Magnus Nilsson Produktion

Kommer klimatpolitiska rådet att kräva att a-kassan förbättras?

För ett par veckor sedan utsåg regeringen ledamöterna i sitt nya klimatpolitiska råd – en spännande blandning av ekonomer, ingenjörer, näringslivsfolk och akademiker (ett par av dem är jag faktiskt själv bekant med). Kanslichef blir Ola Alterå, statssekreterare (C) hos Maud Olofsson under alliansregeringens år.

Enligt den förordning som ska styra rådets verksamhet är kärnuppdraget ”att utvärdera hur regeringens samlade politik är förenlig med de klimatmål som riksdagen och regeringen har beslutat”, mera precist att:

”1. utvärdera om inriktningen inom olika relevanta politikområden bidrar till eller motverkar möjligheten att nå klimatmålen,

2. belysa effekter av beslutade och föreslagna styrmedel från ett brett samhällsperspektiv,

3. identifiera politikområden där ytterligare åtgärder behövs,

4. analysera hur målen kan nås på ett kostnadseffektivt sätt, både kort- och långsiktigt, och

5. utvärdera de underlag och modeller som regeringen bygger sin politik på.”

I februari varje år ska rådet leverera en allmän bedömning om läget – den första ska komma redan om ett par månader. Dessutom ska man separat uttala sig om den rapport om hur det går med klimatpolitiken som regeringen årligen ska lämna till riksdagen.

Klimatpolitiska rådet har lanserats som en motsvarighet till det finanspolitiska råd som infördes när Anders Borg blev finansminister. Borgs idé verkar ha byggt på föreställningen att forskare kan avgöra vilken ekonomisk politik som är bäst för landet. Underförstått verkar Anders Borg ha önskat sig en grupp experter som bekräftade att den politik han drev byggde på vetenskap.

Så är det givetvis inte. Forskare kan i bästa fall förutse vad som troligen händer om politikerna vidtar den ena eller andra åtgärden, men valet mellan olika åtgärder handlar ytterst om politik och ideologi, och uppdraget som forskare är ett helt annat än uppdraget att vara politiker.

Mycket riktigt tog det inte lång tid förrän Borg och hans expertgrupp råkade i luven på varandra. Efterhand verkar Borg ha lyssnat allt mindre på det finanspolitiska rådet, och hos Magdalena Andersson tycks experterna stå ännu lägre i kurs.

Motsvarande dilemma lär gälla för det klimatpolitiska rådet. När rådet kommer med förslag som regeringen gillar, kommer dessa att hyllas som oomkullrunkeliga, vetenskapliga sanningar. När rådet kritiserar regeringen blir det nog annat ljud i skällan.

Det bästa rådet kan göra är nog att högaktningsfullt strunta i hur regeringen kan tänkas reagera och istället självständigt värdera, berömma, kritisera och lansera egna förslag utan ängsliga sidoblickar.

Här några egna inspel som jag (men kanske inte regeringen och riksdagens partier?) tycker att klimatpolitiska rådet bör diskutera:

1. Håll isär de svenska utsläpp som sker inom respektive utanför EUs utsläppshandel. Jag har i en tidigare blogg pekat på hur vilseledande det kan bli om man blandar samman siffrorna.

Samtidigt är ett av huvudmålen i det klimatpolitiska ramverket att ”Utsläppen från verksamheter inom svenskt territorium ska vara minst 85 procent lägre än utsläppen år 1990.”

Problemet är att poängen med att vissa verksamheter (tung industri, kraft- och värmeproduktion, flyg) har placerats i utsläppshandeln är att utsläppen från dessa verksamheter inte ska styras av nationella åtgärder utan på europeisk nivå. Utsläppshandeln är tänkt att fungera som en 29:e (eller snart 28:e) medlemsstat över vilken EU-gemensam och inte nationell lagstiftning ska gälla.

För den nationella klimatpolitiken är den centrala uppgiften inte att pressa ned utsläppen från de anläggningar i det egna landet som ingår i utsläppshandeln. Störst insats kan vi göra genom att fokusera på att sänka utsläppen från de verksamheter som inte omfattas av handeln: landtransporter, småskalig uppvärmning, lätt industri och jordbruk.

2. För att klimatomställningen ska kunna drivas i tillräckligt högt tempo krävs att medborgarna är med på förändringen.

Det finns en parallell hämtad från vår egen historia. Under decennierna efter andra världskriget stöptes det svenska samhället om i en hisnande takt. Utvecklingen drevs på inte minst av fackföreningarna genom ”den solidariska lönepolitiken”, vars syfte var att slå ut företag med dålig lönebetalningsförmåga genom att utjämna löneskillnaderna mellan olika branscher.

Konsekvensen av den solidariska lönepolitiken blev å ena sidan att företag som inte kunde betala rejäla löner slogs ut samtidigt som fackföreningarna å andra sidan avstod från att ta ut hela löneökningsutrymmet i mera lönsamma företag och branscher. Sammantaget lyftes därmed produktiviteten och lönebetalningsförmågan hos det svenska näringslivet på ett sätt som gjorde det möjligt att snabbt höja levnadsstandarden och etablera det välfärdssamhälle de flesta av oss idag tar för självklart.

För många var omställningen brutal. Landsbygden tömdes på folk. Hela branscher (varven, textilindustrin) utraderades. Hundratusentals tvingades byta jobb.

Att det inte uppstod någon revolt mot omställningen berodde på att samhället ställde upp och gav trygghet för dem som förlorade sina jobb. Arbetslöshetsförsäkringen stärktes, staten gjorde stora satsningar på omskolning och vidareutbildning. Förbättrade trygghetssystem gjorde det möjligt att driva omställningen i högt tempo. Ett samhälle med trygga människor är lättare att förändra än ett samhälle med ängsliga människor.

Det finns en del för klimatpolitiker att lära av denna epok. Det är därför jag tycker att det klimatpolitiska rådet i sina rapporter bör lyfta behovet av att återupprätta a-kassan. En gång gällde principen att ersättningen vid arbetslöshet skulle motsvara 80 procent av den tidigare inkomsten. Idag finns det privatanställda som via separata försäkringslösningar åtnjuter denna trygghet, men för de flesta anställda betyder arbetslöshet numera att ekonomin dramatiskt försämras. Ängslan för förändringar är tillbaka.

Klimatomställningen är på det hela taget ingen stor påfrestning på samhället, men för dem som bor och jobbar på orter präglade av industrier med stor klimatpåverkan finns rationella skäl att känna oro. Denna ängslan är ett hinder för klimatpolitiken.

3. I rapporten ”Skogliga konsekvensanalyser” beräknar Skogsstyrelsen att virkesförråden i de befintliga naturreservaten, markägarnas frivilliga avsättningar och de ”hänsynsytor” som tas undan i samband med avverkningar, årligen fram till 2060 kommer att växa med 10 miljoner kubikmeter.

Varje ytterligare kubikmeter innebär att kol motsvarande 1,4 ton koldioxid lagras in, dvs. enbart de befintliga naturvårdsarealerna väntas årligen sänka atmosfärens innehåll av koldioxid med 14 miljoner ton koldioxid, bara 2 miljoner ton mindre än vad hela den svenska vägtrafiken beräknas ha släppt ut 2016.

Totalt beräknas kolinlagringen på den svenska skogsmarken för närvarande motsvara över 50 miljoner ton, ungefär lika mycket som samtliga utsläpp av växthusgaser från svenskt territorium.

I debatten brukar en ökad användning av biobränslen och vedeldning beskrivas som avgörande för att vi ska klara klimatmålen, och det är sant att biobränslen kan ersätta fossila bränslen liksom att det finns stora klimatvinster om byggande i stål och betong ersätts av trä.

Samtidigt går det inte att bortse från att det i varje fall på kort sikt mest effektiva sättet att utnyttja skogen i klimatarbetet nog faktiskt är att minska avverkningarna och därmed öka skogarnas virkesförråd ännu snabbare!

Hur den optimala klimatstrategin för de svenska skogarna ser ut är inte självklart. Klimatpolitiska rådet skulle kunna göra en insats genom att komplicera och nyansera diskussionen.

Parlamentsomröstningar utan överraskningar

Under tisdagen röstade både miljöutskottet (ENVI) och industriutskottet (ITRE) i Europaparlamentet om viktig, ny klimatlagstiftning.

ENVI gav klartecken dels för den slutliga uppgörelsen om utsläppshandeln, dels ett avtal som kopplar samman EUs utsläppshandelssystem med Schweiz´. Nu återstår det slutliga godkännandet från EUs miljöministrar, som möts den 19 december, och ett slutligt godkännande in plenum i Europaparlamentet, troligen 6 februari.

ITRE röstade fram förslag till parlamentets ståndpunkter om dels förnybartdirektivet, dels energieffektiviseringsdirektivet. Bägge omröstningarna förlöpte som väntat. Formuleringarna om förnybartdirektivet godkändes med stabila majoriteter, bestående av i första hand de tre stora grupperna EPP (där (M) och (KD) ingår), S&D (där (S) och (Fi) ingår) och ALDE (där (C) och (L) ingår. Beslutet om energieffektiviseringsdirektivet godkändes däremot med en enda rösts marginal, majoriteten bestod i första hand av S&D, ALDE, de Gröna och vänsterguppen GUE/NGL.

Förnybartdirektivet

Beträffande förnybartdirektivet vill ITRE att 2030 minst 35 procent av energitillförseln ska baseras på förnybar energi. Målet kan relateras dels till det mål på 20 procent som gäller för 2020, dels det mål på 27 procent som Kommissionen ursprungligen föreslog, dvs. en rätt rejäl skärpning.

