Ny klimatrapport bekräftar allvaret, men vad bör göras?
I natt publicerade FNs klimatpanel IPCC sin bedömning av möjligheterna att klara den ambitiösa nivån i Paris-avtalet – att begränsa den genomsnittliga globala temperaturhöjningen till 1,5 grader jämfört med förindustriell nivå. (Siffran 1,5 grader är bedräglig eftersom temperaturen redan, enligt IPCC, har stigit 0,8-1,2 grader. Marginalen till 1,5 är således mycket begränsad.) IPCC gör bedömningen att vi med nuvarande trender kommer att passera 1,5-gradersgränsen någon gång mellan 2032 och 2050.
Det känns närmast sadistiskt att referera de oerhört allvarliga konsekvenserna om världen inte snabbt lyckas bryta utvecklingen, så jag avstår.
————————————————————-
I morgon ska EUs miljöministrar fastlägga EUs position vid förhandlingarna med FNs klimatkonvention i polska Katowice 2-14 december. Som jag beskrivit i en tidigare blogg har Kommissionen, med den egentligen fantastiskt osannolike banérföraren, klimatkommissionären Miguel Arias Cañete (som startade sin politiska karriär i det post-fascistiska Alianza Popular (senare transformerat till Partido Popular som hade regeringsmakten fram till i juni i år) och som för att bli godkänd till jobbet tvingades sälja sina stora aktieinnehav i två spanska oljebolag, där hans söner satt i styrelsen!) i spetsen drivit på för att unionen ska resa till Katowice med ett löfte att höja sitt utsläppsminskningsmål 1990-2030 i sitt löfte till konventionen (den så kallade NDC – Nationally Determined Contribution) från 40 till 45 procent.
I morgon avgörs det hur det går. En formering av progressiva länder har krävt en skärpning av målet. Sverige och Nederländerna vill höja det till 55 procent. På andra sidan står bland annat Visegrad-gruppen (Polen Tjeckien, Slovakien och Ungern) men också, tråkigt nog Tyskland.
Den svenska positionen förefaller dock något motsägelsefull. I den så kallade kommenterade dagordningen inför mötet, där de svenska positionerna beskrivs, finns under den punkt 5 som gäller mötet i Katowice inte några tankar om att skärpa EUs hållning. Istället sägs här att ”Regeringen kan på rådsmötet ställa sig bakom ett antagande av rådsslutsatserna, då de till stor del tillgodoser de svenska prioriteringarna.” Men i de rådsslutsatser man hänvisar till sägs inget om att skärpa EUs NDC, dvs. Sverige har sannolikt inte för avsikt att vid morgondagens möte ställa krav om en skärpning av EUs NDC.
Kravet om en skärpning till 55 procent dyker istället upp under punkt 4 på dagordningen där ministrarna ska diskutera nya koldioxidregler för tunga fordon. Här sägs att ”Regeringen anser att EU:s klimatmål för 2030 ska skärpas till en minskning av växthusgasutsläppen med ca 55 procent jämfört med 1990.” Men detta principiella ställningstagande görs alltså inte i samband med diskussionen om EUs NDC utan som ett slags sidokommentar, kopplad till utsläppsregler för lastbilar.
Man kan därför diskutera om klimatminister Isabella Lövin verkligen redovisar den svenska positionen på ett korrekt sätt när hon i Sveriges radio hävdar att den svenska regeringen i förhandlingarna driver 55-procentskravet. Hur det blir i verkligheten kommer vi alla att kunna följa under tisdagens websända sammanträde.
——————————————————————————-
I spåren av IPCCs rapport är luften fylld av mer eller mindre genomtänkta och mer eller mindre drastiska förslag om vad som bör göras.
I Aftonbladet kräver Johan Rockström, numera chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research, tillsammans med Johanna Sandahl, ordförande i Naturskyddsföreningen och Linda Buresnius, VD för vindkraftsbolaget OX2 Vindel att svenska politiker ska besluta om ett förbud mot fossila bränslen 2030.
