fl. jobbar för att väcka massorna, fortsätter världen att bygga nya kolkraftverk (https://e360.yale.edu/features/how-chinas-big-overseas-initiative-threatens-climate-progress), nya rullbanor (Arlanda, Heathrow …) och nya stadsmotorvägar (”Förbifarten”, kanske Österleden/Östlig förbindelse) o.s.v. Utsläppen ökar stadigt, viljan att minska dem saknas.
Tack för klargörande inlägg. Man skulle ju verkligen önska att klimatåtgärdena präglades mer av helhetssyn. Men för att fokusera på en av åtgärdena: att fånga och långtidslagra koldioxid från användning av skogsbränslen. Ponera att all aktuell nytillväxt i all skog på jorden skulle
användas så, hur länge skulle vi behöva hålla på för att ta bort samma mängd fossilt co2 som vi släppt ut säg de senaste 100 åren?