Utskottet avvisade samtidigt krav från de Gröna och GUE/NGL att målet även fortsättningsvis skulle brytas ned till bindande nationella mål. Istället vill man att varje land ska tilldelas ett indikativt värde som ska räknas fram enligt en speciell formel.

ITRE vill däremot behålla ett krav på varje land om en minsta andel förnybar energi inom transportsektorn (beräknat som förnybar energi inom väg- och spårtrafik i förhållande till hela transportsektorn). För 2030 ska kravet vara 12 procent (gällande krav för 2020 är 10 procent). 2030 bör, enligt ITRE, 10 av de 12 procenten komma från s.k. avancerade biodrivmedel, dvs. sådana som framställts av olika typer av avfall (ITRE tog i övrigt inte ställning till vilka hållbarhetskrav som ska ställas på biodrivmedel, den frågan har ENVI ansvarat för). Sättet att beräkna elanvändning i transportsektorn innebär att målet antagligen till stor del kan komma att uppfyllas genom elektrifiering av vägtrafiken.

Med tanke på den stabila majoriteten i ITRE kan man nog räkna med att siffrorna 35 resp. 12 procent kommer att bli parlamentets slutliga position. När det gäller miljökraven är läget betydligt rörigare. När ENVI röstade blev utfallet delvis motsägelsefullt. Det finns en stabil majoritet för att begränsa användningen av biodrivmedel tillverkade av jordbruksgrödor, men efterhand har motståndet öppnat vissa sprickor genom att tillåta biodrivmedel framställda av mellangrödor och fångstgrödor (”low indirect land-use change-risk biofuels and bioliquids”). ENVI anser att palmolja helt ska förbjudas, men här finns även förslag om mildare restriktioner. I parlamentet tycks dock finnas en stabil opinion för att i första hand utnyttja avfallsbaserade biodrivmedel, vilket i sin tur gör att den tallolja som är en viktig råvara för den svenska produktionen av fossildieselersättningen HVO, verkar vara i fara.

Parlamentets position ska i sin tur relateras till var regeringarna i ministerrådet landar. Unionens energiministrar kommer att ta ställning 18 december. I det senaste utkast till position som kommit ut ställer sig medlemsstaterna bakom Kommissionens förslag om en förnybartandel på unionsnivå (dvs. utan nationellt bindande mål) på 27 procent 2030, men driver samtidigt kravet om 12 procent andel i transportsektorn. Kravet på avancerade biodrivmedel vill man dock inte sätta högre än 3 procent (Kommissionen 6,8 procent).

Energieffektiviseringsdirektivet

Den linje kring energieffektivisering som vann vid ITRE-omröstningen innebär att det bindande mål om 30 procent som Kommissionen föreslagit skulle höjas till 40 procent, vilket i sin tur ska preciseras i form av bindande krav även på medlemsländerna.

De utskottsgrupper som röstade emot, i första hand kristdemokratiska EPP och konservativa ECR, vill egentligen inte ha någon EU-lagstiftning alls om energieffektivisering och krävde därför att målen enbart ska vara ”indikativa”, dvs. inte tvingande. Utskottets rapportör, polacken Adam Gierek (tillhör S&D), anslöt sig till denna ståndpunkt och dömde efter omröstningen ut utskottets position som orealistisk.

Med tanke på den tunna majoriteten i ITRE är det oklart var parlamentet hamnar när man röstar in plenum.

Från regeringarna kommer inga krav om tuffare effektiviseringskrav, tvärtom. Regeringarna lade fast sin förhandlingsposition redan i juni i år. Budskapet är att medlemsstaterna vill lägga effektiviseringsmålet på 30% och stryka ordet ”bindande” ur lagtexten, dvs. samma radikala utvattning som kristdemokrater och konservativa  i parlamentet driver.

Skillnaderna mellan grupperingarna är dock större än siffrorna antyder. Den position ITRE intagit innebär att länderna i målet måste räkna in även transportsektorn, medan Kommissionen, Rådet och de oppositionella i parlamentet i praktiken enbart vill inrikta sig på bostäderna. En annan kärnfråga är att ITRE-majoriteten vill att energieffektiviseringskravet ska gälla alla byggnader medan såväl Kommissionen som Rådet och ITRE-minoriteten vill helt eller delvis undanta byggnader som värms med förnybar energi från egen anläggning från effektiviseringskrav.

Här finns parlamentets samlade pressmeddelande från gårdagens voteringar.

Första biten på plats i EUs klimatpussel 2021-2030

Igår, 22/11, kom till sist den första biten i det regelverk som ska styra EUs klimatpolitik efter 2020 på plats. Efter vissa mindre justeringar godkände medlemsstaternas permanenta representanter i Bryssel de ändringar av direktivet om utsläppshandel som regeringarna och Europaparlamentet i huvudsak enades om redan för ett par veckor sedan. 25 länder röstade Ja, 1 land (Kroatien) röstade Nej och 2 (Polen och Ungern) lade ned sina röster, en betydligt stabilare majoritet än när regeringarna på egen hand i februari formulerade sitt förhandlingsbud. Utslaget återspeglar de eftergifter bl.a. den polska regeringen drivit fram. Redan tidigare hade regeringarna och parlamentet enats om de justeringar som ska gälla flyget inom utsläppshandeln,

På tisdag ska Europaparlamentets miljöutskott, ENVI, ge sitt formella klartecken till uppgörelsen. Den 19 december möts unionens miljöministrar för en sista formalitet.

Redan på tisdag ska dock ytterligare ett par viktiga klimatpolitiska beslut tas i parlamentets industriutskott, ITRE. Det ena gäller parlamentets förhandlingsposition om energieffektiviseringsdirektivet, det andra de delar av förnybartdirektivet som inte gäller miljökrav (”hållbarhetskriterier”) på förnybar energi.

——————————————–

Huvudpunkterna i de nya reglerna för utsläppshandeln:

– Utgivningen av nya utsläppsrätter (EUA) kommer från och med 2021 att varje år minska med drygt 48 miljoner mot idag drygt 38 miljoner – formellt sker detta genom att den s.k. linjära reduktionsfaktorn, LRF, höjs från 1,74 % till 2,2 %. Konsekvensen blir att den totala, framtida utgivningen från 2013 minskar med 9 miljarder EUA (från 58 till 49 miljarder EUA) och att sista datum för nyutgivning flyttas bakåt från 2067 till 2057. Flyget kommer att omfattas av samma nedtrappning – även utgivningen av de speciella flygutsläppsrätterna, EUAA, upphör 2057.

– Av den samlade utgivningen kommer 57 procent att auktioneras ut (i huvudsak på medlemsstaternas uppdrag), medan övriga 43 procent delas ut gratis till tung industri och fjärrvärme. Gratistilldelningen till industrin kommer att styras av riktmärken, kopplade till den mest koldioxideffektiva tiondelen av anläggningarna inom en bransch, och kommer att strypas med minst 0,2 och högst 1,6 procent per år. Fjärrvärmens tilldelning kommer att minskas snabbare, i linje med LRF. Om de 43 procenten inte skulle räcka för alla anläggningar som uppfyller kraven, kan auktionsandelen minskas med ytterligare högst 3 procentenheter till 54 procent.

– Så länge antalet oanvända utsläppsrätter som finns ute på marknaden (Allowances In Circulation, AIC) överstiger 833 miljoner, kommer t.o.m. 2023 varje år 24 procent av auktioneringspotten att placeras i vänteläge i den s.k. marknadsstabilitetsreserven, MSR. Denna avsättning upphör när AIC sjunkit under 833 miljoner. När AIC understiger 400 miljoner kommer i stället auktioneringspotten årligen att tillföras 100 miljoner från MSR, ända tills reserven tömts.

– Om antalet utsläppsrätter i MSR 2024 överstiger det antal som auktionerades ut under 2023, kommer hela det överskjutande antalet att automatiskt annulleras (gissningarna säger att ytterligare kring två miljarder utsläppsrätter därmed kommer att tas ur systemet). Denna automatiska annullering kommer därefter att genomföras årligen de år MSR innehåller fler utsläppsrätter än vad som auktionerats föregående år.

– Länder som stänger kolkraftverk kan därutöver avstå från att auktionera ut utsläppsrätter motsvarande fem års behov hos den stängda anläggningen.

– Några hundra miljoner EUA kommer att säljas för att finansiera en Innovationsfond, varifrån länder och företag kan söka pengar för teknikutveckling inom förnybar energi, effektivisering och koldioxidlagring.

– Ytterligare några hundra miljoner EUA kommer att säljas för att finansiera en Moderniseringsfond, som ska användas för att modernisera energisystemen i unionens fattigare länder i öst. En nyhet är att pengarna också ska kunna användas för arbetsmarknadspolitik i regioner som är särskilt beroende av koldioxidtung industri. Dessa ”Just transition”-pengar ska gå till omskolning och nyföretagande i dessa regioner.

– Om sjöfarten sägs att dess utsläpp ska omfattas av någon sorts prissättning eller reglering från 2023, införd antingen via FNs sjöfartsorgan IMO eller av EU.

För svensk industri betyder uppgörelsen att de flesta berörda företag under ytterligare ett antal år kommer att få fler utsläppsrätter än vad som krävs för att täcka utsläppen, detta gäller särskilt massa- och pappersindustrin. En oväntad vinnare är dessutom svensk fjärrvärme, som knappast längre använder några fossila bränslen, men ändå kommer att få gratis utsläppsrätter ända tills utgivningen upphör – en lösning som fortsatt sänker de svenska fjärrvärmetaxorna.