Själv tänkte jag bidra med några ytterligare tankar om vad Sverige och svenska politiker borde göra, utifrån förutsättningen att svensk klimatpolitik egentligen blir riktigt meningsfull först i ett europeiskt sammanhang.
Här några förslag på åtgärder som förhoppningsvis ingår i regeringsdeklarationen från den nya regering som rimligen tillträder under den närmaste månaden:
- Höj den så kallade reduktionsplikten för drivmedel till 100 procent 2040.
Ett sådant beslut skulle innebära ett förbud mot försäljning av fossila drivmedel om 22 år. Gissningsvis skulle dock marknaden redan tidigare anpassa sig och försäljningen av fossila drivmedel sannolikt upphöra redan 4-5 år tidigare.
Sedan 1 juli i år har koldioxidskatten i allt väsentligt kopplats ur som styrmedel på transportsidan. Istället har vi fått en reduktionsplikt som tvingar drivmedelsbolagen att successivt höja andelen förnybart i pumparna. Egentligen handlar kravet om att sänka livscykelutsläppen av växthusgaser från drivmedlen, dvs. ju lägre livscykelutsläpp från de biodrivmedel som blandas in, desto mindre volymer behöver bolagen tillsätta.
Kraven på utsläppsreduktion är fram till 2020 inte mer än 4,2 procent för bensin och 21 procent för diesel, men rent administrativt och lagtekniskt är det för politikerna busenkelt att pressa ned utsläppen genom att skruva upp inblandningskravet till 30, 40 och på sikt 100 procent. I juni fick Energimyndigheten i uppdrag att lämna förslag om hur detta ska gå till. En ny regering bör ge tilläggsdirektiv till myndigheten om slutåret 2040.
- Annullera hela den förväntade svenska överprestation enligt Ansvarsfördelningsförordningen (Effort Sharing Regulation)
Ansvarsfördelningsförordningen sätter individuella tak för EU-ländernas utsläpps av växthusgaser utanför utsläppshandeln. Om man jämför målen fram till 2030 i det svenska klimatpolitiska ramverket med vad ESD kräver av Sverige, kommer man fram till att den planerade svenska överprestationen är 116 miljoner ton CO2eq. Allt detta kan Sverige sälja till andra EU-länder, som har problem med att klara sina nationella ESD-krav. I så fall kommer de svenska extraåtgärderna inte att ha någon som helst effekt på de samlade utsläppen från EU.
Men Sverige kan också besluta att annullera hela överprestationen, vilket betyder att den europeiska klimatpolitiken skärps jämfört med vad som beslutats.
I en enkät med partierna som jag gjorde före årets val lovade samtliga partier utom (M), (KD) och (SD) att annullera hela den svenska överprestationen. Dags att leverera!
- Sverige bör ytterligare utöka ESR-annulleringen genom att överföra utsläppsrätter från utsläppshandeln till ESR-sektorn
En del av de utsläppsrätter som ges ut inom utsläppshandeln är medlemsländerna skyldiga att sälja på offentliga auktioner. Länderna har inte rätt att på egen hand annullera dessa utsläppsrätter för att på så sätt krympa möjligheten att släpp ut inom de sektorer som omfattas av utsläppshandel.
Enligt artikel 6 i ESR har dock vissa länder, bland annat Sverige, rätt att flytta över en del av de utsläppsrätter de egentligen måste auktionera ut till sin ESR-pott. Avsikten är framför allt att underlätta för de uppräknade länderna att klara ESR-kraven. Ett tydligt exempel är Irland, som väntas få stora problem med att klara ESR-kraven på grund av sin omfattande uppfödning av får och andra idisslare.