Att man inför en automatisk annullering innebär att det numera är meningslöst för enskilda, företag eller stater att köpa in och annullera utsläppsrätter – det enda som händer om man gör detta är att det antal som ändå automatiskt kommer att annulleras minskar en aning. Det är således inte längre en fungerande metod för att skärpa EUs klimatpolitik. Varje gång man låter bli att flyga eller på något annat sätt bidrar till lägre utsläpp skärps däremot politiken eftersom den automatiska annulleringen då växer. Effekten är dock sannolikt inte så stor eftersom varje sådan åtgärd samtidigt sänker priset på utsläppsrätter, vilket minskar industrins incitament att hålla nere utsläppen.

Att Storbritannien troligen har lämnat unionen då utsläppsrätterna för 2018 ska lämnas in 30 april 2019, kommer sannolikt att lösas genom att de brittiska anläggningarna tvingas lämna in utsläppsrätter för 2018 redan i mitten av mars 2019, dvs. någon vecka innan Brexit. Utan en sådan lösning skulle Storbritannien i praktiken ha lämnat utsläppshandeln redan vid kommande årsskifte.

———————————————————

I Europaparlamentets industriutskott, ITRE, voterar man på tisdag den 28 november dels om förslaget till nytt energieffektiviseringsdirektiv, dels om huvuddelarna av det nya direktivet om förnybar energi.

När det gäller energieffektiviseringsdirektivet lär omröstningen kunna bli stormig och kaotisk. Förhandlingarna mellan partigrupperna har inte lett till enighet. Därför finns det på ett antal områden motstridiga kompromisser där motsättningarna i huvudsak går mellan å ena sidan de två högergrupperna EPP (där bl.a. moderaterna och kristdemokraterna ingår) och ECR (vars stomme utgörs av brittiska tories och polska PiS), och å andra sidan socialdemokrater (S&D), liberaler (ALDE), de gröna och vänstergruppen GUE/NGL.

Socialdemokrater, liberaler m.fl. vill att länderna ska vara skyldiga att energieffektivisera (40%) mera än vad Kommissionen föreslagit (30%), medan högergrupperna formulerat sig på ett sätt som innebär att energieffektiviseringen i praktiken blir helt frivillig. Denna skillnad i grundsyn återspeglas sedan i synen på direktivets detaljer där EPP/ECR föreslår massvis med kryphål och gummiparagrafer.

Lite senare voterar ITRE även om vilken position man vill att parlamentet ska inta i förhandlingarna om förnybartdirektivet. Denna förhandling har uppenbarligen skett i ett helt annat klimat för här finns breda uppgörelser över hela fältet mellan parlamentets tre tyngsta grupper, EPP, S&D och ALDE.

ITRE delar i parlamentet ansvaret för förnybartdirektivet med miljöutskottet, ENVI, som redan för några veckor sedan röstade fram förslag kring vilka miljökrav (”hållbarhetskriterier”) som man vill ska gälla för bioenergi. ENVI röstade då bl.a. för ett förbud mot palmolja och för en utfasning av biodrivmedel som framställts av livsmedelsgrödor.

ITREs omröstning berör därför i princip inte dessa delar av direktivet. Denna rågång visar sig dock svår att upprätthålla i praktiken.

ITRE och ENVI är ense om att målet bör vara att till 2030 öka den förnybara energins andel till 35 procent – Kommissionen föreslår 27 procent. I motsats till Kommissionen vill ITRE dessutom behålla ett särskilt krav inom transportområdet, och vill att 12 procent av den energi som används i transportsektorn 2030 ska vara förnybar. Huvuddelen, minst 10 procentenheter, ska komma från s.k. avancerade biodrivmedel, dvs. sådana som framställts av trä eller olika typer av avfall, resten från i huvudsak förnybar el.

Utsläppshandelsavtal med bismak

Med nattens preliminära uppgörelse om framtiden för EUs utsläppshandelssystem, faller den första biten i det stora pussel som utgörs av Europeiska unionens nya klimatpolitik, äntligen på plats. Jag skriver ”preliminära” för (bortsett från en del mera ceremoniella formaliteter) återstår för länderna att i ett möte med ländernas permanenta representanter, Coreper, på fredag ge klartecken. Låt oss hoppas att inget då strular till det.

På sluttampen har diskussionen handlat om villkoren för att få pengar ur den fond –”Moderniseringsfonden” – som ska byggas upp med auktionsintäkter från handeln, men utfallet av denna fråga har helt marginell betydelse från klimatsynpunkt, och har nog mera handlat om en prestigekamp mellan i första hand Polen och alla andra. Polen ville få använda fonden till att modernisera kolkraftverk, vilket ett antal andra medlemsstater och Parlamentet motsatte sig. Såvitt jag kan förstå löstes tvisten genom att ge fonden möjlighet satsa pengar i modernisering av koleldade fjärrvärmeanläggningar i Bulgarien och Rumänien, vilket naturligtvis inte löste Polens problem, men däremot berövade dess regering två allierade i förhandlingarna, varefter förhandlingarna kunde avslutas.

De viktigaste förändringarna var uppgjorda sedan tidigare. Man kunde ha önskat sig mera, men besluten innebär trots allt påtagliga skärpningar jämfört med nuvarande regler:

1. Utgivningen av nya utsläppsrätter (EUA) kommer från och med 2021 att minska snabbare än hittills. Den s.k. linjära reduktionsfaktorn höjs från 1,74 % till 2,2 %, vilket betyder att nyutgivningen kommer att minska med drygt 48 miljoner per år mot idag dryg 38 miljoner per år. Utgivningen av nya utsläppsrätter kommer att upphöra 2057 mot tidigare 2067. Den totala utgivningen från 2013 minskar från 58 till 49 miljarder utsläppsrätter. S.k. internationella utsläppsminskningskrediter stoppas från 2021. Mycket stora framsteg.
2. Utgivningen av de speciella luftfartsutsläppsrätterna (EUAA) kommer att trappas ned i samma takt som de reguljära EUA. Nuvarande regler innebär en fast utgivning på drygt 39 miljoner EUAA per år, men denna kommer alltså att sjunka till noll 2057. Därefter måste flyget klara sig utan fossil flygfotogen. Rätt tufft.
3. Hela systemets funktion kommer att radikalt förändras genom att man fr.o.m. 2024 för in en automatisk annullering. Annulleringen är kopplad till den s.k. Marknadsstabilitetsreserv, MSR, som börjar fungera 2019. I MSR kommer man dels att placera en del utsläppsrätter (knappt 1 miljard EUA) som av olika skäl inte auktionerats eller delats ut gratis 2013-2020. Dessutom kommer man årligen, åtminstone 2021-2023, att placera 24 procent av det antal utsläppsrätter som egentligen skulle ha auktionerats i MSR. Vid utgången av 2024 görs en avstämning, och då kommer (läs nu noga!) det antal utsläppsrätter i MSR som överstiger det antal som (reellt) auktionerades ut 2023 att annulleras. Hur många EUA som därmed plockas ur systemet 2024 är oklart, men gissningen är att därmed ytterligare uppemot 2 miljarder utsläppsrätter plockas ut (=den totala utgivningen från 2013 sjunker till 46 miljarder EUA). Därefter kommer samma ”hyvlingsprocedur” att upprepas varje år så länge MSR innehåller minst 400 miljoner utsläppsrätter, vilket ytterligare kan krympa ”bubblan”.

Potentiellt viktiga andra förändringar är dels att man enats om att det undantag från krav om utsläppsrätter som gäller flyg mellan EU och resten av världen ska upphöra från 2024, (såvida inte EU-institutionerna beslutar något annat, t.ex. därför att vi fått ett fungerande globalt system), dels att man vid denna tidpunkt även ska föra in sjöfarten i systemen, såvida inget fungerande internationellt system etablerats.

Syftet med den komplicerade konstruktionen under punkt 3 ovan är inte primärt att minska utsläppen utan att höja priset på utsläppsrätter, men förändringen får dramatiska konsekvenser för hur man som företag, privatperson eller stat bör agera.

Med nuvarande system spelar det ingen roll för utsläppen om kärnkraften byggs ut, läggs ned eller behålls. Nya vindkraftverk sänker efterfrågan och priset på utsläppsrätter, men eftersom antalet utsläppsrätter inte påverkas, har det ingen effekt på utsläppen. Att byta glödlampan mot LED-lampa sänker priset på utsläppsrätter, men påverkar inte utsläppen. Det enda man som företag, privatperson eller stat i nuläget kan göra för att sänka utsläppen är att köpa och annullera utsläppsrätter.

Den omläggning som nu beslutats innebär att det hädanefter (i varje fall tills MSR minskat till 400 miljoner utsläppsrätter) kommer att fungera precis tvärtom. Strängt taget är det från och med i morse inte längre är någon vits att som företag, stat eller privatperson gå in och köpa och annullera utsläppsrätter. Att göra det leder nämligen inte längre till lägre utsläpp utan enbart till att det antal EUA som automatiskt annulleras 2024 minskar. Å andra sidan blir det åter helt avgörande för klimatpolitiken vad som sker med kärnkraften, hur mycket vindkraft som byggs ut eller om vi byter till LED-lampor.

Jag har i en tidigare blogg argumenterat för att denna nya modell nog faktiskt är sämre än den nuvarande, och jag känner mig tyvärr inte trygg med att man bland beslutsfattarna tillräckligt tänkt igenom vad den förändrade logiken i systemet innebär.

En oroande konsekvens är att klimatpolitiken ”åternationaliseras”, dvs. det blir mera meningsfullt med nationellt beslutade åtgärder, t.ex. att införa en koldioxidskatt även på verksamheter inom utsläppshandeln. Detta kan sammantaget leda till lägre utsläpp, men den ändrade logiken – ”avunionifieringen” av systemet – kan lika gärna leda till att det blir svårare att driva igenom tuffa, unionstäckande krav – motsträviga EU-medlemmar kan hävda att inslaget av subsidiaritet i lagstiftningen har ökat och att enskilda medlemmar därmed ska tillåtas att driva klimatpolitiken i lite lugnare takt.

”Åternationaliseringen” leder dessutom sannolikt till att de samlade kostnaderna för utsläppspolitiken stiger, när ambitiösa länder, som vill gå först men där kostnaderna för åtgärderna samtidigt är högst, drar iväg, parallellt med att trycket på de länder där man till låg kostnad skulle kunna minska mycket minskar.

Klimatpositiva valsegrar i USA

Tisdagens val av nya guvernörer i delstaterna Virginia och New Jersey plus ett fyllnadsval i delstaten Washington innebär viktiga framsteg för klimatarbetet i USA.

Demokraternas vinst i guvernörsvalet i New Jersey leder med stor sannolikhet till att delstaten åter kliver in i utsläppshandelssystemet Regional Greenhouse Gas Initiative, RGGI, där för närvarande nio delstater i USAs nordöstra hörn, bl.a. New York och Massachussets, ingår.

Phil Murphy, demokrat som ersätter den för några år sedan mycket populäre republikanen Chris Christie, har lovat att New Jersey åter ska kliva in i RGGI, men denna ståndpunkt delades faktiskt även av hans republikanske motståndare i valet, Kim Guadogno.

Systemet omfattar enbart kraftsektorn, men liknar i övrigt det europeiska utsläppshandelssystemet. Tilldelningen av utsläppsrätter, dvs. det totala utrymmet för koldioxidutsläpp från kraftsektorn i delstaterna, minskar årligen med 2,5 procent, vilket är lite högre ”krympningstakt” än inom EU-systemet (som dock även omfattar tung industri och flyg).

Långsiktigt mera betydelsefullt var förmodligen den demokratiska segern i Virginia. Den sittande guvernören, demokraten Terry McAuliffe, har i flera år arbetat för att delstaten ska införa något sorts marknadsreglering av utsläppen och även fört diskussioner om att ansluta Virginia till RGGI. Gårdagens segrare, Ralph Northam, har lovat fullfölj McAuliffes politik, vilket hans republikanska motståndare, Ed Gillespie, tvärtom lovade att avbryta. Avgörande är om demokraterna även lyckas få majoritet i delstatsparlamentet, ”House of delegates”. Efter den första sammanräkningen hade demokraterna erövrat 48 av 100 platser, republikanerna 47. Hur det blir avgörs av var de återstående fem mandaten hamnar. Utan egen majoritet krymper svängrummet för Northam.

En ytterligare framgång för klimatpolitiken kom i delstaten Washington, där demokraterna vann ett fyllnadsval till delstatens senat. Utgången innebär att republikanernas knivtunna majoritet med en röst nu svänger över till demokraternas fördel. Detta öppnar en möjlighet för den demokratiske guvernören Jay Inslee, att genomföra sin klimatpolitik, i vilken ingår någon form av utsläppshandel, sannolikt genom att Washington ansluter till det system i vilka redan ingår Kalifornien samt de kanadensiska provinserna Quebec och Ontario.

Den europeiska klimatpolitiken tog i skymundan ett sorts nytt steg i förra veckan. Då det blev klart att Luxemburg, för att klara sitt åtagande i ansvarsfördelningsbeslutet, ESD (som fram till 2020 tilldelar varje medlemsstat ett visst utsläppsutrymme utanför utsläppshandeln), har köpt en del av Litauens ESD-utrymme, som detta land räknar med att inte behöva utnyttja för att klara sitt åtagande. Det är första gången en sådan uppgörelse slutits.

Ett viktigt skäl till att Luxemburg missar sitt åtagande är så kallad dieselturism. Luxemburg har sedan länge påtagligt lägre drivmedelsskatter än sina grannländer. Det leder till att åkerier i internationell trafik systematiskt låter sina fordon svänga in i Luxemburg och fylla sina tankar där för att sänka drivmedelskostnaderna. För Luxemburg innebär detta lättförtjänta skatteintäkter, men eftersom utsläppen från drivmedel bokförs på det land där drivmedlet sålts, inte där utsläppen ägt rum, blåser dieselturismen upp de luxemburgska utsläppen. Nu snyggar landet till sin utsläppsstatistik, så att den uppfyller ESD-kraven, genom att köpa utsläppsutrymme av Litauen.

Tvivelaktig comeback för biodrivmedlen i EU-förhandlingarna

I sitt förslag till omarbetning av EUs förnybartdirektiv föreslog Kommissionen i november i fjol att kravet på EU-länderna att öka sin användning av biodrivmedel skulle försvagas rejält. För att minska nettopåverkan på klimatet skulle stödet till biodrivmedel, framställda av traditionella jordbruksråvaror (spannmål, vegetabiliska oljor m.m.), i princip helt upphöra. Enbart biodrivmedel från olika typer av avfall skulle gynnas.

Efter måndagens omröstning i Europaparlamentets miljöutskott men ännu mera efter ett nytt kompromissförslag till EU-ländernas regeringar från det estniska ordförandeskapet, ser det ut att gå åt rakt motsatt håll, åtminstone när det gäller ”low indirect land-use change-risk biofuels”, med vilket förmodligen i första hand menas etanol. Därmed öppnas tyvärr även slussarna för biodrivmedel med större klimatpåverkan än petroleumbaserad bensin och diesel.

——————————————-

Att använda mera biodrivmedel kan leda till lägre klimatpåverkan. Men effekten kan också bli den motsatta, dvs. ökad klimatpåverkan.

Att villkorslöst uppmuntra en ökad biodrivmedelsanvändning är därför en mycket riskabel och tveksam politik.

Trots detta gäller inom EU att medlemsstaterna senast 2020 måste se till att minst 10 procent av energitillförseln till deras transportsektor kommer från biodrivmedel. Kravet är dock att produktionen dels uppfyller vissa naturvårdskrav och sociala krav, dels att livscykelutsläppen från produktion och användning är högst hälften så stora som från bensin och diesel.

Om biodrivmedlen uppfyller dessa krav bokförs utsläppen till noll i ländernas (och EUs) utsläppsstatistik (i sig en rätt tveksam hantering med tanke på de stora utsläppen…).

Ett nyckelbegrepp i debatten är ILUC, Indirect Land-Use Change (”indirekta ändringar i markanvändning”). När EUs politik garanterar en marknad för biodrivmedel betyder det att jordbruksmark, som tidigare (i normalfallet) levererat råvaror till livsmedel eller djurfoder, istället reserveras för produktion av råvara till biodrivmedel, t.ex. spannmål, raps eller palmolja.

Konsekvensen blir att livsmedlen och djurfodret måste produceras någon annanstans. Till det mest problematiska hör att politiken leder till att ytterligare arealer torvmarker i främst Sydostasien kommer att dikas ut och planteras med oljepalm – avgångarna av metan och koldioxid från de dränerade arealerna är enorma.

Dessa samband uppmärksammades redan när det gällande förnybartdirektivet beslutades 2008. Enligt direktivets artikel 19:6 skulle Kommissionen senast den 31 december 2010 ”lägga fram en rapport till Europaparlamentet och rådet med en översyn av konsekvenserna av indirekta ändringar av markanvändning på växthusgasutsläppen och möjliga vägar för att minimera dessa konsekvenser.”

Detta uppdrag har inte lett någonstans. En förklaring är att det, trots att det är relativt okomplicerat att påvisa att EUs biodrivmedelspolitik leder till precis de negativa effekter på klimatet som man oroat sig för, visat sig väldigt svårt att konstruera ett regelverk som bygger på denna insikt. Det riktigt allvarliga problemet är att man inte lyckas hitta ett regelverk som förmår skilja biodrivmedel med så höga ILUC-effekter att de ger större klimatpåverkan än bensin och diesel, från biodrivmedel som även efter att ILUC-effekter beaktats minskar klimatpåverkan.

Enligt de ledande miljöorganisationerna i Bryssel bör slutsatsen av detta vara att användningen av biodrivmedel, baserade på jordbruksgrödor, upphör – EU kan inte ha ett stödsystem som riskerar att förstärka klimatpåverkan. Biodrivmedelsindustrin (i vilken ingår jordbrukets organisationer) har å sin sida ansett att eftersom det inte går att föra in ILUC-aspekten på ett korrekt och rättssäkert sätt i lagstiftningen, så bör man i lagstiftningen bortse från problemet – i annat fall stänger man dörren för biodrivmedel som är bättre för klimatet än petroleumbaserad bensin och diesel.

En grovhuggen kompromiss uppnåddes 2014 genom det s.k. ILUC-direktivet, som till 2020 sätter ett tak för andelen ”biodrivmedel producerade av spannmål, andra stärkelserika grödor, socker och oljegrödor och av grödor som odlas som huvudgrödor för i första hand energiändamål på jordbruksmark” på 7 procent, dock fortfarande utan att de facto skilja ”fulbiodrivmedel” från biodrivmedel med acceptabla nettoutsläpp.