Sverige har rätt att från sin auktionspott inom utsläppshandeln växla in motsvarande 2 procent av de svenska utsläppen 2005 från verksamheter inom utsläppshandeln och addera till vår ESR-pott. Enligt den konsekvensanalys till Ansvarsfördelningsförordningen som Kommissionen tog fram 2016 motsvarar detta 9 miljoner ton.
En förutsättning för att kunna göra denna manöver är dock att den svenska regeringen meddelar detta till Kommissionen senast 31 december 2019. Även denna punkt bör finnas med i en ny regeringsförklaring.
- Våga utveckla skogens roll som kolsänka
I IPCC-rapporten framhålls att det inte räcker med att minska utsläppen för att klara 1,5-gradersmålet. Vi måste hitta sätt att dränera atmosfären på koldioxid.
Träd är fantastiska på att suga i sig koldioxid från luften. Att andas om att det av detta skäl kanske är bättre för klimatet att, i varje fall under de närmaste decennierna, hålla nere skogsavverkningarna och istället öka skogarnas virkesförråd, är i det officiella svenska debattklimatet tyvärr snudd på belagt med dödsstraff. Ändå måste ansvariga myndigheter och forskare, i det läge vi befinner oss, våga vända på alla stenar som har betydelse för denna fråga.
Trä har otvivelaktigt stor potential att bidra till att ersätta råvaror med stora utsläpp av växthusgaser – stål och cement för byggnadsändamål, fibermaterial för ersättning av petroleumbaserade textilier och förpackningar, biobränslen som ersättning för fossila bränslen. Och en skog som växer snabbt lagrar givetvis in mycket mera koldioxid per hektar än en mogen naturskog.
Men det finns mycket i den retorik som förekommer som haltar. Granskar man de rapporter som skogsnäringen främst förlitar sig på när man argumenterar emot skogen som kolsänka, finner man att en stor del av den framräknade klimatnyttan hänger på den så kallade substitutionseffekten. Man räknar fram att utsläppen av växthusgaser minskar i takt med att stål, cement och fossila bränslen ersätts av förnybara material från skogen, och att denna effekt består för evärderlig tid, dvs. att varje gång vi t.ex. eldar en vedbit antas detta leda till lägre fossilbränsleanvändning och därmed lägre utsläpp. Se t.ex. sid 25 i denna rapport från Skogsindustrierna.
Den kalkylen håller naturligtvis hyfsat en bra bit framöver, i varje fall några decennier. Men när användningen av fossila bränslen har förbjudits och därmed upphört – vilket kommer att ske 2057 inom de sektorer som omfattas av EUs utsläppshandel – vad finns det då att ”substituera”? Och om försöken att vid ståltillverkning ersätta kol som reduktionsmedel med vätgas, producerad från kraftverk som inte längre får släppa ut koldioxid – var finns ”substitutionseffekten”?
Min bedömning är att det för närvarande inte finns underlag att långsiktigt uttala sig om vad som är rätt och fel beträffande skogen och klimatpåverkan, och att en hel del av de saker som tvärsäkert påstås i själva verket inte alls är så självklara. Det är viktigt att frågan utreds på ett mera allsidigt och kritiskt sätt än vad som hittills skett.
- Skärp EUs klimatmål för 2030 från 40 till åtminstone 55 procent
EUs ambition att 1990-2030 minska utsläppen med 40 procent var möjligen ambitiös när den lanserades av Kommissionen i januari 2014, men idag är den, bland annat mot bakgrund av Paris-avtalet, men kanske ännu mera med tanke på den nya IPCC-rapporten, oanständigt låg.
Inför Europaparlamentsvalet i vår och i samband med diskussionerna mellan EUs regeringar måste svenska politiker markera att 2014 års ambitioner inte längre duger.
Jag efterlyser konkreta löften från partierna i samband med EU-valet, och ovanpå det en tydlig deklaration i den kommande regeringsförklaringen att Sverige kommer att driva på för att skärpningar beslutas redan innan den större översyn av EUs klimatpolitik som är förutskickad till 2023.