På basis av tidigare beslut föreslog Kommissionen i november 2016 att taket för dessa biodrivmedel fram till 2030 skulle sänkas till 3,8 procent samtidigt som man skulle införa ett krav om att s.k. avancerade biodrivmedel 2021 skulle motsvara minst 1,5 procent för att till 2030 stiga till 3,6 procent av den totala energianvändningen av drivmedel. I förslaget avses med ”avancerade drivmedel” sådana som producerats av de råvaror som räknas upp i förslagets bilaga IX, dvs. olika typer av avfall samt andra virkesprodukter än ”sågtimmer och fanerstockar”.

Denna diskussion är en del av bakgrunden till det kaos och den förvirring som råder i diskussionen om hur förnybartdirektivet ska se ut efter 2020.

I måndags röstade Europaparlamentets miljöutskott, ENVI, efter en otroligt spretig omröstning igenom ett långtifrån sammanhängande förslag till parlamentets förhandlingsposition. Miniminivån för förnybara drivmedel (inklusive förnybar el) 2030 föreslås bli 9 procent. Samtidigt slopas taket för ”low indirect land-use change-risk biofuels and bioliquids’.

I det nya förhandlingsbud det estniska ordförandeskapet lanserat är tongångarna ännu mera positiva till biodrivmedel. Istället för att slopa det nuvarande generella kravet om minst 10 procent förnybara biodrivmedel (inklusive förnybar el) 2020 (som Kommissionen föreslog), föreslår estländarna en höjning till 15 procent 2030.

Av dessa 15 procent får, enligt förslaget, högst 7 procent vara baserat på livsmedel, men eftersom man samtidigt undantar ”low indirect land-use change-risk biofuels” (=etanol) från det kravet, betyder förslaget att länderna kan lyfta andelen biodiesel (och andra biodrivmedel inte uppfyller kraven på ”low indirect land-use change-risk biofuels”) till 7 procent.

De sammantagna effekterna av dessa förslag är svår att överblicka, men det innebär sannolikt att man öppnar dörren för en biodrivmedelspolitik som i allt mindre utsträckning beaktar klimateffekterna. Den biodrivmedelsproducent som producerar och säljer biodrivmedel med avsevärt större samlad klimatpåverkan än petroleumbaserad bensin och diesel kommer att gynnas lika mycket som den vars produkter är radikalt bättre än fossilbränslen. Utsläppsstatistiken för transportsektorn kommer att fortsätta att vara minst lika opålitlig som den redan är.

Om drivmedelsleverantörerna levererar biodrivmedel med låga livscykelutsläpp och en allt större andel av bilparken drivs med el, så kommer utsläppen att vara låga och statistiken att visa någorlunda rätt. Om försäljningen i första hand istället domineras av ”fuldiesel” med höga ILUC-utsläpp så kommer politiken att innebära att vi genom lagstiftningen, skatteförmåner och mycket annat bidrar till att klimatpåverkan blir större än om vi inte bedrivit någon politik alls!

Naturligtvis är detta inte ett anständigt sätt att hantera frågan. Naturligtvis måste bl.a. den svenska regeringen och de svenska ledamöterna i Europaparlamentet medverka till en bättre lösning.

Ett första steg vore att förstå hur biodrivmedlens kritiker resonerar. När ENVI beslutade att plocka bort tallolja från råvarulistan för ”avancerade biodrivmedel” beskrev aktörer inom den svenska skogsindustrin detta som om man beslutat att drivmedel från tallolja skulle hanteras som fossila drivmedel och som ett utslag av att kontinentala politiker och debattörer inget fattar. Vad det egentligen handlar om är emellertid inte okunskap utan en starkare betoning av ”kaskadprincipen” och cirkulära principer än de som präglar svensk debatt. Kaskadprincipen innebär kortfattat att ingen vara ska eldas förrän dess möjligheter att ge andra tjänster har tömts ut. Och innan tallolja blev en energiråvara användes den främst till att tillverka såpa och lim. ENVI-majoriteten ansåg att tallolja därför inte kan betraktas som ett avfall, och att den därför inte bör finnas med på råvarulistan för avancerade drivmedel. Om svenska aktörer brydde sig om att förstå detta, skulle vi kanske få en vettigare debatt och mera gehör för svenska ståndpunkter…

Vägen framåt är inte självklar, men en möjlighet som jag själv förespråkat är att i förnybartdirektivet föra in som ett villkor att enbart acceptera förnybara råvaror från länder som kan visa att de inte har några nettoutsläpp från sin LULUCF-sektor, dvs. från markanvändning, i första hand jordbruk och skogsbruk. I direktivet finns en motsvarande spärr för biobränslen från länder som inte undertecknat Parisavtalet (nu är det bara Syrien och USA som tillhör den kategorin). Med ett sådant villkor skulle bränslen från länder som har ordning och reda på sin LULUCF-sektor gynnas. Länder som Indonesien och Malaysia, de stora producenterna av palmolja, skulle få ett motiv att sätta stopp för regnskogsskövling och utdikning av våtmarker.

Kan vi hoppas på lite sans och måtta eller ska den som skriker högst fortsatt styra?

Plus och minus för biodrivmedel i parlamentets miljöutskott

Allt var ordnat för en ganska snabb och smidig votering, men omröstningen i Europaparlamentets miljöutskott om Kommissionens förslag till översyn av förnybartdirektivet höll i stället på att sluta i kaos.

Med utgångspunkt från Kommissionens förslag och 1 111 (!) detaljförslag från utskottsledamöterna, hade den ansvarige rapportören, den nederländske miljöpartisten Bas Eickhout, lyckats förhandla fram 8 stora paketkompromisser.

Till en början såg det bra ut och Eickhout fick bl.a. majoritet för att kräva att det unionsövergripande målet för andelen förnybart 2030 skulle höjas från Kommissionens föreslagna 27 till 35 procent, samt att detta mål ska kompletteras med motsvarande mål för varje medlemsland. (kompromiss 1)

En majoritet ställde sig också bakom ett paket som i princip sätter stopp för alla biodrivmedel från jordbruksgrödor från 2030 (för palmoljebaserade redan från 2021) men samtidigt öppnar för sådana biodrivmedel om de producerats på ”marginaljordar” och har särdeles låga utsläpp i samband med produktionen. (kompromiss 3A)

När utskottet skulle ta ställning till två större kompromisser om vilka biodrivmedel som i övrigt skulle uppmuntras (kompromiss 4A och 4B) lyckades dock utskottet rösta ned bägge (!) alternativen, och det var då den stora voteringscirkusen började.

Några axplock av det som därefter föll ut efter 1,5 timme och 328 (!) voteringar:

• – 2030 ska minst 9 procent av energitillförseln från drivmedlen i respektive medlemsland komma från förnybara källor, inklusive såväl förnybar el som s.k. avancerade biodrivmedel, dvs. i första hand från olika typer av avfall och träråvara (dessas andel ska vara minst 3,6 av de 9 procenten) (ändring 571). Från listan över acceptabla råvaror ströks samtidigt både tallolja och bargass (rester från bl.a. sockertillverkning från rörsocker) (ändring 1032-1035). Samma nivå – 9 procent – finns f.ö. i det utkast till ståndpunkt i Rådet som det estniska ordförandeskapet lanserat.
• – Inom flyg och sjöfart ska andelen förnybar energi 2030 vara minst 6,8 procent. (ändring 571)
• – Andelen förnybart i bostadsuppvärmning ska årligen stiga med 1 procent. (ändring 487)
• – Alla tankställen längs det s.k. TEN-vägnätet (ungefär lika med Europavägar) ska senast 2020 erbjuda laddmöjlighet. (ändring 500)
• – Kommissionens krav att varje EU-lands stöd till ny förnybar elproduktion måste riktas till anläggningar utanför det egna landet avvisas. (ändring 420)
• – Utskottet avvisade förslag om annat än rent kosmetiska naturvårdskrav på sådan biomassa, främst ved från skogsbruket, som kan användas för att klara direktivets krav. Med Kommissionens förslag skulle det t.ex. nog inte vara tillåtet att utnyttja virke från nyckelbiotoper för att uppfylla direktivet. (kompromiss 5B)

Huruvida utfallet i utskottet sammantaget gör det lättare eller svårare att öka andelen förnybara drivmedel i linje med den svenska regeringens förslag till nationell reduktionsplikt är svårt att säga.

I Europaparlamentet delas ansvaret för översynen av förnybartdirektivet mellan ENVi och industriutskottet, ITRE, som genomför sin votering den 28 november. Utskottet har då att ta ställning till 1 300 (!) detaljförslag från ledamöterna…

På basis av utskottens rapporter kommer Parlamentet att fastställa sitt förhandlingsbud in plenum, rimligen strax före eller strax efter jul, och därefter vidtar trialogförhandlingar med Rådet och Kommissionen.

Brexit har börjat – UK lämnar sannolikt utsläppshandeln redan vid årsskiftet

Sent igår kväll blev representanter för Kommissionen, Parlamentet och Rådet ense om att ändra direktivet om utsläppshandel (Emissions Trading Scheme, ETS) på ett sätt som sannolikt innebär att Storbritannien redan från nyår de facto kommer att lämna utsläppshandeln. Det uppger nyhetsbrevet Carbon Pulse. Beslutet bygger på ett ändringsförslag som Parlamentet ställde sig bakom redan när man i september in plenum fastställde sin ståndpunkt inför de pågående s.k. trialog-förhandlingarna med regeringarna och Kommissionen.

Konkret innebär beslutet att de utsläppsrätter (EUA) som fr.o.m. 2018 kommer att delas ut gratis till brittiska anläggningar eller auktioneras ut av den brittiska staten kommer att ges en särskild identitet eller markering – ”EUA-UK”. Därmed kommer det alltså att finns fyra typer av utsläppsrätter i systemet:

• – EUA, som kan användas var som helst i systemet
• – EUAA, som enbart kan användas för att täcka utsläpp från luftfarten
• – ”EUA-UK”, som enbart kan användas för att täcka utsläpp från stationära anläggningar i Storbritannien och flyg till/från Storbritannien
• – ”EUAA-UK”, som enbart kan användas för att täcka utsläpp från luftfart till/från flygplatser i Storbritannien

Skälet till ändringen är att om ingen uppgörelse nås, kommer Storbritannien per automatik att lämna unionen två år efter det att man lämnade in sin begäran om utträde, vilket skedde 29 mars 2017. Enligt nuvarande tidtabell inträffar Brexit således den 29 mars 2019, varvid samtidigt även de brittiska företagens skyldigheter enligt EU-lagstiftningen att lämna in utsläppsrätter för att täcka gjorda utsläpp upphör.

Samtidigt är sista datum för aktörerna att lämna in utsläppsrätter till Kommissionen för att täcka sina utsläpp under 2018 den 30 april 2019, dvs. en dryg månad efter det att Brexit väntas ha inträffat.

Om man fortsatt att tilldela de brittiska företagen vanliga EUA och EUAA även för 2018, eller den brittiska regeringen fortsatt skulle ha kunnat auktionera ut sådana även för 2018, så skulle de brittiska företag som gratis fått eller köpt dessa utsläppsrätter knappast frivilligt komma att lämna in dem till Kommissionen senast 30 april 2019 (eftersom ju deras skyldighet att göra detta upphör i samband med Brexit en månad tidigare). Mera troligt är att de istället att kommer att försöka sälja dessa utsläppsrätter till aktörer från de länder som fortsatt kommer att omfattas av ETS, vilket både skulle dumpa marknaden och leda till högre utsläpp.

På motsvarande sätt kommer intresset att äga EUA-UK och EUAA-UK från aktörer som fortsatt kommer att omfattas av ETS rimligen att vara obefintligt eftersom utsläppsrätterna enbart får nyttjas för att täcka utsläpp i Storbritannien.

Konsekvensen av den överenskomna ändringen blir därmed att Storbritannien sannolikt de facto kommer att lämna den europeiska utsläppshandeln redan om drygt två månader, den 31 december 2017. Den brittiska statens auktionsintäkter från försäljning av utsläppsrätter kommer i och med gårdagens uppgörelse fr.o.m. 2018 antagligen att bli minimala. Enbart för 2018 handlar det om ett intäktsbortfall på sisådär 13 miljarder kronor.

Enda möjligheten att förhindra detta är om EU och den brittiska regeringen kommer överens om att ställa in eller skjuta upp Brexit.

Därutöver enades man även om att förlänga den begränsning av flygets inkludering i utsläppshandeln som gällt 2013-2016. I princip omfattas sedan 2012 allt flyg till eller från flygplatser inom EU (plus Island, Lichtenstein och Norge) av utsläppshandeln. För att underlätta internationella förhandlingar om flyget och klimatet är dock systemet 2013-2016 begränsat så att enbart flygningar mellan flygplatser inom EU etc omfattas (”stop-the-clock”). Eftersom det nu finns en uppgörelse om global utsläppskompensation (CORSIA) ville Kommissionen ursprungligen permanenta denna lösning. Det gillade inte parlamentet, som i stället krävde att om CORSIA inte uppvisat goda resultat senast 2020, så skulle systemet från 2021 expandera till det ursprungliga formatet. Den uppgörelse som slöts igår kväll innebär att denna expansion nu skjuts upp till 2024 och att den nuvarande begränsningen av systemet gäller t o m 2023.

Om körsbärsplockning och selektiv federalism i klimatförhandlingarna

I politik hänger allt ihop med allt. När svenska intressen kräver särbehandling på vissa områden inom EU blir det svårt för Sverige att hindra andra länder från att särbehandlas på andra områden. Tillsammans riskerar denna kamp för särintressena att skapa en malström där det gemensamma intresset sugs ned och helheten går förlorad. De processer kring EUs framtida klimatpolitik som pågick i slutet av förra veckan illustrerar hur det kan fungera. Ibland kallas det ”cherry picking”. Man skulle också kunna kalla det ”selektiv federalism”; att när det passar (och inte sällan med darr på stämman) argumentera för överstatlighet och europeiska detaljregler, för att i andra, parallella lägen, när det inte passar, argumentera för nationellt självbestämmande och i upprörd ton gasta om att man i andra medlemsstater är okunniga och inte ska lägga sig i vad vi gör på hemmaplan…

Vid 03.30 i fredags morse avbröts de s.k. trialogförhandlingarna om revideringen av det EU-direktiv som styr utsläppshandeln (ETS). Det akuta skälet var att ”MAC”, klimatkommissionären Miguel Arias Cañete, måste hasta iväg till miljöministrarnas möte i Luxemburg. Där skulle det förhandlas om den europeiska klimatpolitikens andra huvudbeståndsdel, ansvarsfördelningsförordningen (ESR), som reglerar utsläppen utanför ETS. Denna förhandling skulle starta sex timmar senare, klockan 09.30 på fredagsförmiddagen.

Uppgörelse om utsläppshandeln fast i utsläppskrav

Beträffande ETS-förhandlingarna (som pågått sedan sommaren 2015) var förhoppningen att de skulle kunna avslutas vid förra veckans möte, men så blev det inte. Den viktigaste återstående konfliktfrågan sägs vara vilka regler som ska gälla för den speciella möjlighet ett antal EU-länder med låg BNP har att dela ut en viss mängd utsläppsrätter gratis till modernisering av sin elproduktion (direktivets artikel 10c). Parlamentet vill införa ett villkor om att gratistilldelning inte ska kunna ske till anläggningar med utsläpp över 450 g CO₂ per kWh. Konsekvensen skulle bli att gratistilldelning inte längre kan ges till kolkraftverk, vilket ett antal av de berörda länderna motsätter sig.

Utfallet av denna dragkamp har i princip ingen betydelse för hur stora utsläppen blir – detta styrs av hur många utsläppsrätter som totalt kommer att utfärdas, kring vilket det redan finns en enighet mellan Rådet och Parlamentet.

Striden handlar istället om att kanske främst den polska regeringen inte vill komma hem till sina väljare med ytterligare restriktioner mot sin stora kolgruvesektor. Striden förs dock i principiella termer. En grundprincip för EUs energi- och klimatpolitik är att unionen inte får lägga sig i de enskilda ländernas energimix utan enbart reglera på en mera övergripande nivå. Polen ska således kunna elda hur mycket kol de vill – så länge utsläppen minskar i takt med den europeiska lagstiftningen. Polackerna m.fl. hävdar därför att införandet av en utsläppsgräns på 450 g CO₂ per kWh, som ett villkor för gratistilldelningen till kraftsektorn, bryter mot principen om självbestämmande kring energimixen – en ståndpunkt som ju bekräftas när man lyssnar till de europaparlamentariker som driver på och just argumenterar i termer av att de inte kan acceptera att EU legitimerar stöd till kolkraft även om detta inte skulle hota den övergripande klimatpolitiken. Här illustrativa kommentarer från Fredrick Federley (C) och Jytte Guteland (S).

Striden om utsläppshandeln och kolet liknar därmed i vissa avseenden den dragkamp som pågår kring regleringen av utsläppen utanför utsläppshandeln (ESR), och spelades därför på sätt och vis upp i repris (fast med nya aktörer i rollerna) när miljöministrarna på fredagen möttes för att fastställa regeringarnas ståndpunkt (”general appraoch”) inför motsvarande trialogförhandlingar om ESR och den anknytande LULUCF-förordningen (fastställer krav på länderna när det gäller kolinlagringen i landskapet).

Prestigespel kring ESR

Förhandlingarnas första pass gällde ESR. En lång och delvis irriterad diskussion handlade i princip inte ett smack om klimatfrågan utan om hur den beslutade utsläppsminskningen på marginalen skulle fördelas mellan länderna. Som en lösning på motsättningarna infördes redan under diskussionerna i Parlamentet en ”reservfond” på 90 miljoner ton som vissa låginkomstländer som inte utnyttjat hela sitt utsläppsutrymme 2013-2020 ska kunna utnyttja 2021-2030 – dock utan att öka det sammanlagda utsläppsutrymmet (=reserven minskar utrymmet för de länder som inte omfattas). Miljörådet har plockat in samma idé i sina diskussioner, men inför fredagens möte hade utrymmet utökats till 100 miljoner ton. Efter ett rätt småaktigt tjafsande landade miljöministrarna till sist på nivån 115 miljoner ton, en förändring med sannolikt ytterst marginell betydelse för världen…

Kring LULUCF-förordningen var tongångarna ännu hårdare. Det estniska ordförandeskapets förslag innebar att man skulle hålla fast vid den grundprincip Kommissionen (med stöd av ett antal av de största medlemmarna, bl.a. Tyskland och Italien) drivit, dvs. att kraven på framtida koldioxidinlagring ska baseras på hur stor inlagring länderna uppvisat historiskt. Enda justeringen var att den historiska perioden skulle ändras från 1990-2009, som Kommissionen föreslagit, till 2000-2009. Ett antal skogrika länder med (Finland i spetsen) har istället drivit på för att basera kraven på prognoser om framtida avverkningar. (Med en sådan lösning hoppas skogsländerna kunna öka avverkningarna och minska inlagringen i landskapet utan att behöva kompensera den minskade inlagringen med större utsläppsminskningar inom ESR-sektorerna, t.ex. trafiken.)

För att skogsländerna skulle svälja denna eftergift hade estländarna hittat på en besynnerlig formel med vilken de flesta länder skulle åläggas ett något lägre krav om koldioxidinlagring än de som kommer ut av enbart historiska data. För både Sverige och Finland innebar det estniska förslaget att det årliga kravet på nettoinlagring skulle minska med ca. 10 procent, från ca 40 respektive 37 miljoner ton CO₂ per år till 36 resp. 33 miljoner ton per år.

Vid mötet förklarade klimatminister Isabella Lövin att den svenska regeringen var nöjd med kompromissen, medan hennes finländska kollega, Kimmo Tiilikainen, fortsatte striden och krävde ett 2-3 gånger större påslag till Finland. För detta belönades han med att inlagringskravet på Finland minskades med ytterligare 1 miljon ton koldioxid per år 2021-2030, men när han förklarade sig missnöjd även med detta bud (och dessutom fick uppbackning av esterna för detta), härsknade Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Belgien och några andra till, varvid alla insåg att det fanns en s.k. blockerande minoritet mot ytterligare justeringar. Tiilikainen tvingades därmed ge upp efter något som de flesta i rummet nog betraktade som en imponerande framgång, men som i finländska media rapporterades som näst intill en nationell katastrof för vårt östra broderland. (En inspelning av den animerade diskussionen i Rådet finns här.)

Strid mot LULUCF-krav tär på förtroendet

Detta återknyter till det svenska agerandet kring den polska kolkraften.

I kampen för uppluckrade LULUCF-regler har svenska aktörer, t.ex. det svenska centerpartiet, drivit ungefär samma principiella hållning som polackerna använder i förhandlingarna om kolkraften. På samma sätt som polackerna krävt att EU ska stå fast vid principen om att inte lägga sig i medlemsländernas energimix, har svenska kritiker attackerat Kommissionens förslag om LULUCF med hänvisning till att det kan få effekter för svenskt skogsbruk, vilket strider mot principen att skogsbrukspolitiken ska vara medlemsstaternas ensak.

Denna hållning har dock i andra länder uppfattats som hycklande, vilket förklarar varför den svenska regeringen hånades när miljöministrarna i juni diskuterade LULUCF-förslaget, och är säkerligen en belastning när svenska intressen nu försöker skåpa ut Polens hållning i samband med utsläppshandeln.

När Bror Duktig Sverige far till Bryssel och Luxemburg och argumenterar för tuffare regler för utsläppshandeln så vet ju nämligen alla runt bordet att Sverige och svensk industri tillhör de riktigt stora vinnarna på utsläppshandeln, att vinsten för Sverige växer med varje skärpning som genomförs, och att det därför är väldigt ”billigt” för Sverige att vara tuff inom denna del av klimatpolitiken. 2013-2015 erhöll således den svenska skogsindustrin gratis ungefär åtta gånger fler utsläppsrätter än den behövde för att täcka sina utsläpp. På motsvarande sätt badar svensk fjärrvärme i gratis utsläppsrätter, vilket subventionerar värmenotan för miljontals svenska hushåll.

Skälet till att systemet är så fördelaktigt för Sverige är att koldioxidutsläpp från förbränning av biobränslen bokförs till noll både inom och utanför utsläppshandeln. Att övriga EU-länder godvilligt och utan villkor skulle acceptera de enorma fördelar denna modell ger för Sverige – utan att ställa några motkrav kring hur biobränslena produceras – får nog sägas vara en både orealistisk och orimlig hållning.

Det förefaller tvärtom som både rimligt och värdefullt om det i den europeiska lagstiftningen förs in både naturvårdskrav och krav om koldioxidinlagring på svenskt skogsbruk som villkor för att bioenergi ska få behålla sin noll-bokföring. Om svenska intressen avvisar detta, måste vi räkna med att vår röst inom klimatpolitiken förlorar i auktoritet, dvs. det kommer relativt sett att stärka andra krafter, som t.ex. den polska kolsektorn.

När svenska politiker i både regeringen och Europaparlamentet därför under det senaste året stenhårt (och, får man säga, rätt framgångsrikt) har lobbat för att försvaga EUs LULUCF-lagstiftning, och förhindra andra än rent kosmetiska naturvårdskrav i den europeiska lagstiftningen om klimatpåverkan och förnybar energi, så har detta, vill jag påstå, medverkat till att försvaga Sveriges position och till att försvaga den europeiska klimatpolitiken. Jag har svårt att tro att de svenska intressen som driver på för en urholkning av LULUCF-lagstiftningen är omedvetna om detta förhållande.

Några borde känna skam och tvingas ta ansvar för detta.

Att parlamentet har valt att i förhandlingarna med regeringarna ta strid kring utsläppsvillkoren för moderniseringen av fattigare länders kraftverk är samtidigt aningen besynnerligt med tanke på den marginella betydelse detta sannolikt har för de samlade utsläppen. En viktigare principiell strid hade i mitt tycke varit att t.ex. prioritera parlamentets krav om att inkludera den ännu helt oreglerade internationella sjöfarten i utsläppshandeln.

Den försvagning av LULUCF-förordningen som tycks vara på väg handlar däremot om påtagliga och reella försvagningar av den europeiska politiken. Varje försvagning av lagstiftningens baskrav på medlemsstaterna om koldioxidinlagring, innebär att de utsläppsminskningar EU redovisar för världen i allt högre utsträckning kommer att bestå av ”hot air”, statistiska illusioner, i stället för lägre utsläpp. Detta noterar givetvis resten av världen, vilket försvagar EUs möjligheter att driva på globalt.

Parlamentets förhandlare får gärna fortsätta att driva på för tuffa krav på kraftsektorn, någon direkt skada för klimatet innebär inte sådana krav. Mera avgörande är dock att både regeringen och berörda svenska Europaparlamentariker, inför de trialogförhandlingar om ESR/LULUCF som startar på torsdag, ligger lågt med krav om ytterligare uppluckring av LULUCF-förordningen.

Ta av alla sorterna – inte bara körsbären!

Avgörande klimatvecka i Bryssel

Den stora översyn av EUs energi- och klimatpolitik som pågått i flera år är nu på väg in på upploppet. Redan denna vecka kommer flera viktiga avgöranden.

På torsdag träffas representanter för regeringarna, Europaparlamentet och Kommissionen för att (sannolikt) slutligen göra upp om hur reglerna för utsläppshandeln ska se ut bortom 2021.

På fredag möts miljöministrarna och ska då bl.a. enas om en gemensam hållning inför förhandlingarna om regelverket för utsläpp utanför utsläppshandeln (ESR), och de till detta kopplade reglerna för koldioxidinlagringen i landskapet (”LULUCF”).

Parallellt pågår motsvarande processer när det gäller nya regler för bl.a. energieffektivisering och av användning av förnybar energi.

Lite vid sidan voterar parlamentets industriutskott redan på onsdagen om revideringen av direktivet om byggnaders energiprestanda. Miljöutskottet (ENVI) skulle på torsdag ha röstat om förnybartdirektivet, men oenigheten är stor, vilket skjutit upp voteringen. Ansvaret för förnybartdirektivet delar ENVI med industriutskott (ITRE) som voterar 28 november.

Drivande för tidsplanen är inte minst det möte med FNs klimatkonvention som kommer att hållas 6-19 november. Till detta möte vill EU kunna komma med så många beslut som möjligt på plats inför den översyn och ambitionshöjning – ”stocktake” – inom Paris-avtalet, som de undertecknade länderna har lovat att leverera under 2018.

Utsläppshandeln

Längst har översynen av utsläppshandelsdirektivet kommit. Redan i februari i år fastställde både Europaparlamentet och regeringarna (i Rådet) sina ståndpunkter och sedan dess har sammanjämkningsprocessen, den så kallade trialogen (där även Kommissionen medverkar), pågått. På torsdag, den 12 oktober, ska det femte trialogmötet äga rum och det mesta tyder på att man då lyckas kompromissa ihop sig.

Det underlag som det estniska ordförandeskapet redovisade i fredags tyder på att det finns enighet om alla för klimatpolitiken riktigt centrala frågor:

• – Från 2021 höjs den så kallade linjära reduktionsfaktorn, LRF, från 1,74 till 2,2 procent. Därmed minskas utgivningen av nya utsläppsrätter (EUA) snabbare än för närvarande. Utgivningen av nya utsläppsrätter kommer att upphöra 2057 mot tidigare 2067 och minskas med totalt ca 9 miljarder utsläppsrätter.
• – ”Mellanlagringen” av icke-auktionerade utsläppsrätter i en marknadsstabilitetsreserv, MSR, (som ska starta 2019) fördubblas från 12 till 24 procent av den årliga utgivningen (i avvaktan på att antalet outnyttjade utsläppsrätter utanför reserven sjunker till under 400 miljoner). Förhoppningen är att detta ska tidigarelägga prishöjningar på utsläppsrätter.
• – Från och med 2023 kommer antalet utsläppsrätter i MSR årligen att automatiskt minskas genom annullering till en nivå motsvarande det antal som auktionerades föregående år. Sannolikt kommer detta att innebära att ytterligare någon miljard utsläppsrätter plockas ur systemet.
• – Länder som stänger kolkraftverk får rätt att annullera utsläppsrätter motsvarande utsläppen från de stängda anläggningarna.

Till annat man är ense om hör en mekanism för att (inför Brexit) automatiskt stänga ute brittiska aktörer ur systemet redan från och med 2018. Till det som gått sämst hör att parlamentet tvingats ge upp både kravet om att inkludera sjöfarten i utsläppshandeln och att etablera en ”Just Transition Fund” som ska säkra arbetsmarknaden på orter och i regioner som förlorar jobb inom t.ex. stål- och cementindustrin på grund av klimatpolitiken.

De viktigaste återstående stridsfrågorna tycks gälla dels detaljregler för gratistilldelningen till industrin, dels regler för hur en grupp östliga medlemmar ska få utnyttja auktionsintäkter för att modernisera den egna energisektorn (Polen vill kunna använda auktionsintäkter från utsläppshandeln till att bygga ut kolkraften vilket många andra motsätter sig).

Reglerna för flyget inom utsläppshandeln har hanterats separat, men denna process kopplas nu samman med den generella översynen av direktivet. Här drivs processen av att om nuvarande regler inte ändras så kommer flygbolagen att tvingas lämna in utsläppsrätter för allt flygande under 2017 mellan EU och resten av världen, alltså inte (som hittills) enbart för flyg inom EU. En sådan situation vill man till varje pris undvika.

I dessa diskussioner verkar det finnas en enighet om att från 2021 successivt minska utgivningen av de speciella utsläppsrätter (EUAA) som enbart flyget får utnyttja enligt samma modell som för resten av systemet, dvs. med ett slutår för nyutgivning 2057.

Rådet vill däremot inte acceptera Parlamentets krav om att systemet automatiskt – såvida det inte säkrats att det beslutade internationella klimatkompensationssystemet för flyget (CORSIA), visat sig fungera – från 31 december 2020 åter ska vidgas till att omfatta även flyg till/från EU. Rådet vill få bort detta datum ur texten, eller eventuellt flytta det till 2027 – en mycket kraftig försvagning. Rådet vill inte heller acceptera Parlamentets krav om att i ett slag 2021 minska utgivningen av flygutsläppsrätter med 10 procent och samtidigt öka auktionsandelen från 15 till 50 procent.

En pikant detalj som stör förhandlingarna är att parlamentets huvudförhandlare, den brittiska tory-ledamoten Julie Girling, förra veckan uteslöts ur sin partigrupp efter att i parlamentet ha röstat för en resolution som kritiserade hennes egen regering på hemmaplan.

I marginalen har EU gjort upp med Schweiz om framtiden för utsläppshandeln. Det lilla alplandet som inte är med i EU har ett eget utsläppshandelssystem som har nästan exakt samma regler som EUs. Nu ska utsläppsrätter som utfärdats av den ena aktören bli giltiga även i det andra systemet. Uppgörelsen illustrerar hur svårt det nog kommer att bli att förverkliga miljöekonomernas våta dröm, dvs ett globalt system för utsläppshandel. Det redan väldigt komplicerade systemet för att besluta om EUs utsläppshandel kommer nu att behöva koordineras även med Schweiz. Koordineringen ska skötas i en särskilt ”joint committee” med oklar maktposition.

Utsläpp utanför utsläppshandeln samt koldioxidinlagringen i landskapet

När det gäller utsläppen utanför utsläppshandeln har Kommissionen föreslagit en formellt helt ny reglering – Ansvarsfördelningsförordningen (ESR), som från 2021 ska ersätta nuvarande lagstiftning, Ansvarsfördelningsbeslutet (ESD). På fredag, den 13 oktober, möts miljöministrarna inom unionen för att enas om sin ”common approach” inför trialogprocessen. (Innehållet finns refererat inför regeringens möte med riksdagens EU-nämnd i fredags.)

Ordförandeskapets förslag innebär att regeringarna i allt väsentligt ställer sig bakom Kommissionens förslag, som innebär att det totala utsläppsutrymmet utanför utsläppshandeln 2030 ska vara 30 procent lägre än motsvarande utsläpp 2005. Kraven på respektive medlemsstat baseras i huvudsak på BNP per capita. Sverige och Luxemburg får de högsta betingen med minus 40 procent. Kravet på Bulgarien är att utsläppen 2030 inte får vara högre än 2005. Några av östländerna har grymtat om regelverket och för att lösa detta missnöje har det skrivits in vissa öppningar för dem att öka sin andel av det gemensamma utsläppsutrymmet (=ökade krav på bl.a. Sverige).

Mera strid har det varit kring hur koldioxidinlagringen i landskapet, LULUCF, ska hanteras. Enligt Kommissionens förslag kan länderna på marginalen uppfylla ESR-kraven genom stor koldioxidinlagring i landskapet, men klarar de inte vissa minimikrav om inlagring kan de tvärtom tvingas minska ESR-utsläppen ytterligare.

De flesta hade nog förväntat sig att det estniska ordförandeskapet skulle innebära ökat inflytande för de skogrika medlemsstater (med Finland (delvis även Sverige) i spetsen) som vill få vattna ur de obligatoriska kraven om koldioxidinlagring. I det förslag Estland redovisat får länderna vissa möjligheter att minska sin inlagring av koldioxid i landskapet (Sverige får 2021-2030 totalt underskrida inlagringskravet med 47,5 miljoner ton, ungefär 10 procent, vilket öppnar för ökade skogsavverkningar), men budet är påtagligt kärvare för skogsländerna än den grötiga formulering som alla svenska parlamentsledamöter med undantag för vänsterpartisten Malin Björk var med och trumfade igenom i parlamentet för en månad sedan.

Energieffektiviseringsdirektivet

Direktivet sägs styra energieffektiviteten, men formellt handlar det faktiskt om att minska energianvändningen. Nuvarande direktiv säger att medlemsstaterna ska medverka till ”att unionens energianvändning 2020 inte ska vara högre än 1 474 Mtoe primärenergianvändning eller 1 078 Mtoe slutlig energianvändning” (Mtoe=miljoner ton oljeekvivalenter), vilket brukar anses motsvara en 20-procentig effektivisering jämfört med ”business as usual”.

Kommissionens förslag innebär en skärpning av målet till 30 procent och ett tak för energianvändningen 2030 på 1 321 Mtoe primärenergianvändning eller 987 Mtoe slutlig energianvändning”.

Kring energieffektiviseringen har parlamentet ständigt drivit på och ett antal gånger uttalat sig för att målet för 2030 borde vara 40 procent. Industriutskottet ansvarar för översynen av direktivet men rapportören, polacken Adam Gierek, har i sitt förslag till beslut dock gått på tvärs med denna linje och föreslår ett mål på bara 35 procent. Jytte Guteland höll i pennan för det yttrande miljöutskottet nyligen lämnade, och ligger fast vid nivån 40 procent (2030 max 1132 Mtoe primärenergianvändning eller 849 Mtoe slutlig energianvändning). Både Gierek och Guteland sitter i den socialdemokratiska gruppen där kritiken mot Gierek tycks ha varit så hård att han varit nära att avsättas som rapportör.

Som framgår styr inte direktivet något direkt, utan dess funktion kommer i mycket att bestämmas av hanteringen av ett annat förslag, som brukar sägas hantera ”governance”, dvs. styrningen av den gemensamma energi- och klimatpolitiken. Kommissionens förslag skärper kraven på länderna att verkligen bidra till det gemensamma energieffektiviseringsmålet, och innehåller t.o.m. vissa möjligheter att straffa länder som misslyckas.

Förnybartdirektivet

En av de mest kontroversiella frågorna Kommissionens förslag till revidering av förnybartdirektivet är att mellan 2021 och 2030 successivt begränsa användningen av grödebaserade biodrivmedel från 7 till 3,8 procent av den totala energianvändningen i transportsektorn. Förslaget är ett resultat av de växande belägg som samlats för att biodrivmedel i många fall har större livscykelutsläpp än fossila drivmedel, i varje fall om man väger i indirekta effekter på markanvändningen, t.ex. utdikning av myrmarker i Sydostasien för att plantera oljepalmer.

Starka jordbruksintressen har reagerat mot förslaget och i den kompromiss som det estniska ordförandeskapet lagt fram, slopas nedtrappningen, men man behåller taket på 7 procent. Detta besked kommer säkert som en befrielse även för svenska politiker och företag eftersom det rejält förbättrar förutsättningarna att kunna genomföra den s.k. reduktionsplikten.

Att man inte behöver några fiender när man skaffat sig olämpliga vänner illustreras av ett förslag till yttrande från parlamentets jordbruksutskott som tycker att unionen bör gynna alla biodrivmedel vars livscykelutsläpp av växthusgaser än lägre än 160 g CO2eq/MJ, dvs 50 procent högre än standardvärdena för bensin (93,3 g CO2eq/MJ) och diesel (95,1 g CO2eq/MJ).

Att skogsintressena varit aktiva visas av att hållbarhetskriterierna för fasta biobränslen försvagats rejält under processens gång. I Kommissionens förslag stod att fasta biobränslen som används för att uppfylla den europeiska klimatlagstiftningen inte fick komma från ”areas of high conservation value”, ett begrepp som bl.a. brukar kopplas till det i svenska skogssammanhang numera mycket omdiskuterade begreppet ”nyckelbiotop”. I det nya förslaget har denna formulering ersatts med ”areas designated for nature protection purposes”, ett begrepp som inte är tydligt definierat, men som troligen kommer att ges samma innebörd som ”naturreservat”.